Till dig som funderar

Nu ska jag skriva ett allvarligt eller i alla fall seriöst, inlägg. Rakt från hjärtat.

Jag har insett att det är många, många därute som kämpar för att bli med barn. Jag själv och min man är två av dem.

Kanske skriver jag den här bloggen för att informera de som inte vet något om hur det är, kanske skriver jag den bara för mig själv. Eller så skriver jag den för att kanske få bidra med lite, bara liiite, inspiration och hopp till andra som vill få barn därute och som kanske funderar på äggdonation. Jag har i alla fall lovat mig själv att inte hålla inne några som helst känslor eller fakta kring behandlingen här i bloggen. Allt ska ut. Så här kommer lite tankar.

Jag blir så ledsen varje gång jag hör om en misslyckad IVF. Det tynger uppriktigt mitt hjärta för jag har varit där.
Jag har känt den där fullkomliga känslan av tomhet, ensamhet och utelämnande.
Jag har gråtit floder.
Jag har suttit uppkrupen i vår soffa och hulkat fram min sorgsenhet mellan tårar och snor.
Jag har stirrat upp i taket.
Jag har sjukskrivit mig för att sorgsenheten behövt ta sin tid att bli överkommen.
Jag vet.

Den dagen jag satt i soffan och grät och vi bestämde oss för att ställa oss i kö för äggdonation så lättade mitt hjärta. Inte mycket, men nödvändigt så att jag kunde greppa situationen. För marken ville inte riktigt bära mig just då. Så ledsen var jag.

Vi ställde oss i kön för att inte förlora tid. Det var vår första tanke i alla fall.
Vi mailade till AVA i Åbo och det tog bara någon dag så hade de svarat. De gjorde allt rätt. De skrev utförligt vad som gällde, skickade med anmälningsblankett och information. Vi anmälde oss och sen började jag läsa på...

Ju mer jag läst om äggdonationer, desto mer har ljuset gått upp för mig och jag har förstått att den osmidiga läkaren som sa att det var kört för oss med IVF faktiskt gjorde oss en tjänst. Vi handlade efter vår förmåga och våra känslor.

Till en början var jag emot det. Det kändes inte...erhm, "bekvämt" med att någon annans "ägg skulle ligga i mig och gro". Idag tycker jag att det var konstigt att jag tänkte så. För jag skulle ju inte ha något emot att ta emot donerade spermier t.ex.. Och det är ju, precis som ett ägg, en könscell. De behövs för att skapa liv. Könsceller. En från en kvinna och en från en man. Enkelt.

Men så var det det här med biologisk mamma. Det skulle jag ju inte bli...
Ack, så fel jag tänkte. Det blir jag visst det. Jag är bara inte en genetisk mamma. Jag blir biologisk mamma. Ja, mamma, det blir jag hur som helst. Barnet lever i mitt liv. Precis som vilket annat barn som helst. IVF-barn, vanligast tillkomna barn, adoptivbarn, fosterbarn... Precis samma sak. Alla har en mamma på ett eller annat sätt.

När jag sedan läste om epigenetik, ja, då såg jag allt som helt naturligt. Jag blir biologisk och epigenetisk mamma! Eftersom barnet växer i mig och min värld så är jag med och påverkar barnet redan när det är i magen. Epigenetik handlar om att våra gener också styrs av vår omvärld. Den börjar redan i magen. Jag är alltså i allra högsta grad med på ett genetiskt hörn i barnets liv. Barnet kanske får lite ovanor ärvda från mig ändå....

Så, vad är grejen? Idag är jag så glad att vi inte fortsatte med våra IVF:er för jag har förstått att det skulle inte fungera på oss. Jag har ingen äggreserv kvar. Och skulle det dyka upp ett ägg eller två så skulle de vara halvruttna. Det är tråkigt men skönt att ha fått den insikten och acceptera den.
Därför känns äggdonation som en andra chans för oss. Den insikten kan jag betala guld för. Det har gett mig en sån otrolig lättnadskänsla och framtidstro att det är nästintill löjligt. Visst, det kan misslyckas men då försöker vi igen med eventuella nedfrysta embryon som finns kvar på lager. Och går inte det, ja, då har vi inga fler val. Då blir vi väldigt ledsna men vi har i alla fall gjort allt i vår makt och slapp lida alltför länge på vägen.

Jag önskar alla att få uppleva den tilltron till att det är möjligt att få bli mamma.
Alla.

Och glöm inte att kramas, det är väldigt viktigt.