Fokus

- Vad snabbt ni repat er. Helt otroligt!

Spontan kommentar som verkligen är berättigad.
Jo, embryona överlevde inte upptiningen men det gjorde vi. Tur är väl det för annars blir det inga barn gjorda.
Någonstans så måste vi repa oss snabbt. Vi är 41 och 43 år unga men vi varken vill eller kan spilla någon tid när det kommer till det här. Vi gjorde det misstaget att vi provade för länge själva. Och landstinget gjorde det misstaget att råda oss att gå till privatkliniker eftersom köerna är längre än vad vår ålder skulle komma att medge. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag satt en fot mellan dörrkarmen och den dörr som landstinget ville stänga för oss. Hade jag vetat hade jag trängt mig in och vägrat gå. Forcerat fram min rätt till att försöka få en familj.

Vi kan inte vältra oss i vår sorg och även om vi gör det ibland (det måste man få göra för sin egen överlevnads skull) så måste vi agera konstant. Ingen tid kan eller får spillas. Om man känner sig stressad vid sina första IVF-försök och vill vila lite däremellan så är mitt absoluta råd: Vila inte! Kör på! Stressen eskalerar bara med åren. Jag lovar.

Därför har vi inte repat oss helt och hållet som det kanske kan tyckas. Vi är bara galet fokuserade just nu.
Allt jag gör är att hoppas att vi orkar hela vägen.
Dyrt är det också.
Som brorsan sa när han fick veta:
- Vad besviken jag blir. Finns det inte försäkringar mot sånt där?

Kramar