Kompromiss

Ok, nu har vi "dealat" till oss ett kompromissäggplock kan man väl säga.
Istället för att starta med injektioner vecka 10 som läkaren ville så blir det som vi hade trott att det skulle vara, vi har preliminärt äggplock vecka 10.
Det betyder att jag måste skjuta på mensen någon vecka så jag måste knapra Provera lite längre, ca 20 dagar istället för 10. Det är för att de ska ha plats för att kunna ta emot mig på CvL. För mig är det viktigt att vi är på väg i alla fall och att läkaren förstår att mensen inte tickar som en klocka.

Jag har tagit en Provera idag och nu känns det i alla fall som att vi har påbörjat något nytt även om det är en bit kvar till injektionerna. Det gör inget. Det är helt och hållet psykologiskt nu. Med alla dessa hormoner hit och dit i kroppen så är det viktigt för mig att ha ett mål, inte bara vänta på något som kanske kommer.

Visste väl att Ingela skulle lösa det här. Puh!

Pinglan Ingela

Vi har ringt.
Min favvosköterska svarade - Ingela. Hon är fantastisk.

Enligt noteringarna hon hade så skulle jag börja med Provera idag. Men det betyder också att jag börjar med injektioner om ca två veckor. Det i sin tur skulle betyda preliminärt ÄP om ca tre veckor, d.v.s. vecka 7 och inte 10. Något är fel.
Eftersom Ingela är en förstående och handlingskraftig kvinna så ska hon kolla upp det här med läkaren och återkomma senare i eftermiddag. Min man har också framfört våra önskemål om att vi vill starta en ny behandling å det snaraste, inte om sex veckor eller mer. Det förstod hon så hon framför nog det också till farbror doktorn.

Jag tror att Ingela styr upp det här. Hon ingav oss i alla fall lite hopp på ett fint sätt. Tack, Ingela!

Ledsen

Idag kom den. Ledsenheten.
Vaknade av en dröm om att jag var tvungen att gå till fem olika gynekologer som alla gjorde snabba, slarviga undersökningar och nästan skällde på mig för att jag låg i fel rum... Bra början på dagen. Så var tankarna igång och tårarna trillade.

Hur kunde jag ägglossa? I torsdags var jag på VUL och hade flera äggblåsor. På kvällen tog jag Orgalutran som ska förhindra ägglossning. Detsamma gjorde jag på fredag kväll. Hur kunde jag ägglossa? Och när? Jag trodde inte att sånt kunde hända. Jag har ju dessutom en äggblåsa kvar. Varför lossade inte den i så fall? Nej, det känns inte rätt.

Dessutom så sa läkaren (som inte var "vår" läkare) att nu får jag ju mens om två veckor och sen blir det vecka 10 istället för de har så fullbokat så vi kan inte köra på en gång. Jag fick Provera utskrivet för att styra upp mensen lite. Jag missuppfattade det som att det blir preliminärt äggplock vecka 10.
När vi kom hem insåg vi att det var inte så han menade. Han menade att jag ska BÖRJA vecka 10. Det är ju om sex veckor! Bara för att de har överbokat sig. Det känns JÄTTEFEL! Känner jag mig själv rätt så får jag ingen mens om två veckor. Och definitivt inte igen fyra veckor efter det. Något sånt har inte hänt mig på ett år så varför skulle det göra det nu? Och jag vill inte ta Provera i tid och otid. Så nu vill jag köra när jag får min nästa mens. Jag skiter högaktningsfullt i om de har fullbokat sig på CvL. De får väl ta in extraläkare i så fall. För min äggreserv ska inte rinna ur mig p.g.a. såna fåniga anledningar.

Nu har vi bestämt oss för att ringa med alla våra frågor idag. Jag kommer förmodligen bara att börja böla så min fin, fina man ringer. Han är dessutom bättre på att komma ihåg de mest relevanta frågorna vi har. Tur att vi matchar varandra så bra. Vad gjorde jag innan jag träffade honom? Han är fantastisk.

Usch, jag är jätteledsen och förvirrad. Inget är roligt längre. Hur piggar man egentligen upp sig när ALLT är tråkigt?

Helvete

Fan, skit, helvete.
Avrapportering från VUL 2: Jag hade bara en äggblåsa kvar. De andra hade ägglossat sig på naturlig väg.
Och som läkaren sa, det är inte riktigt värt det att genomgå en äggplockning för ett enda ägg. Det förstår vi.

Nu är det alltså bara att börja om på ny kula. Vänta någon vecka (för att det är så fullt på CvL just nu), ta Proverahelvetet, vänta på menshelvetet, börja med spruthelvetet och bära på hopp-och-förtvivlan-helvetet igen.

Skit.

Jag är inte direkt ledsen men ändå. Jag hade ägg och så går de små skitarna och släpper iväg sig på helt eget bevåg! Vad är det för stil!?
När jag gick igenom hur behandlingen varit så kan jag dock konstatera att jag faktiskt sprutat i mig en hel del mer än vanligt. Ca två dagar längre än brukligt före en kontroll. Så det är nog där missen har blivit. Förmodligen beror det på min lilla fadäs i början av behandlingen då jag sprutade i mig lite för lite. Inte för att jag tänker säga att det är mitt eget fel utan för att faktiskt inse hur det kan vara. Det är alltid skönt med en förklaring till allt...

Så nu sitter jag här och njuter ett glas rödvin. Korkade upp ett apdyrt årgångsvin som vi fick i bröllopspresent. Tusan, vad gott det är! Sen ska vi åka in till stan och se på bio.

Och så kan jag avslöja att eftersom en blåsa sitter kvar så finns ju faktiskt chansen att den innehåller ett ägg. Ni vet väl vad man gör åt sånt om man vill ha barn?...

Många kramar i vintermörkret.

Morfin

Total ostfrossa. Nu får det nog räcka för flera år framöver känns det som.

Jag är så spänd inför morgondagen. Tänk om det är något knas!? Det vill jag verkligen inte. Men tänk om jag ska ta ägglossningssprutan? Då är det "på riktigt" liksom. Hjälp! Skräckblandad förtjusning!

Det molvärker i magen hela tiden. Det är ganska jobbigt faktiskt. I vanliga fall så har man ju mens när det är så här. Nu händer ingenting. Det bara värker. Hoppas att det går över om ett ägg fäster. Men då känner man väl bara av själva äggplocket som tydligen ska göra lite ont... Ingen molvärk då inte!
Känner mig som en svullen ko. Brösten är större också till min mans stora förtjusning. Tyvärr ömmar de.

