Idag var det lugnt på jobbet och jag fick tårar i ögonen hela tiden. Ingen märkte något.
I bilen på väg dit trillade några tårar. Allt är bara så jobbigt.
Jag tror att utomståendes oförståelse är en stor bidragande faktor till att det känns så. Allt blir så mycket tyngre att bära då. Och tårarna får närmare till tårkanalens kant.
Jag hade tänkt att träna idag men känner inte alls för det så jag låter bli. Det får bli en långpromenad med bästisen imorgon. Då ska jag förklara allt kring det här och varför jag är så deppig. Tror att hon om någon faktiskt kan förstå. Om inte annat har hon ett otroligt stort hjärta. Hon lyssnar om jag verkligen förklarar.
Apropå att lyssna, på väg hem ringde jag en fantastisk lyssnare och uppmuntrare. LadyJ112. En mer osjälvisk och snäll människa får man leta efter. Hon fick mig t.o.m. att skratta. Skönt! Sånt behöver jag när jag deppar. Lite distans till verkligheten. Det behöver vi nog alla lite då och då. Idag var det min tur.
Många kramar till alla deppare därute. Och lyssnare.
Ibland går det upp och ibland går det ner
4 dagar sedan
Tror att det är höstmörkrets fel.
SvaraRaderaFrånvaron av solens fel.
Jag vill inte låta dessa vädermakter sabba mitt soliga humör men i samband med omständigheter så är det svårt att blåsa bort det inre regnmolnet. *skaffar en blåsbälg*
(En gigantisk stor blåsbälg-lungpower har jag.)
Så det ska jag använda och sen kasta mitt depp i papperskorgen där det hör hemma.
Jag ska bara deppa lite, bara lite till.
Kram!
Och jag läste allt ovan med.
Du har sammanställd informationen på ett tydligt och lättläst sätt. På ett logiskt sätt.
*gillar*
Megakram! *Skickar femton regnbågar som förföljer dig runt resten av kvällen.* :D