Fru Gyn tycker som jag; ta Primolut, vänta på mensen och be om samma behandling som då det fungerat. För det mår jag bäst av.
Slemhinnan var 4,5 mm igår. Det är inte mycket med tanke på att det var 45 dagar sedan mensen kom.
Istället har jag fått hiskeliga vallningar och Fru Gyn konstaterar att jag nu är i klimakteriet. Mer på riktigt.
Kul. Jättekul att höra. Näe, inte alls faktiskt. Jag försöker bli gravid och får veta att jag är i klimakteriet. Jag är i och för sig 44 år så det är inget konstigt med det, men ändå. Det känns som om allt håller på att avslutas nu. Sista gången. Så är det.
Naturligtvis bröt jag ihop hos Fru Gyn också. Tårarna rann och jag hulkade fram att allt är så jobbigt, så jobbigt. Hon sa att hon verkligen förstod mig. Att hon är imponerad över att jag orkat med så mycket som jag gjort. Det här blir min tionde stimulering och hon förstår också att det är nu som jag bryter ihop eftersom det blir så definitivt allting. Tidigare har jag kunnat leva på hoppet och sett till nästa behandling, vilket hon menade är jättebra, men att den stora sorgen kan liksom skjutas fram när det är så. Risken att all den tyngsta sorgen kommer vid det sista försöket är stor. Hon vill att jag hör av mig för mentalt stöd sen. Om det inte lyckas. Hon vill att jag ska ha någon som lyssnar och pratar.
Tårrna torkade så sakteliga i vårt samtal. Hon är bra.
Och hon skrev ut Progynon! För första gången skrev hon ut mediciner åt mig!
Hon sa att det får hon inte göra egentligen. Men då hänvisade jag till Föreningen Barnlängtan som faktiskt sagt att hon får skriva ut mediciner. Och så lade jag till "bara det finns en dokumenterad bakgrund på att jag faktiskt gått hos dig kontinuerligt under behandlingarna, att du har varit en del av behandlingen." Lite saltat argument, liksom. Då sa hon "Vad bra! Förr i tiden var det inte så. Då är det inga problem."
Så tack till Barnlängtan för att ni finns. Tack, tack, tack.
Förut trodde jag, någonstans långt inne, att bara jag fick ETT barn så skulle sorgen försvinna. Att jag skulle få komma ut som Fågel Fenix och bli pånyttfödd på något sätt. Men så fungerar jag visst inte.
För mig (ja, jag vill verkligen betona att det är ur mitt eget perspektiv det här. Alla är ju olika och så är även sorgen.) så handlar det kanske om att kunna göra så som jag vill ha det. Precis som "alla andra" som planerar familj och får barn bara de tittar på varandra och önskar barn tillräckligt starkt. Jag vill också ha det där förbaskade "livsflytet". Det kan låta bittert eller som avundsjuka men så är det inte. Eller, jo, lite bittert kan nog vara men det är väl inte så konstigt?
Men jag är så otroligt, fantastiskt glad över vår lilla Mini, som verkligen är ett solsken, att jag faktiskt känner en viss skuld över att jag känner som jag gör. Varför kan jag inte bara "nöja" mig? Vara glad för det jag fått och har? Jag vet inte. Förmodligen har jag skjutit på den verkliga, stora sorgen under alla tidigare behandlingar och nu kommer allt ikapp mig. Så KAN det vara, men jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag gråter en skvätt varje dag över att jag är som jag är.
Nu längtar jag tills nästa försök är över. Och det känner jag OCKSÅ skuld över. Fokus borde ligga på att se fram emot att försöket kanske, kanske lyckas, inte på att det ska vara över så fort som möjligt.
De tankarna får jag när jag tänker på vilken fantastisk tur jag haft under alla behandlingar. Det "enda" som hänt är ett tidigt missfall och ett utomkvedshavandeskap som löste sig utan smärta och ytterligare risker. Jag har klarat mig från stora ingrepp, att bli änglamamma eller annat stort och upprivande tragiskt. Så nu går tankarna ofta till att det kanske händer något den här gången. Något riktigt läskigt och tragiskt. För första gången är jag alltså även rädd inför en behandling.
Ja, just nu är det så mycket känslor som vimsar runt och jag är den totala motsatsen till Fågel Fenix. Sorgen och skuldkänslorna urholkar mig och rent mentalt så känner jag mig allt annat än levande.
Jag är nog känsligare än vad jag trott.
Oavsett, så hoppas jag att jag hittar mitt inre Fågel Fenix snart. Jag vill bli glad igen.
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
14 timmar sedan
Åh!
SvaraRaderaDu stöttade mig när det var som värst. Innerligt och länge . Jag var och- är förvirrad än. Men du gjorde så det verkade ok. Att det var att världen var upp och ned. Jag hade-har- stövel i munnen fortfarande men du tog mig i försvar när folk inte fattade. Det är otroligt starkt och fint gjort. För du är så bra och du du gjorde för mig kommer jag alltid att minnas. Det värmer mig än inuti. Det kommer alltid värma mig.