Undrar hur äggplocket fungerar rent praktiskt? Jag har inte riktigt tänkt på det innan. Har ju försökt att ta en sak i taget och nu har det gått så fort att jag inte hunnit att fundera riktigt. Det kanske är bra...
Jag har i alla fall förstått att man får lokalbedövning och eventuellt morfin. Jag har fått morfin en gång förut. Då hade min axel hoppat ur led och gått sönder. Läkaren gav mig massor av morfin när han skulle rätta till den. allt han gjorde blev fel och axeln belv förstörd. Av morfinet spydde jag som en gris i flera timmar efteråt.
Hmm, undrar om jag ska vara mer nervös för morfindelen än för själva äggplocket?

Nu snurrar det med tankar igen. Kanske lika bra att inte tänka så mycket utan invänta morgondagen. Tror att jag gör det.

Sov gott!

Ostfrossa

Åh, vem uppfann ordet fredagsmys? Det är ju så fååååååånigt!!
Eller snarare vem uppfann fenomenet och ordet? Helt plötsligt ska alla prata om, och ha fredagsmys. Ska sånt verkligen schemaläggas? Folk tackar t.o.m. nej till inbjudningar till middagar för att de ska ha sitt förbannade fredagsmys. Det är ju inte klokt! Umgås som folk för tusan! Mysa kan man göra när som helst. T.o.m. när det inte är något jäkla Idol eller Lets Dance på tv... Ba' så ni vet.

Kom förresten på att när jag myser så läser jag en bok eller ser på tv med lite vin och en god mögelost. Ost!!! Hjälp! Om, bara om, jag blir gravid får jag inte äta sån ost. Hur ska jag då överleva?! Nu ska jag inte gå några händelser i förväg men tanken på att få vara utan ost är hemsk. Det kommer inte att gå. Oj, oj, oj.

Tror jag schemalägger en ostfrossa ikväll...

Kram

Jösses

Det blev ingen fjällresa!! Inget mirakel har skett men jag är så otrooooligt glad! Nu ska ni få höra minsann.
Imorse åkte jag och maken till bästisen för att ta bilen till CvL för första VUL:en. Efteråt skulle maken ta tåget tillbaka till Stockholm och bästisen och jag skulle fortsätta till fjälls med bilen.
Medan vi gick till undersökningen så satt bästisen och fikade.

Jag började med blodprov (syster Ingela är så jäklans trevlig förresten) och sen blev det VUL. När läkaren skulle kika efter äggledare så såg jag en stor mörk fläck på skärmen. Då utbrast han:

- Oj, där har vi en rejäl äggblåsa. Och där är en till. Och en till. Och en till. Och en till. Och en till. Det här har gått väääldigt fort.

Medan jag klädde på mig så frågade jag vad det innebär.

-Nu sätter vi oss ner i lugn och ro. Väldigt fort har det gått.

Klart att jag blev orolig. Vi satte oss ner alla tre. Läkaren förklarade att det här hade han inte kunnat tro alls. Att jag skulle svara så bra och så fort på behandlingen.

-Ågglossningssprutan kommer nog senast att tas på lördag och då blir det äggplock på måndag. Senast. Om allt går vägen men då måste jag först titta på blodprovet också för att vara säker på att äggblåsorna också innehåller ägg såklart.

Maken stirrade rakt fram med halvöppen mun. Själv blev jag också helt paff. Det här hade vi inte alls planerat för. Eller ens drömt om.

-Eh, jag ska till fjällen och tog med mig sprutor men inte ägglossningssprutan, klämde jag ur mig. Jag trodde inte att det skulle gå så här fort, fortsatte jag.
-Nej, du, sa läkaren. Hade du frågat mig för en vecka sedan så hade jag inte heller trott det. Men nu gör vi såhär; vi kollar på hormonprovet och ringer dig kring kl 13 så får vi se om allt är som det ska. Är det det så kanske fjällresan måste vänta.

-Ja, ja, ja, sa ja, precis som prinsessan Viktoria när Daniel friade... Men det här är ju tusen gånger större!

Så maken och jag pussades och så kom bästisen och vi körde ner honom till tåget. Bästaste bästisen blev så exalterad att munnen gick konstant. Hahahaa! Så underbart!
Vilken lycka. Jag är i alla fall ingen klimakteriehäxa! Tjohoo! Trots allt så lyckades jag klämma fram lite äggblåsor. Chansen finns fortfarande. Liten, men den finns. Fan, vad skönt!

Så bästisen och jag fikade och pladdrade. Sen gick vi till Vålamagasinet som har sjukt mycket snygga möbler. Dyrt, men snyggt och rea ibland...
Kl 13 satt jag i en fruktansvärt dyr fåtölj (38.000 kronor) och tog emot samtalet från syster Ingela på CvL.
Lät hon inte lite väl försiktig på rösten? Eller...Jo, den släpade liksom. Och lät sorgsen. Fan också.

-Ja, nu är det ju så att läkaren vill träffa dig på lördag för en undersökning igen.
-Jaha?
-Du får ta Menopur som vanligt ikväll och imorgon men du ska också lägga till en spruta med Orgalutran dessa två kvällar. När du träffar doktorn så kollar han att allt har utvecklats fortsatt som det ska så att vi kan fastställa när äggplock sker.
-Ja? Va?!

Varför lät hon så sorgsen? Vad var fel?

-Ja, det är ju lite tråkigt att du inte kan åka till fjällen nu men...
-Va?!! Men Guuud, nej då! Absolut inte! Fjällen finns ju kvar. Det här slår allt!

Puh, var det bara DET hon oroade sig för!? Skönt! Drömde jag?!?!?

-Ja, men vad skönt att du tar det så. Du är hjärtligt välkommen på lördag. Då blir det VUL och blodprov igen så att vi kan fastställa äggplocket då. Ha det så bra tills dess.

PUSS, PUSS, PUSS!!! Lycka!

Bästisen blev överlycklig och ringde till sin man på en gång som nästan började gråta av lycka han med.
Själv ringde jag till maken som självklart blev överlycklig.
-Du får ursäkta, men vad bra att det inte blev någon resa, hahaha!
Ja, det är det minsta man kan säga.

