Kund

11 dagar kvar, tjohoo!

Jag har roat mig med att surfa runt lite för att lära mig mer om IVF:er och äggdonation. Det var i alla fall min tanke. Främst ville jag läsa mer om vad en blastocyst är för något. Jag har nämligen helt missat det i min "ÄD-yra"...

Tre till fyra dagar efter att ägget blivit befruktat har ett embryo med celler bildats genom celldelning. Efter fyra till fem dagar har även en hålighet bildats i embryot och det är då det kallas för blastocyst.
När man odlar embryon vid IVF/ÄD så är det svårt att se kvaliteten på embryona efter två dagar. De kan ju faktiskt sluta att dela på sig och inte bli något alls efter ett införande. Gör man en långtidsodling på fem dagar istället så kan man se vilka embryon som blivit blastocyster och använda dessa vid införandet eftersom de då är påvisat mer livskraftiga och alltså av bättre kvalitet.
Det låter som om det här vore en självklar metod att alltid använda men det finns så klart en nackdel (varför ska det alltid vara så?).
Den absolut bästa miljön för ett embryo är i livmodern och inte i ett värmeskåp och det finns inget som påvisar att graviditetsfrekvensen ökar vid långtidsodling enligt CvL. Skulle det fungera bättre så skulle ju alla kliniker alltid använda sig av långtidsodling. Och de gör de ju inte.
Däremot så sätter klinikerna ibland in två embryon om kvaliteten är osäker.

Men, alltid detta men, eftersom jag och min man så gärna vill ha barn så är det här så klart något vi överväger. Varför skulle vi inte göra det? Vi vill inte få ett embryo eller två planterade i min livmoder och sedan utstå att det inte blir något alls av det hela. Det skulle betyda att vi måste göra om praktiskt taget hela proceduren igen. Och hantera våra känslor återigen.
Därför känns det som en blastocyst ändå är något vi vill ha. Det känns tryggare så på något sätt. Det känns som att vi då har försökt det fullt ut. Kanske blir vi också mycket ledsnare om det inte skulle fungera då men det får vara så.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på att alla dessa kliniker är privata. De är företag som ska tjäna pengar. De måste marknadsföra sig mot marknaden. Att nämna blastocystodling i sin marknadsföring är en del av det.
Det är som all reklam, man spelar på människors känslor och ibland på vår självkänsla. Hela IVF-cirkusen handlar väldigt mycket om känslor. Väldigt mycket. Och pengar...för oss äldre som inte kan gå via landstinget. Vi är inte bara patienter, vi är faktiskt kunder. Kunder som köper en tjänst. Jag tycker att det är helt ok så länge vi kunder inte glömmer bort att det är det vi är. Kunder. Vi är inte bara barnlösa som försöker få barn.
Vi har all rätt i världen att ställa frågor och vissa krav. Misslyckas våra skaffa-barn-försök så ska det kännas ledsamt på rätt sätt. Vi ska ha fått valuta för våra försök. Valuta i form av en bra magkänsla för att försöket gjordes på bästa möjliga sätt. Att det sen inte gick som vi ville är något annat. Det ska vi få vara ledsna för.
Och framförallt, klinikerna ska inte glömma att vi är deras kunder.

Så ja, blastocystodling känns bra för oss och även införande av två embryon om det skulle vara aktuellt. Men kliniken ska inte heller glömma att jag är en kund som betalar för det här. Jag tänker ställa krav på att få svar på mina frågor och jag vill att de gör sitt yttersta för att få mig som kund att ha en bra magkänsla.
Jag, som kund, accepterar inte att bli nekad något alternativ för att det indirekt skulle ge en sämre vinstmarginal för en klinik. Jag vill ha bästa möjliga behandling som går att uppbringa för just min kropp. Och jag vill känna mig säker på att det blir så.

Glöm inte det!

Kram