När ger man upp?

Jag gör som Bebiskarusellen och lägger ut en länk till Barnlängtans enkät.
Jag själv fyllde i den för att hjälpa Barnlängtans arbete för oss som kämpar. Hoppas att jag gjorde liiite nytta i alla fall.

Idag har jag tänkt mycket och fått några tänkvärda meningar i min inbox (tack, Annie). När ska jag ge upp allt det här egentligen? När min fina M inte orkar mer? När jag inte orkar mer? När någon av oss går in i väggen (det blir nog jag i så fall)? När alla pengar är slut och vi är fattiga? Eller bestämmer man sig bara?
Fan, jag vet inte. Och jag gillar inte att inte veta. Att inte kunna känna sig själv så pass att jag vet när gränsen nås. Jag har ingen aning.
Ibland blir jag bara så trött på allt.
Idag när jag åkte hem från jobbet dök tanken "jag skiter i det här nu" upp. Jag vill åka på semester, jag vill planera, jag vill fixa hemma mer, jag vill njuta och pussa på fina M, jag vill vara bekymmerslös och bara ha det bra utan tunga tankar. Kommer jag att någonsin kunna uppnå det? Eller spenderar jag en stor del av mitt liv i detta barnkämparträsk helt utan mening? Hade jag varit en annan person om jag aldrig gått in i det här? Förmodligen. Så helt utan mening är det väl inte. Men ändå. När ger man upp?
Jag VILL inte ge upp. Jag bara undrar när jag MÅSTE. Usch, det är jobbiga och tunga tankar.
Jag vet att den dagen jag måste ge upp så slår det hårt. Jag har aldrig sett något som ett större hinder nämligen. Jag har alltid kämpat och sett möjligheter i allt. Men en vacker dag kanske jag helt plötsligt inser att jag står vid ett stort oövervinnerligt hinder. Vad gör jag då? Ger upp. Slutar kämpa. Jag vill inte, vill inte, VILL inte.

Jag knaprar vidare på mina Progynon och inser att jag är livrädd.
För livet.

kram