Samtidigt så är vi otroligt medvetna om att nu kan allt hända och vända. Tills på lördag kanske allt har gått galet. Och även om vi får genomföra ett äggplock så är det så mycket mer som ska klaffa. Embryon som ska skapas på ett bra sätt, som ska återföras, som ska fästa, som ska... Ja, många risker finns men jag har svarat på behandlingen. Det är inte helt kört. Och blir det fel den här gången så är jag övertygad om att vår läkare inte har gett upp helt när det kommer till oss. Kanske tycker han inte att vi är helt galna om det går åt skogen nu men vi vill prova igen.
Med det i åtanke så känns det som att vi kan klara vad som helst.

Nu ska jag gå och blanda den dagliga "silen" med tillägget att få lyxa till det med en "extrasil" den här gången. Gaaaaah, vad skönt!!!

Kramar i mörkret! Ge ALDRIG upp.

VUL 1

Jaha, så är det då dags. IVF nr 2:s första VUL. Usch, det känns som att doktorn kommer att titta på mig och säga "tyvärr, det är kört"... Vill bara ha det här överstökat nu.

Efter undersökningen åker jag till fjällen med bästisen. Det ska bli skönt att få komma bort lite men åh, vad jag kommer att sakna min man. Speciellt om vi får ett stort "det funkade inte". Då vill jag bara kramas. Vi får ha telefonkontakt istället och jag är ju faktiskt bara borta i några dagar. Ingen av oss mår nog bättre av att vara hemma. Blir svaret negativt så är det så bara. Då får vi vila, andas och sen ta nästa steg. Inte ger vi upp i alla fall!

Så hur det gick hos läkaren skriver jag om på söndag när jag är hemma igen.
Önskar alla där ute en riktigt skön helg. Det ska jag ha.

Glöm inte att kramas i snön.

Snöoväder

...är det sista sprutdagen innan VUL imorgon bitti.
Det känns som att morgondagen är domedagen. Allt eller inget liksom. Vet inte hur jag känner mig inför det. Lite spänd mest tror jag. Men det ska bli skönt att få veta hur det går i alla fall.

Idag är det dags för snöoväder igen. Hoppas att det är ett gott omen...

Kram

Uppfostran

- Du som inte har några barn ännu, ser du på något av de där programmen på TV där det handlar om familjer med typ nio barn?

Men för faan.... Vad har min barnlöshet med ett jävla TV-program att göra?

Vi, alltså min man och jag, gick och tog en öl med en kompis efter jobbet idag. Jag berättade vad min kollega kläckt ur sig på lunchen. Vår gemensamma kompis svarade:

- Frågade du henne då "Du som inte har någon humor, ser du på humorprogram?".

Vilket underbart svar! Hahahahaaa! Jag skrattade så barstolen gungade. Fan att jag inte kom på den själv. Just i den där stunden på lunchen. Men jag sa något annat:

- Att jag inte har barn har väl inte med saken att göra? Du brukar ju titta på sportprogram men tränar ju inte.
- Nää, ja, jo, det är ju sant... Sen gick hon över till att prata om programmet. Skönt. Hon skämdes.

Jag blir verkligen så OTROLIGT irriterad, nej förresten, arg, när folk är så där otrevliga. Varför? Jag vet att min kollega inte är världens smartaste men världens gladaste, men hon måste ju fått en uppfostran. Kan man tycka. Hon är 52 år. Vår kompis vi drack öl med är 53 år.

Det är skillnad på folk och folk. Och det ligger ofta i uppfostran. Inte att förglömma när och om man blir med barn.

Ljus

Det är verkligen kolsvart ute så här dags. Jag kryyyper ur sängen på morgnarna.
Det är då jag vill sitta med morgontidningen och äta frukost länge, länge. Först på fredag morgon ska det införlivas. Då är jag i fjällen och njuter hotellfrukost. Länge, länge. Ett ljus i mörkret.

Hets

Fy fan vilken dag! Det har varit hets från att jag slog upp ögonen tills jag kom till Friskis & Svettis. Då kunde jag äntligen slappna av och fokusera på lite träning.
Konstigt det där med möten förresten. Jag har suttit i två långa möten idag och samtidigt så tror folk att man kan prestera en massa annat samtidigt. Det är ju stört omöjligt. Det förstår ju en treåring! Ja, ja... det är väl bara att släppa det nu. Jag sa ifrån och det fungerade. Ibland måste jag få prioritera om lite. Och nu är det extra viktigt för mig. Så det så.

När jag kom hem från F&S så var det dags för sprutan igen. Vilket meck... Jag har stått i köket och blandat ihop dosen varje kväll. Det kanske inte är det smartaste eftersom vårt köksfönster är som ett akvarium ut mot gatan.
Härom veckan tog jag och min man ett glas vin till maten. Mitt i veckan. Eftersom vi bor i ett område som kryllar av småbarnsföräldrar så bad jag min man att flytta på vinflaskan. Den stod i fönstret och jag fick för mig att det kanske inte ser så bra ut (tänk vad man bryr sig ibland, fånigt). Min man skrattade och sa lie ironiskt att vi kanske blir sedda som områdets alkoholister som dricker ett glas vin mitt i veckan sådär.
Ikväll när jag blandade ihop min "kvällssil" så kom han in och påpekade att vi uppgraderat oss. Nu tror nog grannarna att vi övergett vinet och gått in på tyngre saker... Funderar på att kanske blanda ihop Menopursprutan i badrummet istället. Eller så fortsätter jag i akvariefönstret så att grannarna får något att prata om, hahahaa! Jag får nog bjuda på det. Så har vi något att prata om på vårstädningen. Typ.

Jag har fått huvudvärk lite då och då. Det är nog hormonet. Men framför allt så mår jag illa ibland. Som idag på mötet. Då mådde jag jätteilla och började tänka på hur jag skulle bete mig om jag verkligen behövde en toalett. Eller en hink. Tittade kärleksfullt mot papperskorgen. Sen på en mötesdeltagare som såg helt frågande ut. Hon undrade nog vad som rörde sig i min hjärna. Efter det blev det svårt att komma tillbaka till verkligheten och mötet igen. Och självklart mådde jag inte alls så illa att jag skulle behöva en toalett. Eller en papperskorg. Jag bara spånade lite. Vilket kaos det skulle bli! Undrar vem som skulle tagit över protokollförandet då eftersom det var min tur att föra protokoll idag (det blev för övrigt väldigt kortfattat p.g.a. mina fladdrande tankar och illamåendet)?

