Gnäll

Som jag längtar att sluta med alla tabletter!
Jag går upp kl 6:45 VARJE dag och sticker mig i magen och tar alla tabletter. Jag är galet trött på att höra mobilen ringa kl 6:45, kl 14:00 och kl 21:00 VARJE dag.
Jag är skittrött på vaggisar som kladdar och sprutor som sticks. Såååå trött! Men det kommer att kännas läskigt och lite tomt den dagen jag inte behöver ta dem längre...

Och om någon nu tänker tanken "vaddå kl 6:45? Vänta tills du får barn..." så säger jag att jag hellre går upp mitt i natten och torkar spyor på vårt barn än att leva i ovisshet om mitt eget liv och sticka mig i magen. Bara så att ni stoppar tankarna där liksom.

Apropå det, i förrgår jag berättade för en annan kompis som bor långt bort från oss att jag är gravid (inte att vi gjort ÄD). Hon har själv varit ofrivilligt barnlös men lyckades få ett barn till slut. När hon fick veta blev hon så klart glad för min skull men ganska snart började hon mala om annat. Hon frågade om vi skulle göra fostervattenprov, hon påpekade min ålder och att barnet kan bli "fel", hon påpekade att hon var så glad eftersom hon själv varit i min situation, hon påpekade att jag kommer bara att se lite tjock ut i sommar så ingen kommer att förstå att jag är gravid (och fnittrade), när hennes dotter gnällde i bakgrunden så sa hon "ja, det är så här ni får det" och suckade och hon sa att vi ska ha "babyträffar" (vad är det?) och ha så kul.
Jag vet inte, men det kändes inte bra. Klart att det var kul att hon blev glad för min skull men det blev så mycket fokus på att det kan gå åt skogen och fostervattenprov att jag inte kände mig glad alls.
Babyträffar? Och ha "sååå kul"? Vaddå? Går jag att umgås med nu? Innan gick inte det alltså? Och först nu blir det kul? Är det därför hon aldrig hör av sig?
Och att hon ens började dra upp hur jag kommer att se ut som gravid. Varför? Det skiter jag fullkomligt i just nu. Jag är lycklig över att få vara gravid. Om hon nu själv varit ofrivilligt barnlös borde hon väl förstå att sånt är helt sekundärt för mig?
Jag gillar inte att bli jämförd med hennes situation. Våra situationer ser helt olika ut och hon är inte 42 år när hon får barn. Hon försökte bli gravid i två år och när hon var under 30 år slutade hon att försöka få barn. Hon fick barn spontant när hon var 36. Jag vill faktiskt inte bli jämförd med henne alls, och speciellt inte när jag ringer för att berätta min livs gladaste nyhet.

Och så kommentaren "det är så här ni får det, suck, suck". Ja, precis. Det är så vi VILL ha det. När ska folk fatta det? När man kämpar som en idiot för att bli gravid så är det PRECIS det man vill uppnå. Att få barn oavsett om de gnäller eller inte.

Nåväl, även om jag hade blivit gravid på det mer vanliga sättet så hade jag inte velat höra allt prat om fostervattenprov och att allt kan gå åt skogen. Det fattar väl jag också men det skulle aldrig falla mig in att ta upp sånt med någon som just blivit gravid. Och jag gillar inte att bli jämförd. Jag är jag. Min situation är min.
Äsch, jag vet inte... jag kanske gnäller och överreagerar men det känns inte bra i maggropen alls. Först tänkte jag inte så mycket på det men nu har hennes ord malt i mig sedan vi pratade och jag blir bara mer och mer irriterad.
Men nu vet hon i alla fall att jag är gravid och så får det vara med det.

Kram