Och för att matcha vädret så anlände mensen precis. Störtflod. Och hiskelig mensvärk så här ligger jag i sängen och väntar på att värktabletten ska göra sitt.
Sen börjar nedräkningen till nästa mens igen...
Sarah S ställde en väldigt relevant fråga till förra inlägget. Varför är nästa försök det sista? Vem bestämmer det?
Ja, varför. Vem? Egentligen?
Jo, vi orkar inte mer, helt enkelt. Alla år av kämpande och försök. Tårar, sorg och tabletter. Det är mycket att leva med så lång tid och livet är så skört. Vi har haft sån otrolig tur som fått vår lilla glada Mini och vi vill leva med henne. Och då menar jag leva. Friskt och fullt!
Hur gärna vi än vill ha syskon och fler barn så måste vi, för vår egen och Minis skull, leva lite "normalt" också. Så känns det för oss. Bara tanken på att inte tänka på tabletter, FET och barnplanering, är lite svindlande. Vilken glädje! Att bara få leva.
Det är klart att vi har det bra och lever allt vi kan med Mini nu också. Vi har lyckats förverkliga vår dröm och vi älskar henne högst på denna jord.
Därför vore det skönt att få lägga alla gamla barnplaneringstankar åt sidan. En gång för alla. Lite så känns det.
En annan aspekt är all medicinering. Det är t.ex. inte alls hälsosamt att proppa kroppen full med så höga doser östrogen under så lång tid och så många gånger som jag har gjort. Risken för bröstcancer ökar markant. Och jag vill inte utmana ödet mer. Jag vill finnas för Mini.
Och det här med att leva, förresten. Jag blir snart 44 år. Det ska bli skönt att få slippa tankarna på barnplanering snart. Det har fått ta så stor del av alla dessa år.
Åh, vad jag ska tänka på en massa annat skoj istället! Vilken lyx.
Så är det. Så känns det. För oss.
Kram
Jag tycker ni är kloka som väljer en slutpunkt, som vågar säga stopp nånstans. Det var nåt jag funderade mycket på förut - hur många gånger ska man/jag försöka innan jag skulle lägga de tankarna på hyllan och satsa på livet istället.
SvaraRaderaJag vågade aldrig komma till ett svar...
Oavsett vad ni väljer för slutpunkt hoppas jag att ni når ert mål!
Massa kramar
JVJK
Ps. emellanåt har jag jättesvårt att kommentera hos dig på mobilen är det nåt du känner igen?
Tack!
SvaraRaderaJa, jag tror att man till slut når en sån, ganska definitiv, slutpunkt. Om man inte drabbas helt oförberett och ofrivilligt (mer än vad själva barnlösheten redan är, alltså) vill säga.
Det är nog svårt att se en sån punkt tidigare än när man når den. Ingen vill ha ett sånt svar, tror jag. :-)
Hm, trist att det är svårt att kommentera. Jag har kollat inställningarna och allt verkar vara ok. Det kanske blir bättre med tiden... Hoppas jag.
Kram
Jag håller tummarna för er vid nästa försök och hoppas innerligt att det går bra. Du har varit ett ledljus (för tanken och på Rigas gator...) och hopp för mig så länge, trots att jag aldrig kommenterat något inlägg här eller i andra forum. Vi fick vår son för nästan exakt ett år sedan. För oss blev det till slut två embryo kvar, båda sattes in, ett stannade kvar. Vi orkar inte börja om från början igen utan ska njuta av den glädje vi fått... Tack för alla tankar, pepp och kloka ord vi fått dela så här långt under er resa - de betyder så oerhört mycket för vilsna själar där ute!
SvaraRaderaTack för så fina och vänliga ord! Det värmer.
SvaraRaderaOch det värmer än mer att läsa att ni till slut fick er lilla son.
Kramar till er och några extra till sonen. Så klart!
Är så ledsen att det inte tog sig denna gången. Hoppas, hoppas på sista embryot i frysen nu!
SvaraRaderaKram