Berg- och dalbana

Kan jag längta mer än vad jag gör till den 18/8? Jag tror inte det. 13 dagar kvar (ja, den här dagen är ju snart slut). Då får jag börja den "riktiga" synkningen med donatorn. Bara vetskapen att hon kommer att genomgå en behandling samtidigt som jag bara för att jag och min man ska kunna få barn, är hisnande. Det är så vackert att man kan dö. Men det tänker jag inte göra för då blir det inga barn gjorda. Jag ska ta min Puregon och se till att jag får världens bästa slemhinna så att embryot fastnar riktigt bra. Det är vad jag ska göra.

Jag har också funderat en del på det här att alla som har varit gravida helt plötsligt ska berätta för mig hur kvinnans underliv fungerar. Märkligt. Och varje gång så inser jag att jag vet mer än vad de gör. Anledningen är väl helt sonika att när man kämpar på som en kanin för att få bli gravid så blir det lätt så att man läser på om ALLT som handlar om eller påverkar allt som har med underliv och hormoner att göra. Inte så konstigt kanske.
Samtidigt så är det ju jättebra att kvinnor delar med sig av sina erfarenheter! Så det uppskattas så klart, men kanske inte alltid. Jag är känslig ibland och det är hormonbehandlingen som spökar mest... Kan bli såååå trött på mig själv när det är som värst. Men just nu mår jag toppen!

Förresten har jag nu gått ner 2 kg. Den där förbaskade Primoluten är inte rolig om man vill hålla sin vikt eller gå ner lite. Magen blir svullen och läbbig och mina fingrar svullnade. Önskar att anledningen var graviditet och inte gulkroppshormon....

Men mest synd är det om maken. Denna eviga känslosamma berg- och dalbana. Han är fin som orkar med mig, hahahaa!


Kramar i kvällssolen