Kanske vill hon hjälpa oss i vårt allra sista försök? Jag tror att det är så.
Hon frågade mig hur det känns och om jag har någon att vända mig till om det inte går vägen. Fina Fru Gyn. Jag vet att hon hjälper mig med det om jag vill.
För jag vet nu att jag kommer att behöva stöd. Det känns i hela kroppen. En anspänning som jag inte kan skaka av mig. Obehag. Den här behandlingen blir en enda stor pina till dess vi får ett svar. Och då kan världen rasa. Kan. Den behöver inte, men kan. Förmodligen.
Jag talar bara om mig nu. Fina M klarar det bättre än jag. Han är så glad över Mini. Det räcker för honom och jag är glad för hans skull.
Men för mig... Jag vet inte vad det är för jag är egentligen lika glad som honom. Min älskade lilla Mini. Hon är helt underbar och jag är så lycklig. Egentligen.
Så varför känner jag så här? Är det för att det är så definitivt och inte självvalt? Förmodligen. Det är fortfarande en fråga om mitt liv, min dröm, som inte går att styra alls i det här fallet. Det är svårt att bära. Så svårt, så svårt.
Inför den här behandlingen är det så viktigt för mig att det blir samma behandling som då Mini kom till. Jag gjorde även på samma sätt då jag blev gravid men fick utomkveds. Men jag blev i alla fall "gravid"...
Jag vill alltså göra på samma sätt; progynon, fragmin och prednisolon.
Men redan nu vill de trixa. De vill ge mig Trental. Det har jag aldrig tagit förut men det ska tydligen hjälpa slemhinnan att växa till sig. De tycker att den blev tunn sist.
Men sist så avvek behandlingsplanen mot tidigare gånger.
Trental är svårt att få ut i Sverige. Usch.
Jag vill bestämma själv. Jag förstår att läkaren inte vill det men jag måste be dem om det. Till viss del. I alla fall förklara att jag är ett nervvrak (nästintill) och att det betyder mycket för mig rent mentalt.
Jag måste orka känna mig något tillfreds för att det här ska gå vägen. Så känns det.
Samtidigt så orkar jag inte hålla på med mailande, trixande och fixande. Jag måste, men orkar inte rent mentalt. Det påminner mig hela tiden om att det är nu eller aldrig. Ett barn eller inte.
Liv eller inte.
Ångest eller inte.
Vi har Mini men är inte mindre ofrivilligt barnlösa för det. Vi kan fortfarande inte bli med barn. Moment 22. Typ.
Jag fullkomligt HATAR att vara ofrivilligt barnlös.
Och så har jag ont i magen.
Kramar
*kram*
SvaraRaderaDet är... något ödesmättat med att befinna sig vid den yttersta gränsen. Saknas bara domedagsringande kyrkklockor så är bilden fulländad. Fattas bara att du känner det i hela kroppen!
Jag brukar säga att lilla E botade min ofrivilliga barnlöshet men inte min infertilitet. Den får jag leva med, och tampas med om jag vill ha fler barn. Det kommer aldrig att bli enkelt. Aldrig särskilt lustbetonat och aldrig sluta vara ödesmättat och ångestfyllt det där att bli med barn.
Tack!
RaderaOch det är ju så sant, numer är det ju en liten skillnad med den ofrivilliga barnlösheten jämfört med tidigare. Som du säger, nu är man infertil istället.
Just nu känns det nog bara extra "nära" eftersom jag är på väg in i den sista behandlingen. Den definitiva.
Kram på're och tack igen
Det är svårt. Jag är så glad för min unge (efter IVF som singel) o det kan kännas som att jag förringar hennes existens om jag sörjer de barn som inte blir. Men egentligen är det ju för att jag älskat henne så mycket som jag vill ha fler barn. Och för att jag vill att hon ska vara en del av en större gemenskap, ha någon att dela minnen med när jag är borta. Ibland är det svårt att inte vara bitter över att jag inte fick bli flerbarnsmamma. Det har blivit lite lättare med tiden.
SvaraRaderaDet är nog förknippat med sorg, liten eller stor, för många kvinnor (och män) när man slutar försöka få barn, även för de som har många o egentligen inte vill ha fler
Tack, så bra beskrivet!
RaderaKram
När vi gjorde vårt sista IVF, visste vi mycket väl att det var sista chansen. Och kanske spände jag mig, just för den skull... Det blev ju inget. Inte den gången heller.
SvaraRaderaMen, vi hade bestämt oss för, att det var sista chansen. Och jag hade bestämt mig för, att om det inte gick vägen, skulle jag be att få hjälp. Träffa en kurator. Och det fick jag. Jag fick en remiss till länssjukhuset, av min gynläkare. Han frågade om jag inte ville gå till min vårdcentral här hemma, i stället för Stora Sjukhuset 8 mil bort. "Nej" sa jag. "Bra" tyckte han. Han menade att jag skulle gå till nån som var specialist inom detta området. Varför går man till en frisör om man vill ha nya skor? Nä, man går ju till nån som KAN det ordentligt.
Jag säger inte att ni/du måste prata med en kurator eller nåt. Men JAG behövde det. Ett år gick jag där, och hade kanske fortsatt om hon inte hade slutat. Det vet jag inte. Och det är skillnad på kurator, psykolog och psykiatriker. Ett litet tips bara.
Tänker på er, och håller tummarna den här gången också!!
kram!