Jag har fått kloka ord från medsystrar och det hjälper verkligen. Vad vore jag utan er?
Nu kan jag förstå att sorgen efter fler barn kan vara väldigt tung att bära just för att det faktiskt är en del skuld inblandad i sorgen. Vi som fått kämpa för att få barn vet ju mycket väl hur jobbigt det är att få ETT barn, så det känns tabu att "gnälla" över att inte kunna få fler.
Personligen har jag aldrig tyckt på fullaste allvar att någon inte ska få sörja över att inte kunna få fler barn, men jag minns mycket väl att jag tänkt tanken någon gång när jag just genomgått en misslyckad behandling.
"Otacksamma människa", har jag tänkt. Eller nåt åt det hållet, även om jag inte menat det fullt ut. Ungefär som när jag hade så svårt att se gravida tjejer. Det gjorde ont inombords på mig.
Och nu sitter jag här och "gnäller" själv.
Men det får vara så har jag bestämt mig för. Jag orkar inte ha dåligt samvete också. Det räcker med att möta den definitiva väggen. Ödesväggen. Lite dramatiskt kanske, men så är det.
Faktum är att jag har tappat hoppet helt inför vårt sista försök. Vi gör försöket bara. Det känns som att gå till vårdcentralen och kolla ett födelsemärke.
Något vi bara gör för att det är bra att kolla. Inte räknar vi med att det ska hända något mer sen, liksom.
Över till något annat: tapeter.
Jag har surfat runt och letat tapeter till nya huset, trots att vi ska vänta med sånt något år till huset har "satt sig". Men det är bara så kul så jag kan inte låta bli!
Och då inser jag att man blir lite "skadad" av att vara inne i försöka-bli-gravid-svängen... För jag ser embryon i hur många tapetmönster som helst!
Säg att jag inte är ensam om det, hahahaha!
(ja, jag har dålig humor men den är i alla fall inte helt borttappad i all ledsamhet, hehe)
Kram
Du! Den där tapeten ser ut som typ spermier i speciell tappning ! Ta den! Kommer bli kanon. På fler än ett sätt;)) kram anna
SvaraRaderaHahahaa! Ja, men visst är det lite IVF över den? ;o)
SvaraRaderaMen det blir nog något annat.
Kram
Åh vet du, det är okej att sörja att man kanske inte lyckas å ett syskon. Sorg är väldigt individuellt. Jag är rätt ledsen över det nu med, men förstås så väljer jag vem jag kan prata med det om. Knappast mina vänner som kämpar med sin första IVF-graviditet och har ruvat minus flera gånger. Utan jag väljer ju de som har fler barn, de som kan orka lyssna. Sen försöker jag låta bli att tänka på det, för det föder bara med sorg och ledsmahet hos mig. Men det är ju också indiviuellt. Kram!/Bambis mamma.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaPrecis så är det. Då är det skönt att kunna ventilera lite i bloggen också.
Kram