Insikt

Igår fick jag psykbryt. Jag gissar att allt liksom bara släppte.
Det är nog inte så konstigt för jag är ganska bra på att sätta press på mig själv. Varför förstår jag inte men det är lätt att göra det ibland.

På jobbet genomgår vi stora förändringar. Försäljning av en del av företaget och nedläggning av en del. Det innebär uppsägningar och stora omorganiseringar. Jag är involverad i allt eftersom jag har en sån roll på företaget. Det är verkligen sjuuuukt mycket att göra och samtidigt ska jag finnas där och behålla fattningen och stötta. Och en kollega gick bort mitt i allt också.
Då blir det lite jobbigt att genomgå tre IVF:er och ha hormonsvängningar och gå på middagar med bekanta som beter sig som grisar. Självförtroendet vajar, tankarna snurrar och det är så lätt att inte släppa allt när jag kommer hem. Jag brukar vara väldigt bra på det annars. Att släppa jobbet när jag kommer hem menar jag, men den sista tiden har det varit väldigt svårt.

Så igår fick jag psykbryt. Struntade i att träna och försökte komma tillbaka istället. Stackars maken fick lyssna och trösta hela kvällen. Det var otroligt förlösande och skönt. Han är bara så bäst.
Jag tror att han förstår nu. Hur det är att sticka nålar i sig, att känna efter i magen hela tiden, att kolla in blödningar och ickeblödningar konstant. Analysera sönder sig själv. Han förstår. Men i det stora hela så är jag överlycklig över att få vara jag! Det är väl bara det här med pressen från alla håll. Den finns nog inte. Den kommer nog mest inifrån faktiskt. För jag är övertygad att om jag sa ifrån mer ordentligt så skulle ingen ifrågasätta det. Det VET jag.

Så strax ska jag gå till jobbet. Jag ska faktiskt sväva till jobbet för jag är så lycklig att jag har min man som ALLTID finns där.

Så här är det att vara jag och jag vet att jag inte är själv. Jag tror faktiskt att ALLA tjejer tänker så här någon gång i sitt liv. Förmodligen ganska många gånger i sitt liv. Konstigt att det ska vara så svårt att prata om det. För vi ÄR inte galna. Jag lovar.