Kärlek

Nu börjar det närma sig VUL igen. Bara två dagar kvar. Så då borde det vara dags för mig att bli lite nojjig igen, hahahahaa! Jag har insett att det är något slags mönster jag följer. Strax innan jag ska få något besked så blir jag lite nervös och börjar spåna runt i totalt irrelevanta tankegångar. Helt i onödan oftast.
Men det är väl så det ska vara. En IVF är inte en så liten sak som man ska ta lättvindigt på. En religiös person skulle nog anse att vi leker Gud. Att vi skapar liv på konstgjord väg. Så må vara men nu råkar jag vara icke-religiös så jag skaffar barn hur jag vill. Därmed inte sagt att det inte påverkar mig. Det gör det.

Tredje IVF-omgången är jag inne på nu. Det är klart att det påverkar mig. Tvivel. Oro. Glädje. Nervositet. Lugn. Det är så mycket känslor och tankar som kommer fram. En del saker som var viktiga förut är helt irrelevanta idag. Och en del småsaker blir jätteviktiga. Samtidigt som alla känslor och tankar finns som en naturlig del i hela processen så ska jag trycka i mig sprutor med hormoner.
För mig är det helt obegripligt att en del kan ta så lätt på det här. Jag har en kompis som jag nog berättat om tidigare. Hon har själv gjort en IVF och tycker att det är en snabb lösning för att få barn. Jag förstår inte hur hon tänker. Hon måste ha lyckats på första försöket och har svårt att förstå vilken press det blir när det inte lyckas på flera försök.
Men vi är alla olika och jag är inte hon. Jag tycker bara att det är märkligt hur hela den här processen fungerar. Den går inte att förutsäga helt enkelt. Viktigast för mig är att jag har några få personer som jag litar på och som finns där när det är motvind.
Och medvind också förstås.

Min bror och hans tjej och min bästis och hennes man (som för övrigt är min kompis också, inte bara "bästisens man") är de jag har berättat det här för. De är de jag ringer när jag måste lätta på trycket. När jag vill vara normal så ringer jag dem. När jag vill gråta ringer jag dem. När jag vill gnälla ringer jag dem. När jag vill skratta ringer jag dem.

Men allra, allra närmast finns min man. Han är självklart en del av det här men det är min kropp som proppas med hormoner och det är min kropp som ska "funka". Det är så otroligt jobbigt ibland och då finns min fina, fina man där. Jag är så oändligt tacksam att han finns. Jag är så glad att det är han och jag som försöker skaffa barn. Jag kan inte tänka mig att ha barn med någon annan än honom. Ett under av godhet och finhet delar jag mitt liv med. Vilken ynnest. Min stora, härliga kärlek finns hos mig.

Det är det viktigaste.