Ett år

Idag är det ett år sedan jag satt och grät otröstligt i soffan och världen rasade samman. Vi hade fått reda på att IVF inte var något för oss. Jag fick inga ägg och äggdonation var enligt läkaren det enda alternativet om vi inte ville adoptera.
Det var dagen då jag jag kände mig så okvinnlig som någon kan göra. Inga ägg. Inga barn. Jag var en "det".

Idag är det ett år sedan vi ställde oss i kö för ÄD. Både hos AVA i Åbo och hos IVF-kliniken i Umeå.
Då visste jag nästan inget om ÄD och jag tyckte att det kändes konstigt. Skulle jag ha någon annans "kroppsdel" i mig? Jag då? Mina celler? Tänk om jag skulle känna mig utanför på något sätt? Men i kön ställde vi oss ändå. Eftersom det är väntetid så tänkte vi att jag får vänja mig vid tanken på den tiden. För tiden ska man vara rädd om. Jag har inga ägg men eftersom jag lever så kan jag i alla fall ta hand om min tid.

Jag läste på och läste på. Jag ville veta ALLT om ÄD och gener. Och jag måste säga att jag blivit ganska påläst kring det här med ÄD. Det vanligaste misstaget alla gör, inklusive jag själv, det är att man tror att mottagaren (jag) inte är biologisk mamma. Det är fel. Jag blir biologisk mamma.
Det är skillnad på genetik och biologi. Genetik är en del av biologin. Donatorn blir genetisk mamma. Jag blir biologisk sådan.
Bildligt talat: man kan se mig som ämnet biologi i skolan. Min kropp är ämnet biologi.
Donatorns ägg är en del av biologin, genetiken. En minut av en klass i ämnet biologin. En rad i skolboken. En viktig rad som kan dyka upp på provet när delen genetik ska avhandlas. Svarar man fel på raden blir det inte högsta betyg. Endast högsta betyg gäller i biologi och för att få det så måste man kunna den där frågan om genetik också. Men utan alla de andra frågorna och delämnena inom biologin så blir det inget betyg alls. Och högsta betyg är en frisk och glad bebis.

När jag fick in det i min hjärna och förstod hur epigenetik fungerar, ja, då släppte det. Nu är ÄD den mest naturliga sak i världen för mig. En naturlig utveckling i människans biologiska forskning. Hade jag ägg och fick donera så skulle jag verkligen göra det t.ex.. Hjälpa en medsyster på jorden liksom. Men det kan jag nu inte så jag kan tyvärr inte berätta hur det är. :o)

Ett år har gått och jag har lärt mig så otroligt mycket. Det är jag väldigt tacksam för. Trots att våra försök har misslyckats så fungerade det ändå. Missfallet visar att embryona i alla fall fäster. Jag KAN bli gravid. Så vi kan inte ge upp nu.
Fina M och jag är alltid tillsammans och det här året har stärkt den känslan ännu mer.
Jag har lärt mig om sjukvård. Jag har lärt mig om människor. Jag har lärt känna nya människor och fått nya vänner. Jag har lärt mig lite finska. Jag har lärt mig om livet.
Men framförallt, jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är nästan lite skrämmande men väldigt, väldigt kul trots allt.

Så mitt i allt förbaskat kämpande och berg- och dalbaneåkande så är allt det här något helt fantastiskt. Det kan sluta åt skogen, det vet jag, men tänk vad jag får vara med om! Vilka otroliga erfarenheter. Det ska jag försöka att komma ihåg om det inte blir som vi vill.
Och slutar det som vi vill, ja, då har jag vuxit som människa ännu mer och då kommer jag att vara så stolt, så stolt för att vi orkade och inte gav upp. Då ska jag bära det med mig varje dag, i resten av mitt liv. Och då får jag föra min vetskap om vad livet går ut på, vidare till nästa generation. För jag vet vad livet går ut på och vad livet går ut på bryr sig inte om ÄD, IV:er, hudfärger eller motmänniskor.

Finare än så kan det inte bli. Och jag får vara en del av det. Fantastiskt.

Krama en kompis