Semester

Kan man längta så här mycket efter semester som jag gör? Jag tror inte det.
Det här med att skaffa barn tar på krafterna. Mycket på jobbet kan jag alltid klara av men när det är så mycket kring det här med ÄD så tar det mer på krafterna än jag trodde.
IVF:erna var jobbiga och herregud, vad det tog på psyket. Jag kände mig verkligen helt dränerad. Nu i efterhand kan det kännas som att de, eftersom de inte ledde någonstans, bara förstörde ännu mer och bekräftade min känsla av att inte vara tillräckligt "kvinnlig" och vara otillräcklig.
De som känner mig tycker nog att det låter helskumt att jag har känt mig så. Jag brukar stå på mig ganska bra och kan ta en hel del "smällar". Men IVF:erna tog verkligen musten ur mig helt och hållet. Och då gjorde jag bara tre stycken. Jag vet folk som har gjort det tredubbla. Det skulle jag aldrig klara så en stor eloge till dem.

Och nu är det ÄD och det enda jag känner är en positiv och förväntansfull känsla. Större än när jag började med IVF:erna. Trots att jag är medveten om att det inte alls behöver gå vägen så känns det mer positivt. Jag tänker mer positivt kring det. Och jag tänker på det ofta. Tro det eller ej, men det kan vara nog så stressande. En stor förändring i planer på jobbet eller privatlivet så börjar jag genast att fundera på när en eventuell ÄD kan få plats. ALLT handlar om och kretsar kring äggdonationen. ALLT.
Min man och jag hade till exempel planerat att åka till Australien i vintras. Det bordlade vi eftersom vi anpassade oss efter IVF:erna. Nu tänkte vi kanske åka i jul men vet ju inte hur det går med ÄD så det går inte heller. För ÄD går före allt. Skulle inte den här omgången fungera så blir nästa alldeles för nära inpå avresedatum. Och skulle inte den heller fungera så har flygbiljetterna hunnit nå astronomiska priser så då går det inte heller.

Och så där håller vi på och tänker hela tiden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi kan vara lediga i juli. För då har kliniken stängt.

kram