Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer. Det ger lite perspektiv och det är skönt att läsa att jag inte är ensam (även om jag egentligen förstår att jag inte är det).
Idag har jag varit hemma från jobbet och hängt med Mini. Hon har varit lite hängig och även petat sig i örat en del, så efter att Fina M avslöjat att han var öronbarn som liten, bestämde vi att en doktor skulle titta Mini i öronen. För säkerhets skull.
Det tog hela förmiddagen så jag tog ledigt. Precis vad både jag och Mini behövde!
Hon fick sova länge (2,5 timme! Jösses...) mitt på dagen och många av mina ledsna tankar suddades bort. För när jag är med Mini är allt mitt fokus obesvärat på henne. Det går inte att tänka på något ledsamt eftersom Minis blotta existens och närvaro gör mig glad.
Missförstå mig nu inte, min dotter bär inget ansvar för att trösta mig. Det jag menar är att jag bara är så lycklig när jag hänger med henne. Vi har kul ihop helt enkelt. Allt ledsamt försvinner och det är jätteskönt! Så klart, det är ju min dotter.
Jag har också fått svar från kliniken.
Ett riktigt fint och vänligt mail. Primolut är helt ok att ta, vilker jag räknat med, och de förstår att jag oroar mig lite över medicineringen så de tycker att jag kan följa samma medicinering som då Mini blev till med enda skillnaden att det blir en högre Progynondos den här gången.
Mer östrogen med andra ord. Men det får väl vara så. Jag gissar att den nivån har sjunkit ttterligare sedan Mini kom.
För tillfället känns allt lite lugnare. AVA:s utförliga och betryggande mail var bra att få och att bara få vara hemma lite från jobbet och få leka med Mini hjälpte nog också. En liten minipaus i vardagen gör alltid nytta.
En långpromenad och lek med lite andra ÄD-mammor och deras barn nu i helgen kommer nog också att skingra en hel del ledsamhet. Mina goa ÄD-kompisar. Det är skönt att få pladdra av sig med dem ibland.
Gott så. Nu ska jag försöka att sova igen.
Kram i mörkret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar