Oj!

Blandade känslor idag (jag kommer att bli ett nervvrak av allt det här!).

Jag ringde CvL idag och berättade hur det låg till. Mens. Tokmens.
Först sa de att jag skulle vänta till nästa naturliga mens. Det var det bästa. Men jag kunde bara inte hålla mig så jag sa som det var,
"Jag är 40+ med en mens som kan komma om tre-fyra månader. Jag vet inte om jag pallar att vänta och veta att jag hade en chans nu men att det inte gick för att ni har fullbokat er. Det känns verkligen inte alls bra för min del. Jag vet inte vad jag ska göra. Har ni inte en liten, liten, liten reservficka nåååågonstans där jag kan få plats?"

Sköterskan lovade att kolla igen och ringa tillbaka. Jag bad henne prata med Ingela (allas vår stjärnsköterska!) för säkerhets skull. Ingela är bäst.

Och tänk, runt 15-tiden ringde hon tillbaka och meddelade att de tyckte att det kanske kunde gå ändå. Galet!! Kul! Ingen "vila-upp-sig-resa" till fjällen men det här går så klart före. Det är bara så svårt att bli sådär sprudlande glad igen. Jag törs knappt bli det. Går det i stöpet så blir jag så ledsen. Igen. Men det är klart att jag är glad. Innerst inne så är jag det verkligen. Sååååå otroligt lättad! Imorgon börjar jag spruta och första VUL på måndag morgon.

Jag har lyckats få till ett preliminärt ÄP vecka 8 istället för vecka 10. Vilken grej!
Ingen mer "oändlig" väntan...

Tålamod är en dygd och jag är sämst på det.