Jag har berättat för två nära kollegor att jag är gravid. Det känns skönt att någon mer än chefen vet. Skulle det gå dåligt så känns det bra att de vet. Dessutom har den ena fått missfall innan hennes son kom så hon vet att jag kan känna mig orolig. Den andra tjejen har berättat att de hade svårt att få barn och att de fick kämpa i flera år. Hon vet att de inte kan få syskon heller så hon har stor förståelse för att jag är nervös också. Ingen av dem vet att det är ÄD men de kanske misstänker IVF i alla fall, hihi!

Idag sprang jag på en av dem på lunchen (hon har varit bortrest) och hon frågade hur jag mådde. "Bara bra", svarade jag lite så där lagom allmänt. Efteråt kom jag på att hon nog faktiskt undrade hur jag mådde. På riktigt.
Vad underbart att inse att jag mår alldeles strålande! Det känns inte som att jag är gravid (gulp!?). Rent fysiskt alltså. Skönt men läbbigt! Men jag oroar mig inte ännu.

Igår fick jag också svar från BM angående blodprov. Hon vill inte skriva remiss utan hon "väntar på att vi ska få kallelse från obstretiken. De får sköta sånt och avgöra om Fragminet."
Jag frågade om hon menade spec.mvc eftersom jag vill vara på det klara med att jag förstått rätt. Och så frågade jag om det är vanligt med väntetid på mer än två veckor (nej, jag har inte tagit mig i kragen och ringt själv...).
Jag orkar varken vänta eller lyssna på sånt trams. Ge mig ett blodprov liksom. Jag tar ett hos någon annan och meddelar AVA resultatet. Så slipper jag oroa mig. Och jag låter ingen annan än AVA avgöra kring Fragminet. Det är de som gör behandlingen, inte spec.mvc.

Kram