Med ovanstående tankegångar så kan jag nästan inte förstå hur jag ens kan försöka att stressa upp mig. Det går ju bara inte när tankarna vandrar iväg helt på egen hand. Alltid något positivt. Ingen hets här inte, bara en massa trams. Skönt som omväxling!

Jobb

Idag har jag jobbat med mitt egna lilla företag hela dagen. Det kanske låter trist men eftersom det är mitt egna företag så gör det ingenting. Kanske att min man tycker att det är trist men jag måste ju. Han fick städa istället, hahaha!

Så ingenting speciellt har hänt idag. En arbetsdag vid köksbordet bara.

Förresten gick det bra med den ökade dosen igår kväll. Det vara bara lite mer meckigt att blanda ihop hela dosen men det gick. Det blev mer luftbubblor i kanylen och det meckiga var att knacka bort dem. De ville inte släppa riktigt.

Skön söndagkväll på er!

Hjärnsläpp

Jo, det var som jag befarade. Men värre. Jag tar inte 150 enheter. Jag har tagit 75 enheter!
"Ojdå, bara en ampull? Du ska ta sex." sa sköterskan jag pratade med.
Jag kunde inte hålla mig utan skrattade till lite.
"Det är skönt att du tar det så", sa hon då.
"Ja, det är ju inte dödliga doser direkt", blev mitt svar. Suck, jag har en sån fallenhet. Att alltid kläcka ur mig något korkat vid fel tillfällen. Sånt som inte passar in liksom...
Hursomhelst så sa hon att det inte var någon större fara. Hon bad att återkomma lite senare i eftermiddag så skulle hon kolla med läkaren hur vi skulle lösa det hela.
Nu ska jag då "öka" dosen, d.v.s. ta den korrekta dosen och göra det t.o.m. onsdag och så fick jag en ny tid för VUL på torsdag morgon istället. Skönt att det löste sig.

Tänk vad snurrig man kan vara. Jag som är så petig när det kommer till sånt här. Vet inte vad det är med mig men jag har nog fått en rejäl hjärnsläpp. Hoppas att det är över nu.

Sol

Oj, vilket vackert väder det är här idag! Det blir en lång promenad till bästisen för hennes dotter har födelsadagsdisco idag, hahahaa! Ska bli sjukt kul att se ett "minigäng" under en discokula!

Idag kom jag på att jag klantat mig med injektionerna också. Jag har varit så inställd på att få börja att jag tror att jag har doserat för lite... Hur dum får man vara?! Jag blir sååå besviken på mig själv för jag brukar verkligen vara hypernoga med att följa instruktioner. Nåja, kanske inte IKEAs men det här är ju något annat.
Jag har tagit en sån där liten "glasburk" med pulver och en liten "glasflaska" med vätska och blandat ihop dessa och injicerat. Men grejen är att jag tror att den dosen endast är på 150 enheter. Jag ska ta 450... Klantigt!! Så klantigt. Jag får väl skylla på att hjärnan inte varit med på sista tiden. Eller nåt. Men jag känner mig glad ändå och oroar mig inte. Det går att rätta till.

Ska ringa CvL kl 11 och få mitt resonemang bekräftat så att jag gör rätt från och med nu.

Njut dagen! Hoppas att solen skiner hos er också.

Vardag

Tänk, så fort jag fått börja med sprutorna så känns det som vanlig vardag igen. Nu är vi igång igen. Tror till och med att jag ska ta och göra en storstädning imorgon! allt för att få tiden att gå till på tisdag när det är VUL. Det känns som att vi får "domen" då. Om det går bra eller inte. Den här gången följer min man med. Det gick ju inte så bra sist när jag för en gångs skull åkte dit själv...

Jag har funderat lite på det här med mina två vänner som förlorade sin son i en tragisk tågolycka. Pappan i familjen skriver en rent fantastisk blogg. Så vacker, ren och rätt från hjärtat. Hans blogg ligger i skrivande stund på 6:e plats på de mest länkade bloggarna enligt Bloggportalen. Det förstår jag. Tung och otroligt sorglig läsning men ack så bra skrivet! Vilken fin familj de är.
Först tänkte jag att jag ville länka till hans blogg men eftersom jag själv vill hålla min identitet lite hemlig så kanske jag skulle "avslöja" mig. Men vad tusan skulle det göra? Ingenting!! Har jag insett. Vem fan bryr sig egentligen? En liten IVF är inte allt här i livet. Så här kommer länken till de vackraste ord jag läst på mycket, mycket länge:

Linus pappa Martin

Om Martin läser detta så vill jag tacka dig så otroligt mycket för att du delar med dig. Du skriver så bra. Rätt från hjärtat trots det fruktansvärda som har hänt. Det är obegripligt och jag är glad att ni får allt det stöd ni får. Alla vänner ni har visar hur omtyckta ni är och hur bra ni är. Jag hoppas innerligt att ni inte glömmer bort er själva i allt kaos. Ni är fantastiska.

Martins blogg ger mig perspektiv. Vi lever alla en egen vardag. Ta hand om din.

Många kramar

Sjuksköterska

Sådär, första Menopursprutan tagen. Det var lite krångligt att blanda ihop blandningen själv. Kändes viktigt på något sätt.
Jag kände mig som en sån där handfast, rutinerad och duktig sjuksköterska, ni vet. Men jag fibblade och glömde att trycka ut luft ur sprutan innan jag stack in den. Jag hann precis sticka till men så kom jag på mig själv och drog hastigt ut sprutan igen. "MEN!!!", skrek min man till när han såg vad jag gjorde.
Jag fick ta bort kanylen och sätta dit en ny och försiktigt pressa ut luften. Avslutade med lite knackningar mot sprutan så att sista luftbubblan försvann och stack till igen. Så mycket för att känna sig som en rutinerad sjuksköterska...
Det brände mer än när jag tog Puregon. Eller så var det bara inbillning. Eller så var det för att jag stack liiite, liiite längre ner på magen än vid förra behandlingen. Eller så var jag bara nervös.
Skitsamma, jag är tokduktig som kan blanda IVF-häxblandning och sticka mig själv!
Värsta sjuksköterskan, typ, ba'...liksom... erhm.

Jag är lite uppspelt.

