Möjligheter och alternativ

Så, på mitt sätt att räkna är det bara 7 dagar kvar. Overkligt.

Två embryon. Då kanske ett klarar sig i alla fall. Kan man hoppas mer än jag gör? Och vad min man gör? Kanske inte. Vi är inte ensamma om att känna det hoppet och andra som genomgår något liknande vet. Man kan hoppas och längta så det gör ont. Längta efter ett barn man inte ens har än. Eller förlora ett barn man inte har.
Det gör ont. Galet ont.

Jag har alltid sagt att inget är omöjligt. Nu inser jag att det är det. Ibland är saker omöjliga. Jag kan inte få barn med mina egna ägg. Men det är ta mig tusan INTE omöjligt för mig att få barn. Där är skillnaden.
Jag ser inget hinder i att jag ska kunna få barn. Inget alls. Just nu kan jag inte heller se att jag skulle ändra mig och en vacker dag tycka att det är omöjligt. Jag kan inte föreställa mig att jag och min man ger upp.
Därför har jag valt att inte tänka på det. Jag räknar med att om jag ger upp så infinner sig det en känsla, en upplysning inombords som säger mig att det är det rätta att göra. Men jag kan inte föreställa mig det. Därför ger jag inte upp.

Inget är omöjligt och är det det så finns det alltid alternativ. Så är det.

Och kramas man inte så finns alltid kyssalternativet.