Andrum

När jag vaknade kändes luften lätt att andas. Jag blev lite förvånad för jag tänkte att det skulle ligga en stor sten över mitt bröst och hjärta. Men det gjorde det inte.
Jag är glad och känner mig lättad. Det är nästan så att jag får dåligt samvete.
Inget mer IVF. Inget mer stickande. Inget mer mixtrande med hormoner. Ingen mer otålig väntan och nedräkning. Konstigt. Jag känner en viss positiv saknad. Samtidigt ser jag fram emot en äggdonation.

Jag undrar vad som hände i min hjärna egentligen? Jag har hela tiden haft ett litet motstånd gentemot ÄD (äggdonation). Det har varit svårt för mig att ta in det. Svårt att ha den där känslan av att jag inte är den genetiska mamman. Att min man skulle vara pappa hela vägen men jag inte skulle vara mamma. Men jag har tänkt fel och nu helt plötsligt ser jag inget som helst hinder med ÄD. Jag har accepterat det helt och fullt. Hur kunde jag ändra mig så fort?
Jag tror att det var läkarens ord som satte sig.
"Det här är som att köra huvudet i väggen om och om igen."
Precis så sa han. Köra huvudet i väggen. Om våra IVF-försök.
Det är inte så skönt och han hade faktiskt rätt. Denna känslomässiga berg- och dalbana. Det är smärtsamt.
Visst, det kan hända med ÄD också. Det behöver inte fungera på första försöket. Eller andra eller tredje. Däremot så är chansen att det fungerar första gången så oändligt mycket större för vår del. Som läkaren också sa: "Era chanser med ÄD är idealiska".

Ibland gör det så ont att höra sanningen men när jag låtit det sjunka in lite så inser jag hur bra sanningen kan vara. Vi slipper att göra oss själva illa rent själsligt och vi sparar lite tid.

Det snöar ute.