Snart...

Om en timme ska vi vara där. Äntligen, äntligen, äntligen. Som jag hoppas att det blir något den här gången. Det går inte att beskriva. Om jag tidigare skrivit att jag inte längre har det där lite naiva hoppet kvar så kan jag ärligt säga att det är tillbaka nu. Obeskrivligt men hela kroppen vill bara kasta sig ner i den där gynstolen och skrika efter embryon att stoppa in i mig. Typ.
Nedermagen är lite mer svullen än vanligt och det beror nog helt och hållet på progesteronet. Kanske på att jag inte ätit helt nyttigt också... Det har varit semester och jag har bara njutit god och mat här i Riga. Hyffsat nyttig men alldeles för mycket, hahahaa!

Tänk att det snart är dags. Vi kan bli föräldrar om allt vill sig väl.
Vi har slagit vad om hur många embryon som klarat sig. Jag har gissat på 9 av 11 och fina M gissar på 7 av 11. Får se vem som har mest rätt. Tänk om bara ett klarar sig? Eller inga... Men då borde de ha ringt vid det här laget.

Snart lämnar vi hotellrummet...

kram