Från mitt hjärta

Jag har en tanke som inte släpper mig riktigt. Jag vet så väl att jag inte ska tänka en del av den tanken och jag hoppas att det går över snart.

Hela tiden som vi kämpat och som jag har bloggat om vår kamp om en liten bebis så har jag i min vilsenhet, tomhet och ensamhet, träffat så många fina och bra människor som också kämpar. Jag brukar kalla oss "Familjen", vi som kämpar och stöttar varandra.
När jag har varit nere och förvirrad så har så många människor kommenterat, mailat och stöttat. Det har varit helt fantastiskt och ibland har jag blivit chockad över människors godhet. Chockad och oerhört glad och tacksam mitt i all sorg har jag blivit. Det är det, förutom min och Fina M:s tro på varandra, som har fått mig att bibehålla hoppet.
Varje liten kram, varje litet tips, varje vänligt ord har verkligen gått rakt in i hjärtat på mig. Min "Familj. Utöver denna "Kämparfamilj" så finns det människor som är minst lika viktiga. Ni betyder så klart precis lika mycket för mig. Det är ni som inte nödvändigtvis behöver kämpa för att bli gravida men som står där och stöttar och förstår likförbannat. Smulan, Kajalis, ja, ni är många. Och ni är helt ovärderliga. Glöm inte det.
Elin, äggdonatorn, t.ex.. En blogg med en helt underbar inställning till livet och med kul inredning och snygga foton på köpet.
Ååh, ni är så många! Nu kom jag av mig....
Till saken. Nu när jag äntligen lyckats bli gravid så känner jag mig...skyldig?...nja, kanske mer i ingenmansland. Jag ser mig fortfarande som ofrivilligt barnlös och vill göra allt för att vi får bättre vård och rättigheter. Samtidigt så är jag ju gravid. En ofrivilligt barnlös största skräck. Att se alltså. En gravid, lycklig tjej. Såna spyr jag ju av att se. Jag kan se mammor med barnvagnar eller stora magar och tänka "din lyckliga jäkel" och få den där krampen i hjärtat. För jag har svårt att förlika mig med faktumet att jag själv är gravid. Det går i vågor. Så jag känner mig lite vilsen. Lite svävande.
Jag vet att det förmodligen är en ganska normal tankegång och att det blir bättre när magen börjar bukta och alla undersökningar visar att allt är ok. Men det är då. Just nu är det bara vilsenhet. Även om jag tror att allt ska gå vägen så klart. Något annat vill jag inte tänka.
Det är en märklig känsla. Mitt emellan-känsla.
Jag förstår om "Familjen" inte vill läsa det jag skriver här eller har svårt att prata med mig. Herregud, jag vet verkligen hur det känns.
Jag vill bara inte tappa de fina människor som gjort att jag nått mitt och Fina M:s mål. Utan min kämparfamilj och allt stöd från alla hade vi kanske gett upp för länge sedan och då hade Mini varit en Nada istället. Inget.

Jag hoppas, nej, jag vet, att den här känslan går över, men jag vill också tacka ALLA en gång för alla. Ni som läser och kommenterar här har fått mig att gråta av tacksamhet och glädje. Ni berikar verkligen mitt liv. Bara så att ni inte glömmer det och fortsätter att vara de fantastiska människor ni är.

Ba' så ni vet.

Kram