Äggigt

Ikväll sätts första sprutan i magen. Det känns skönt att få börja! Även om det inte faller ut väl så slipper jag denna väntan i alla fall. Jag har fått för mig att det går bättre om jag sätter sprutan lite, lite längre ner på magen än vad jag gjorde förra gången. Omoget resonemang men, vaddå, det kanske funkar? Jag måste få hålla på med lite egenheter. Annars känns det inte bra liksom...
För faller det inte ut väl så blir det förmodligen en ännu längre väntan än den här gången... Då blir det äggdonationskö i något år. Det kommer verkligen att sätta mitt tålamod på prövning!

Jag har funderat lite på det där med en kompis till mig som donator eller korsdonator. Min allra bästaste bästis har erbjudit sig helt frivilligt men både hon och jag vet att hon är för gammal. Synd för hon är en så bra människa som jag verkligen älskar.

Mina tankar har gått till en annan tjej som jag tycker om otroligt mycket men tyvärr har vi inte hörts på ett ganska bra tag. Hur funkar det att fråga om något så stort? Och om man inte har hörts på ett tag, hur ska jag formulera mig då? En så stor frågeställning måste få vara informativ, rakt på sak och ge mottagaren gott om utrymme att få känna efter och diskutera med sin partner också. Svårt blir det nog om vi nu frågar henne. Eller så står vi bara i kö. En sak i taget.

Men nu!!! Nu, ska jag läsa på lite om hur sprutan ska tas. Snart är det äntligen dags!!

Kram

Känsloblandning

Det är konstigt; jag är sååå glad för att mensen kom. Jag har ringt till Linnékliniken och ska börja med sprutorna imorgon och göra en VUL med blodprov på tisdag. De tyckte att jag ska åka på min fjällresa också. Kanske att jag ringer imorgon igen och frågar om VUL:en inte ska flyttas till på måndagen så att det finns utrymme för en undersökning till på onsdag om det skulle behövas. Jag åker på torsdag morgon och ser fram emot det enormt mycket.

Å andra sidan så känner jag en sån tomhet i hjärtat för det här med vännerna (som jag inte träffat på sjuhundra år men som jag faktiskt bryr mig väldig mycket om, de är bara så genomgoda människor) som förlorade sin son i en tågolycka. Det är så fruktansvärt. Så otroligt jävla sorgligt. Det måste vara varje förälders mardröm. Absolut. Fy fan. Fy fan, är det enda jag kan komma på att säga som känns lite kraftfullt i sammanhanget.

Det blir så blandat; jag försöker att skapa ett nytt liv medan ett redan existerande så hastigt rycks bort. Glädje och sorg om vartannat. Jag väljer att fokusera på glädjen. Den vinner alltid i det långa loppet.

Minilycka

Vaknade alldeles nyss av smärtor i magen och en påbörjad mens. Den bryter nog ut ordentligt om några timmar. Tjohoooo!!!!
Nu är jag så uppspelt att jag inte kan somna om, hahahaa!
Trallalalalllaleeej!

Jag vill väcka min man men ska undvika det. Han ska få fortsätta att sova i den mjuka sängen.

Vilken tajming också. Sprutbehandlingen kommer inte att störa min och bästisens weekendresa till fjällen heller. Och jag kommer förmodligen att kunna njuta av resan till fullo utan att behöva oroa mig för mens och sånt. Bara ta med sprutorna, njuta av bästisens sällskap, skidåkning, lååånga frukostar, after ski och goda middagar. En hel långhelg.

Tänk vad fort livet kan förändras. Den här gången till något bättre.

Glädje, glädje, glädje!!

Relativitetsteori

Verkar det inte som om det har varit lite extra sorgset den senaste tiden?
Tragisk olycka med dödlig utgång i vänkretsen igår.
En arbetskamrats kära häst dog i helgen.
En nära väns syster dog för två veckor sedan.
Haiti.
Det är mycket nu. Någon gång vänder det men frågan är väl mest när?

Min mens känns lite obetydlig på något sätt. Jag får krama på maken så länge och vara glad för det jag har. Och det är inte så lite.

Molande

Ingen mens... men det molar i magen hela tiden.
Och det molar i hjärtat.
I hjärtat för att vänner hastigt förlorade ett barn igår. Fan.
All kärlek till familjen.

Sorg

Idag är en hemsk dag. Det är för mycket skit i världen helt enkelt. En del drabbas så hårt och det känns inte bra. Därför skriver jag om något annat.

Min bästaste bästis kom förbi (jobbar hemma idag) och förgyllde min dag. Jag presenterade bloggen för henne. Det var lite läskigt för man vet ju aldrig vad någon ska tycka om det man skriver. Hon började gråta. Men först skrattade hon i alla fall.
Naturligtvis vill jag inte att hon ska gråta men det kändes skönt att hon berördes och faktiskt uppskattade det jag skrivit. Hon är så jävla bra.



När hon åkte droppade hon ett kort med fina ord i brevlådan. Vilken hjärtevärmare hon är. Jag önskar varje människa på jorden en sån kompis som hon.

Tid

Idag då?
Mensen?
Kom fram nu!

Humdidumdidum... Kanske skulle jobba lite så att tiden går?

Humdidumdidum...

Mens?
Näe...

Trallalalej...

Nu då?
Näe....

Promenad på lunchen får det bli. Så tiden går fortare.

Tomt

Granen är utslängd, svärfar med fru har åkt hem, radion har gått sönder, en lampa har gått sönder och ingen mens ännu... Det känns tomt men också skönt. Bara maken och jag igen.

Förbenade mens! Kom nu då så att jag får börja med sprutorna!! Eller tog allt slut nu? Just precis den här gången? Suck... Aldrig mer liksom? Jag vet ju inte hur det fungerar så jag får väl bara leva på som vanligt och hoppas att något händer. Mensskrälle...

Nu ska jag ta ett glas vin och hoppas att det är det sista glas vin jag kan njuta av på mycket länge. Please.

Etsningar

Vad oroade jag mig för?!? Varför förstorar jag allt innan någon ens har fått komma till tals?!?!?!
Svärfar kom hit med sin fru igår. Det var första gången de var i huset sen vi flyttade in så det blev en mindre rundvandring (vad annars i vår lilla gräddbakelse, med betoning på lilla, till hus?).
På övervåningen finns två "extrarum" och när vi kom till dessa så sa svärfars fru något riktigt bra. "Men här har ni ju faktiskt två rum som ni kan justera livet med hur ni vill. Med så många vänner finns det gott om gästfrihet och arbetsplats."