Att få världen att verka rimlig.. när den inte är det..
Klart det kommer efter. Klart du är rädd. När man ser andra drabbas. När man vet saker. När man är mänsklig.
När man är en människa som lever fullt ut.. kan man inte gå tillbaka fast man vill.
Jag vet inte just nu vad jag ska säga för den paprika markören far som en flipperkula i mobilen. Hoppas du får det du önskar för du är en sån otroligt fantastisk lysande och underbar person. Och därför borde du få ditt syskon. Jag har känt dig länge genom det skrivna ordet och inte så länge om man håller sig till fysiska möten. Men jag önskar allt jag kan. Och jag finns där närhelst du behöver. Oavsett.
Tack, tack, tack!
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att det släpper snart...
KRAM
Hej,
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar. Fick vår son via
ÄD 2010, allt vi hoppats och bett om. Därför trodde jag aldrig att min tacksamhet inte skulle vara nog med honom. Utan min biologisk klocka och längtan efter ett syskon är en större känsla än tacksamheten över vad jag har. Girigt kanske man kan säga. Men ett syskon är också lika mycket för hans som min egen skull
Dina känslor är inte konstiga överhuvudtaget Kram Ann
Längtan är längtan.
SvaraRaderaAtt önska att någonting jobbigt är över, låter som en väldigt sund önskan.
Och kroppens skörhet vill man ju helst inte låtsas om, men som ofrivilligt barnlös blir man ibland ingenting annat än kropp.
Jag önskar dig allt gott och hoppas att det blir bra, hur det än blir.
Kram
Jag önskar och hoppas så innerligt att Den stora tröstlösa sorgen inte kommer och att du får uppleva att så syskon till Mini!
SvaraRaderaJag minns när du började prata om syskonförsök och sa att du var mycket mer cool den här gången eftersom ni hade fina Mini och inte kunde önska er något mer. Jag hoppades att du skulle ha rätt men eftersom jag gjort samma resa själv så visste jag att jag för min egen del inte varit alls cool när vi väl var mitt uppe i syskonförsöken.
SvaraRaderaFörst hade vi bara ett barn som mål, det fanns liksom inte på tapeten att vi skulle kunna få TVÅ barn, det hade varit nästan förmätet att önska sig så mycket. När vi väl fick möjligheten att göra syskonförsök så sa vi att ett barn till skulle vara en otrolig bonus men var egentligen inte livsavgörande, vi hade ju redan den där lilla familjen som vi längtat så efter. Men när man väl ruvar och vet att man har det där lilla embryot inne i livmodern och man börjar fantisera om hur det skulle vara att ha två barn, att äldsta barnet skulle få bli storasyskon, att man skulle få vara mammaledig och få snusa bebishår och man börjar prata om namn trots att man vet att man inte borde tänka så långt fram - ja, då är det inte så himla lätt att hålla sig cool längre.
Hur tacksam man än är för det barn man har så kan man ju ändå längta förtvivlat efter ett barn till. Det är ju ändå skillnad mellan att ha ett barn och två, för föräldrarna men kanske mest för det första barnet. Jag tror att ensambarn oftast har det alldeles fantastiskt bra, och andra barn som har syskon kanske inte alls kommer överens med dom, men det kan ju vara alldeles fantastiskt att ha ett syskon också.
Nu lyckades vi på det femte syskonförsöket så jag vet ju inte hur jag skulle ha tagit det om vi faktiskt fått avsluta syskonförsöken utan att lyckas. Om jag ska gissa tror jag att jag skulle ha blivit knäckt och så fruktansvärt ledsen och besviken men jag tror också att den dippen inte skulle ha blivit riktigt lika djup/långvarig som om vi aldrig lyckats få något barn alls. Jag tror att det är en livslång sorg att inte få dom barn man vill, oavsett om det är ett eller två eller tre, men att det barn man har hjälper till att läka såren lite bättre.
Jag tror att sår läker med tiden men att dom blir till ärr, och ärr ska man vara stolt över, de visar vad man varit med om och man skulle inte vara samma människa om man inte hade dom, på gott och ont.
Stor kram och förstås - stort, stort lycka till!!
Jag tror, och nu utgår jag förstås från mig själv och andra i min omgivning, men du är ingen av oss, så det kan vara annorlunda för dig, att du ifall det bara blir en Mini så småningom kommer att landa i det och vara nöjd med hur det blev.
SvaraRaderaMen just nu är du så uppe i det hela, just nu hoppas du så otroligt mycket. Hoppet har inte alls övergett dig ännu. Och det är sunt och bra. Utan det hoppet hade ni aldrig orkat.
Så världen kommer först att rämna, och det ska den göra. Du måste sörja att det blev som det blev. Men jag tror inte att du kommer att bli bitter. Ni gjorde vad ni kunde, ni kommer att kunna gå vidare.
Åååh, nu blir jag tårögd över era kommentarer!
SvaraRaderaTack så otroligt mycket för att ni både delar med er och säger kloka saker.