I'll kill you for nothing

Jag är så trött igen och på något sätt saknar jag hormonbehandlingen. Faktiskt. Den blev man i alla fall uppåt av. Knarka östrogen var kul.
Om det nu är så att jag har påbörjat mitt klimakterie (Premenopaus eller Perimenopaus) så har jag varenda symptom man kan ha. Ge mig lite östrogen så att jag blir som folk igen. Och om det är så här nu, hur ska det då inte bli när det "riktiga" klimakteriet slår till?! Jösses....
Jag vet varken ut eller in men jag vet att jag har blivit otroligt lättretlig, jag har ofta huvudvärk, jag svettas och fryser om vartannat och jag är vaken i snitt 2 timmar varje natt. Dessutom har mitt ordminne börjat svika mig. Jag tappar helt enkelt ord och namn ibland. Någon sekund så där. Ska det vara så? Ska det det?, som Plus-Sverker säger. Och nu vill jag slänga något i en stor, ful tunna också.

Jag får det att låta som att jag inte fungerar men det gör jag faktiskt. Men det upplevs av mig som att jag är en totalt dysfunktionell människa eftersom jag inte känner igen mig själv. Det behövs väldigt lite för att det ska kännas så. Samtidigt går min man runt och är som han alltid har varit. Otroligt irriterande när han inte fattar.
Han må vara min soulmate men jag önskar att han kunde förstå. Utan att jag ska behöva förklara. För det har jag aldrig behövt göra förut. Det där med hur jag känner och upplever saker. Han har fattat ändå. Men nu... hur ska han förstå? Och hur ska jag kunna förklara på ett konkret sätt? Jag ÄR ju inte i klimakteriet ännu. Jag KAN få barn men chansen är minimal (om jag inte gör ÄD). Jag är INTE klimakteriehäxa ännu men på god väg. Och jag är VÄLDIGT irriterad över det och allt som har med mig och min omgivning att göra. Den där "watch out or I'll kill you"-känslan som dyker upp ur ingenting. Hur förklarar jag sånt? Det är ju stört omöjligt!

"Jo, du förstår, om du inte kramar mig vid rätt tillfälle, oftast när jag är som mest irriterad på dig över ingenting, så blir jag galen och ännu argare, speciellt om du tjafsar emot det jag säger, och då vill bli kramad på ännu mer men utan att säga det för du måste fatta sånt själv för jag vill inte behöva be om kramar och allra minst när jag är dunderarg på dig. Så krama mig då för i helvete! Nu!"

Jo, det låter vääääldigt normalt. Och totalt självklart. Absolut. Speciellt när vi avgudar varandra och inte har haft det så här onormalt i vår relation tidigare.
Jag blir nog galen. Så är det. Jag blir stört totalt galen.

Jag som är så otroligt vanlig. En liten svennebanan i en förort som har lite mensproblem. Tänk hur många som jag som finns därute...
Vad har förresten män för ursäkt till alla våldsbrott en del av dem begår? Med tanke på hur jag är så borde de flesta våldsbrott begås av kvinnor i övergångsåldern.