Droppen som fick orken att försvinna

Usch, tårar. Det känns som om jag är den där lilla mobbade ungen på skolgården. Den utfrysta. Hon som inte får vara med. Och skolan med lärare bryr sig inte.

Jag anmälde mig och tog proverna hos Blodcentralen. Under tiden pratade jag med sköterskan. Provsvaren tar ca 3-6 veckor. Sen får jag en kallelse till att lämna blod. Jag frågade om man inte får veta provsvaren. Nej, det får man inte. Det får man när man är där och lämnar blod första gången om man frågar efter dem. Om 3-6 veckor. Det går inte.
Vi har fått ett schema från Riga och nu kör vi på dem. Preliminär ET är runt den 18/4. Ska vi hinna matcha blodgrupper med donatorn så måste vi ha fram de värdena inom en vecka.
Och naturligtvis låg Blodcentralen på ett sjukhus och när jag kom ut från blodtappen satt hela jävla nyckläckta BB med sina glasvagnar med små bebisar i söta mössor utanför dörren och jämförde ungarnas söta fötter. Jag tappade andan och höll faktiskt på att bryta ihop. Jag har aldrig velat slå nyblivna mammor förut men det ville jag då. Riktigt hårt. Det vill jag förresten fortfarande. Inget illa ment, men så känns det.

Jävla husläkare. Jävla Carl von Linnékliniken som inte ringde tillbaka trots att de lovade det och trots att jag tog mod till mig och ringde från världens mest lyhörda rum på jobbet. Jävla äckelbrutala gynekolog som kollade missfallet. Jävla svenska landsting som inte fattar ett skit. Jävla Facebookmorsor med bebisbilder som profilbilder. Jävla äckelmorsor på sjukhuset. Jävla i helvete faan.

Fan, fan, fan. Snörvel, snyft. Allt ska vara en jävla kamp mot allt. HELA JÄVLA TIDEN!

Jag vet inte vad vi ska göra. Både jag och M är helt rådvilla. Jag bara gråter och gråter nu. Vi orkar liksom inte tänka längre. Efter allt som bara går åt helvete så är det svårt att samla ihop sig. Då kan vilken skitsak som helst få mig att börja gråta. Och att inte få veta sin egen blodgrupp för att donationsköerna är för långa i Sverige så att vi var tvungna att köra på ÄD utomlands TROTS att vi hade åldern inne, är så JÄVLA jobbigt. Minsta motstånd får mig att gråta. Jag ORKAR faan inte.
Jag vill bara veta våra blodgrupper och RH-faktorn. Trodde att det bara var ett stick i fingret hos husläkaren. Kom igen.
Jag glömde berätta att husläkaren sa att hon tyckte att jag ska ringa till dem som opererade min axel år 1998. Eftersom jag var nersövd så borde de ha min blodgrupp där. Jag hatar husläkare. Speciellt Bitte (som hon hette). Bitte Bajs. Hon är typbilden av ett svenskt landsting. Far åt helvete Bitte, säger jag.
Imorgon ska jag ringa min illegala läkare som alltid ställer upp med telefonrecept. Kanske kan hon hjälpa mig med det här också...
Jag ska också ringa MVC där jag höll på att skriva in mig när vi fick missfall. De kanske kan visa lite jävla medmänsklighet.

Men min fina M, då? Hur får vi hans blodgrupp och RH-faktor? Ja, det vete faan. Han ska göra ett försök med husläkaren som han har. Kräva att han vill veta sin egen blodgrupp. Det är det enda han kan göra. Tror jag.

Jag har ALDRIG i hela mitt liv känt mig så JÄVLA utanför, mobbad, överkörd och utstött. Och det enda jag gjort fel är att inte kunna få barn. I tid. Tid som landstinget sat upp helt utan saklig grund. Jävla klåpare.
HÖR NI DET ALLA FÖRBANNADE LÄKARE, LANDSTING OCH SKITPOLITIKER!!
Apropå politiker så kan jag meddela att det är Vänsterpartiet som ansvarar för geriartriken och kvinnovården i Stockholms läns landsting. Det var t.ex. de som införde avgifter för cellprovtagning i livmodern, ett prov man bör ta vart tredje år och som gick som vanligt prov (ingick i vården) förut. Det är också Vänsterpartiet som lobbat för åldersgränser för IVF:er. Helt utan grund i lagen. Och då marknadsförde det skitpartiet sig som en "kvinnoparti" i förra valet. Ät bajs, säger jag. Och nej, jag röstade inte på dem i landstingsvalet.

Nu vet jag hur det känns att vara mobbad. Jag fullkomligt HATAR svenska landsting. De gör ingen nytta för någon, inte för sina anställda och allra minst för sina patienter.
Ät bajs. Allt suger. Jag svär hur jävla mycket jag vill. För jag gråter så att det gör ont i hjärtat. Det gör så jävla, jävla ont och allt är så jävla, jävla jobbigt. Konstant uppförsbacke. Ett simpelt blodprov.

Om det finns någon vettig människa inom läkarvården därute som läser det här, skicka mig och maken en remiss till ett labb så att vi får reda på våra blodgrupper och vår RH-faktor. Jag lovar att fortsätta ljuga som jag gjort hittills inom svensk sjukvård när det kommer till det här. Jag lovar att ljuga så att ni kan skriva den där jävla remissen. Jag säger att jag vill veta min egen blodgrupp för att ha den i plånboken om något händer. Jag lovar att inte säga att jag ska försöka skaffa barn. För hur i helvete skulle det se ut?! Vilken skam.
Läkare, gör två personer lyckliga, skicka en remiss. För jag orkar ta mig faan inte kämpa för ALLT längre. Min mail står högst upp.

Kram till alla utom Bitte Bajs. Hon kan gå och och såga av sig sin egen fot.

Hat.