Hopplös

Två dagar kvar.

Jag längtar inte längre. Eller, jo, lite kanske, men jag är inte så entusiastisk. På något sätt räknar jag med att det går åt skogen. Jag orkar inte annat. Jag känner mig alldeles för skör för att tillåta mig själv att hoppas för jag tror inte att jag klarar av ett misslyckande den här gången. Jag kommer att bryta ihop helt enkelt.

Tack vill jag säga till er som stöttat efter styvsvärmors hiskeliga konversation. Tack!

När vi åkte dit kände jag mig "normal" och var inte alls så besvärad. Jag såg fram emot en ny behandling. Men något som är lätt att glömma är hur skör man blir av alla misslyckanden. Jag har i alla fall blivit det. Det går i vågor och ibland när jag tänker på allt så tåras ögonen. Så tårarna finns där bakom. Konstant. Beredda att trilla ner när som helst. Det är jobbigt att veta att det är så för jag blir livrädd för att umgås med folk ibland. Tänk om ett samtal kring barn kommer upp? Jag vet aldrig hur jag kommer att reagera. Därför blir såna där samtal ibland mer knäckande än någon kan tro.

Tankarna började spinna efter samtalet. Jag har inte tänkt på något annat än IVF:er och hur usel min kropp är. Jag har tänkt på att skicka in papper till Försäkringskassan. Jag har tänkt på AVA. Jag har tänkt på livet. Jag har tänkt på hur jävla hopplöst allt kan kännas ibland. Hur vi alltid står på stand by. Inplanerade semesterresor som aldrig blir av. Investeringar i livet som skjuts på för att vi inte vet hur livet kommer att se ut. Barn eller inte? Gravid eller inte? Berätta om allt eller inte? Ständigt planerande kring behandlingar och eventuell graviditet. Som aldrig vill infinna sig.
Inatt somnade jag kl 3. Klockan ringde tre timmar senare. Tankarna snurrade halva natten och jag vet hur viktigt det är med sömn. Jag vill att min kropp ska vara utvilad och hälsosam när det är dags för FET. Då måste man sova ordentligt.

Imorgon ska jag träffa bästaste bästisen. Vi har inte lyckats ses på flera veckor trots att vi bor nära varandra. I vanliga fall ser jag fram emot att ses men nu är jag nervös. Nervös för att jag ska bryta ihop helt om vi börjar prata äggdonation. Jag vill inte bryta ihop, jag vill ha en normal konversation. Diskutera livet i allmänhet, olika alternativ, kul saker och bara få vara. Men det är tur att det är hon. Utan henne skulle mitt liv varit så tråkigt. Så bryter jag ihop är jag i alla fall i rätt händer. Alltid något.

Om jag fick önska vad jag ville så skulle jag önska mig mer empati i världen.
Och en bebis.

kram