"justera livet som ni vill". Fan, vilken skön kommentar. Jag tycker verkligen det. Den handlar inte om barn. Och inte om vänner. Utan helt enkelt om att vi har plats att göra lite som vi vill beroende på hur vi har det i livet.

Dessa meningar är för alltid fastetsade i mitt huvud. Kom ihåg att i en boendeform kan alla justera livet som de vill. Eller som det faller sig.

Jag förstår inte att jag kunde tänka något annat angående deras kommentarer innan de kom på besök. Shame on me!!

Glädje

Tänk, jag började att skriva den här bloggen för min egen skull. För att rensa och skingra lite tankar då och då. Nu börjar jag bli beroende av att få skriva lite.
Samtidigt så har ganska många människor jag inte känner visat att de läser min blogg.
Än så länge har jag bara fått positiva kommentarer och det är jag så jäkla glad för!

Det känns så grymt skönt att jag inte är ensam om mina tankar och funderingar.
Alla har olika förutsättningar och olika liv, men ändå, så någonstans i hjärnbarken så har vi faktiskt samma insikter. Vi vet vad som är rätt och fel, vi ser gott och ont, vi har känslor som påverkas upp och ner och, framförallt, vi vill ha barn.
Någonstans i hela den här ganska jobbiga IVF-karusellen så blir jag så lycklig över att det finns lite medsystrar därute.

Ni är så hjärtans, hjärtans välkomna in i mitt liv. Ba' så ni vet liksom.

Gran

Jobbar hemifrån idag men jag kan inte koncentrera mig så jag städar istället.

Den där jäkla granen står ivägen. Julen är slut för längesen och jag vill inte ha någon jäkla gran i huset. Varför har vi inte slängt ut den? Och varför tar man in så vackra granar inomhus och låter dem vissna? De är ju finast i skogen. Dessutom skulle jag vilja ha ett bord på den plats där granen står.

Trista gran. Ut med dig! Det är nya tider nu.

Nej tack

Idag kommer svärfar och hans fru. Jag gillar dem väldigt mycket. De har så härliga personligheter och är genuint snälla. De bor i en annan stad i Sverige så de kommer med tåg i eftermiddag och jag ska plocka upp dem med bilen på stan.

Självklart blir det en liten välkomstmiddag ikväll. I vanliga fall brukar jag inte vara så nervös för det här med att tacka nej till vin. Jag har alltid gjort vad jag känner för så ingen ifrågasätter om jag inte dricker alkohol. Det låter inte riktigt klokt att någon skulle ifrågasätta en annan persons middagsval men jag hoppas att ni förstår vad jag menar? Att jag ibland dricker alkohol och festar till det, medan jag ibland inte alls vill ha något vin.
Hursomhelst, när man är 40 år och inte vill ha vin och är barnlös så kommer ju alltid frågan om man är med barn. Nästan alltid. Ibland spekulerar folk bakom ryggen på en också. Det är skönare för då slipper man konfrontera frågan.

Så ikväll känns det som att frågan kanske kommer och jag vet inte om jag orkar med det ikväll. Har jag tur så får jag börja med sprutorna på söndag och jag vill ha det för oss själva. Det känns viktigt och utomstående har inte med det att göra. Nu ska jag inte gå händelserna i förväg men tanken finns där. Å andra sidan så är svärfar väldigt finkänslig så jag behöver nog inte oroa mig.

Jag skulle vilja komma på ett "nej tack" som är så bra att ingen ens reagerar så slapp jag ens ha såna här funderingar.

Tiiick Taaack Tiiick Taaack

Men åååååh!!! Jag ringde ju på utsatt tid till gyn och ändå så var det upptaget. Skit också. Jag måste ha tagit fel på tiden. Suck, nu får frågorna vänta ytterligare. Hon, gyn alltså, måste undra vart jag tog vägen...

I övrigt så händer det inte så mycket. Det känns som att jag bara går och väntar på att få köra sprutor i kroppen. Så att det händer något.

Undrar om det bara är jag som blir så här hjärnslö av IVF? Jag kan inte koncentrera mig på något annat. Det är ganska jobbigt. Speciellt på jobbet. Jag märker själv hur jag kan sitta och stirra och säkert se väldigt frånvarande ut. Det känns inte så snällt mot mina medarbetare men det är inte så mycket att göra åt.
Häromdagen tittade jag på ett papper som jag brukar titta på väldigt ofta, och visste inte vart jag skulle fästa ögonen för att se ett datum jag letade efter. Det fanns två datum att välja på. Jösses.... Jag är inte närvarande riktigt. Jag väntar nog för mycket, hahahaa! Helst vill jag sova i fyra dagar nu och sen vakna och börja köra på de där förbaskade sprutorna.

Tiden går sååååå låååångsamt.... Som en gammal köksklocka i ett tomt hus.

Skitsamma

Sådär, ja! Sista Provera-tabletten tagen. Nu är det bara att vänta på mensen.
Och äntligen kanske jag blir lite gladare, hahaa! Skitsamma, snart får jag börja behandlingen. Primärmålet SKA bara uppnås. Så enkelt är det.

Tänk nu om den här "korta metoden" inte fungerar. Då har jag hittat två alternativ till att prova.

Det ena är Fostimon som jag läst lite om. Får se hur vår läkare på Linnékliniken ställer sig till det.

Det andra är äggdonation. De kliniker som vi har i åtanke är främst IVF-kliniken i Umeå och AVA-kliniken i Finland/Åbo. Vårt dilemma är i det fallet att vi inte har någon egen korsdonator vilket gör att väntetiden skulle bli längre för vår del.
Men imorse slog det mig att jag faktiskt känner en ung och fantastiskt bra tjej som jag skulle kunna fråga. Jag tror faktiskt att hon skulle säga ja. Förresten skulle jag inte ha något emot att ha henne som egen donator.

Så, skitsamma! Målet ska uppnås! På det ena eller andra sättet. En bebis ska det absolut bli.

Vackert

Så mycket för det "eurekat"...
Ringde till gyn idag och hon insåg nog att jag hade så mycket funderingar att hon skulle behöva ge mig lite mer tid. Så jag får ringa imorgon kväll och fråga henne allt jag kan. Hon är jävligt bra faktiskt.

