VUL1

Äntligen är en liten milstolpe till uppnådd. VUL1 avklarat imorse. Allt såg jättebra ut och slemhinnan är 3,6 mm.
Jag mailade Riga och berättade detta. Som svar fick jag ett tack och att jag ska meddela dem resultatet från VUL:et. Que? De måste syfta på att jag även ska meddela efter VUL2 också... Annars får de allt förklara vad mer de kan tänkas behöva.
Nedräkningen fortsätter:

0 dagar kvar till VUL1
0 dagar kvar till Progynonstart
10 dagar kvar till VUL2
16 dagar kvar tills vi åker
17 dagar kvar till äggplock på donatorn
20 dagar kvar till insättning
34 dagar kvar till testdag

Som alltid så småpratade jag och gyn lite. Hon är imponerad över att vi orkar och frågade om vi känner entusiasm fortfatande. Hon menade på att människan har så bra försvarsmekanismer. Att vi "stänger av" när traumatiska häbdelser upprepar sig eller är för ohanterbara. Hon jämförde med dåliga förhållanden som t.ex. vid otrohet eller svåra skilsmässor. Vi människor stänger av och bara "gör" för att skydda oss själva. Och, jo, lite så gör jag nog numer, erkände jag. Självklart hoppas vi men känslorna är tillbakatryckta gissar jag. Det är verkligen inte med samma naiva entusiasm som vi kastar oss in i den här ÄD:n. Men egentligen borde vi vara mer positiva (tack, LadyBond) eftersom av alla våra försök så har vi bara nått till insättning två gånger. En av de gångerna, den sista, blev det missfall. Men det visar i alla fall att jag KAN bli gravid.
Men allt har blivit "vardag" på något sätt. Sprutor, tabletter, planering, allt. Det ingår i vår vardag. Det är inte så speciellt längre utan har blivit en normalitet i mitt liv. Så är det. Inte så exhalterande alltså.
Men hoppet finns där. Ett försiktigt litet hopp.

Kram