På eftermiddagen kollade jag upp om det är något samband mellan AMH och progesteron men det är det naturligtvis inte. Men jag tror att jag är på rätt spår i alla fall. Jag är väl i den där kända premenopausen som inträffar i 40-årsåldern... Fan.

Hursomhelst så läste jag på Linnéklinikens hemsida att ett enskilt dåligt AMH-värde inte är avgörande. Så lite hopp kanske det finns ändå. Jag ringde till dem för att få ut mina FSH-, LH och AMH-värden inför telefonsamtalet med min gynekolog. Passade på att fråga sköterskan som svarade, lite mer om AMH. Hon gav väl inga konkreta svar men lät väääldigt svårmodig och sorgsen när hon talade med mig. Inte något gott tecken alltså. Vi la på och jag kände mig väldigt tom och själlös. Då ringde min allra, allra bästaste kompis. Hon ville bara kolla hur jag mådde. "Sådär...", svarade jag. Hon sa att jag får höra av mig när jag vill för att prata även om jag har min man. "Det kanske är skönt att prata med en tjej", sa hon.
När vi la på ville jag bara gråta igen. Vilken fantastisk kvinna! Min allra vackraste syster. Vilket gott hjärta. Tänk hon bryr sig om mig.
Men äsch, då! Jag satt ju på jobbet så det var bara att svälja klumpen i halsen och stirra på en datorskärm igen. Men jag var alldeles varm om hjärtat. Det är jag fortfarande. Vilken tur jag har som har en så bra man, en så fin bästis och en fantastisk lillebror. Men om brorsan berättar jag om någon annan gång.

Kram på er

Upplyst

Inatt vaknade jag med ett ryck. Dels var det för att maken snarkade men det var också en tanke som satt i huvudet.
Sedan jag började med Provera, som innehåller progesteron, så har jag sovit mycket bättre. Det är en markant skillnad vi talar om. Senaste året har jag vaknat nästan varje natt och legat vaken mer än en timme. Men inte nu.
Progesteron, s.k. gulkroppshormon, är en viktig del i ägglossningsprocessen. Det borde ju också hänga ihop med hur lätt man kan bli med barn. Östrogen och progesteron ska liksom balansera varandra och jag tror inte att de gör det i min kropp.

Ska ringa till min "vanliga" gynekolog idag och bolla mina teorier. Hon är urbra att ha parallellt med IVF-läkaren. På så sätt kan jag ställa frågor och få objektiva svar.

Eureka!!!

Mannen

Kikade runt lite här på min egen blogg och insåg att jag skrivit alldeles för lite om hur fantastisk min man är.
Så tänkte jag skriva något men det fastnade i mitt huvud.
Han är helt enkelt så bra att det inte går att beskriva med ord.
Fantastiska, fina, vackra människa. Åh, vad jag älskar dig!

Såklart

Men hur tänker jag egentligen?!?
Det är klart att det är Proveran som ställer till det! Gud, så skönt det känns. Jag ÄR inte galen!
Hormoner är läbbigt. Hur kan folk ens vilja ta anabola om man blir så här galen på vanlig "mensmedicin"? Galet.

Nedstämd

Igår firade vi vår årsdag. Vi "blev ihop" den 11 januari för några år sedan.
Vi firade stort med champagne och Amarone. Min kära man hade lagat en fantastisk middag som var så god, så god. Uppenbarligen gillade jag vinet och champagnen också för jag har huvudvärk idag...
Tur att jag föranmälde att jag kommer senare till jobbet idag, hahaha!

Så, jag har gråtit en del på sista tiden. Jag är så ledsen inombords. Hela tiden. Det är förbaskat jobbigt, framförallt för min man. Jag tror att det är stress. Klockan tickar och jag vill ha barn innan klockan stannar. Det gör den nog ganska snart så jag är orolig att jag inte ska hinna få barn. Och OM jag får det så kanske det är något fel på den lilla stackaren bara för att jag är gammal. Tänk om...
Jag har funderat på att ringa till någon terapeut på en kvinnoklinik för att få reda ut dessa hjärnspöken som inte vill lämna mig ifred. Det är stört omöjligt att ta allt med ro just nu helt enkelt. Suck. Jag får se hur jag gör.
Just nu är jag nog lite övernervig också. Jag äter Provera och är inne på sjätte dagen och ska ta dem i två dagar till. Sen ska mensen komma och två dagar in på den ska jag börja med Menopur-sprutor. Så det är nära nu. Snart börjar min andra IVF-behandling. Det är så spännande men också sååå jobbigt. Därav gråten.
Kanske är det Proveran som gör att jag är så här?! När jag kikar på FASS så är faktiskt en vanlig biverkning just nedstämdhet. Det är så jag känner mig. Nedstämd.
Jag tror att jag bestämmer mig för att det är Proveran som gör mig så här. Jag känner nämligen inte igen mig själv. Jag brukar vara en otroligt glad och positiv skit i vanliga fall. Så är det. Proveran gör mig nedstämd. Tur att det bara är två dagar kvar.

Glöm inte kramarna i kylan!

Apropå

Apropå dumma kommentarer:

Tanklösa kommentarer

Usch, ibland blir resultatet gråt och ibland ilska...

Käftsmäll

Följ min blogg med bloglovin
Härom dagen satt jag och min man och småpratade lite med två kompisar till mig. Den ena tjejen har två barn i tonåren och den andra har en treåring och en sexmånaders. Bebismamman sa att det är sån skillnad med två barn att hon undrade vad hon egentligen gjorde med sin tid när hon bara hade en unge. Tonårsmamman fyllde i med ett "Precis, och värre blir det för jag kör till alla träningar och sånt hela tiden."
Sen kom den. Kommentaren. Den där frågan har jag fått många gånger.

"Ja, sen jag fick barn har jag inte en ledig stund. Jag undrar jämt vad jag egentligen gjorde när jag inte hade barn. Ni som sitter där utan barn kanske kan svara. Vad göööör ni egentligen?"

Vad fan tror du ditt jävla hjärncellslösa monster!!?!?!!

Så nu vill jag fråga alla mammor därute:
När ni klämde ut era ungar, följde er hjärna med då också? Kan ni överhuvudtaget tänka längre? Eller går ni bara på nån lite stenåldershjärna som är programmerad att få era barn att överleva, inget mer? Jag tror faktiskt att det är så.

Jag skiter högaktningsfullt i om "ni inte menade det såååå..." eller om ni inte tänkte till. GÖR DET DÅ! Använd den lilla, lilla hjärncell ni har kvar.

Nu ska jag en gång för alla förklara för er vad vi barnlösa gör:

- Vi har sex när vi vill. I tid och otid.
- Vi gör saker som vi vill. När vi vill.
- Vi tar ett glas vin när vi vill.
- Vi har intelligenta diskussioner om intellektuella saker. Inte om vad man gjorde förr eller hur man använder en snorsug. Ja, era diskussioner är allt annat än intelligenta.
- Vi åker på semester när vi vill, inte när det är skollov.
- Vi jobbar, presterar och umgås med våra vänner.
- Vi köper julklappar och födelsedagspresenter till era ungar.
- Vi blir inte bjudna på barnkalas vilket gör att vi hamnar utanför vänkretsen. Vid många barnkalas träffas ju även vuxna och umgås.
- Vi ställer upp när ni vill ses och "träffa enbart vuxna ett tag" så att ert förlorade "jag" ska få sig en boost.
- Vi får försvara vår barnlöshet inför er i tid och otid.
- Vi springer på IVF-undersökningar i tid och otid.
- Vi hanterar missfall och uteblivna plustecken i tid och otid.
- Vi kan allt om hur äggstockar, hormoner och spermier fungerar.
- Vi lär känna oss själva och hanterar ofrivilliga och ganska svåra händelser i våra liv.
- Många sliter med sina förhållanden.
- Vi gråter.
- Många av oss lider i det tysta eftersom det blir så mycket frågor och prat kring något så privat. Det är inte kul att fundera på eller få reda på om man fungerar rent kroppsligt.

Just därför är det så OTROLIGT otrevligt att få era käftsmällar.
Just därför tänker jag ALLTID ge tillbaka med en käftsmäll från och med nu.

Jag är arg.

Frågor

Vår läkare har skrivit ut Provera (10 mg) till mig eftersom min mens inte behagar komma när jag förväntar mig det. Just därför är jag alltid lite tveksam till BIM när det gäller mig. För det finns inte längre någon förväntad mens att "inte förvänta"... Om ni förstår vad jag menar.
Ja, ja, hursomhelst så var imorgon min BIM men nu har jag tagit två test och det var bara ett stort förbaskat "Nej, du är inte gravid" och "Nej, du ÄÄÄR inte gravid sa jag ju"-svar. Så jag borde få mens imorgon eller i helgen. För att skynda på det hela så tog jag en av de där tabletterna ändå. Får se om mensen kommer inom några dagar eller om det blir efter kuren. Den som äter piller får se....

Och så här håller jag på. Resonerar fram och tillbaka, "ska jag ta pillret eller inte?", "vågar jag tro att jag kanske är gravid?", "jag tror inte att jag är gravid, kan jag ta ett glas vin då?". Jag kan bli galen för mindre!! Jag skulle ju bara slappna av! Jag hoppas innerligt at det inte bara är jag som är så här nojjig. Men det tror jag inte. Faktum är att mellan 20-25% får kämpa extra för att få barn. De andra 75-80% får barn inom ett år. Så jag har i alla fall 20% halvnojjiga vänner därute, hahahaa!

Du som kämpar som jag, glöm inte att du inte är ensam.
Du som inte behöver kämpa, fråga inte när jag ska skaffa barn. För jag vet inte svaret.

Kramas i vinterkylan!!

Sömn

Ja, så var det det där med att inte stressa igen... Suck!

Inatt vaknade jag kl 03:30 och kunde inte somna om. Och då blir jag stressad av att jag borde sova. Istället surfade jag runt lite på olika sajter för att lära mig mer kring fertilitet, IVF och äggdonationer. Jag tror att jag somnade om igen kring 6-tiden.

Det här är ju inte så bra om jag nu inte ska stressa. Jag borde sova och bara vara. Speciellt om jag ska få mensen att sätta igång på fredag. Jösses, vad irriterande! Jag ska nog ta en långpromenad i kylan idag och coola ner mig lite... Och så sover jag nog bättre då också.

Förresten såg jag att jag skrivit att jag inte skulle bli den biologiska mamman vid en eventuell äggdonation. Det är ju helt fel! Det blir jag visst men jag är inte den genetiska mamman.

Så, nu ska jag gå och slappna av och sova ordentligt inatt.

Njut i vintervädret!

Hjärnspinn

Jag och maken har börjat fundera på äggdonation.
Eller snarare, JAG har tagit upp det med maken. Jag tror att jag har gjort det för att skydda mig själv. Går den här IVF:en fel så vill jag inte känna mig så ensam och utelämnad som förra gången (konstigt att säga för min man är verkligen fantastisk och underbar så jag är VERKLIGEN inte utelämnad och ensam!). Jag vill ha ett annat alternativ att falla tillbaka på. Då kanske jag inte blir lika ledsen.
Jag tror att det är så jag EGENTLIGEN tänker men jag har nog inte fattat det förrän nu.
Inte förrän jag läste på AVA-linikens hemsida...
Där står det om de ändrade reglerna för äggdonation. Barnet har rätt att få reda på vem donatorn är är när barnet fyllt 18 år. Jag blir inte den "riktiga" mamman! Kanske helt fel att tänka så men det var det som dök upp i min hjärna.
Min man skulle vara pappan, jag skulle bära barnet och föda det men inte vara mamman. Inte den biologiska mamman. Vad konstigt! Min man skulle ha barn med någon annan.
Ja, ja... jag VET att man inte ska tänka så egentligen men rent tekniskt så är det ju så. Jag måste nog bara få in resten i min hjärna. Det faktum att jag faktiskt skulle vara mamma till barnet. Rent genetiskt så kanske det inte är så men jösses, ett barn är ett barn är ett UNDERBART barn. Jag vurmar ju faktiskt för alla barn i världen! Vad är då egentligen mitt problem?

Jag vill känna mig som en fullt funktionell kvinna. Kan det vara där skon klämmer? Förutom att jag faktiskt vill ha barn alltså. För jag ser det som två olika bekymmer i så fall. Vi kan nog adoptera också och det skulle jag vara mer ok med kanske? Eller? Äsch, jag vet inte. Tusen tankar just nu. Och jag som bara skulle slappna av...

Fan också. Fan.

Rutinerad

8:e januari... Jag har fått tabletter för att få igång mensen eftersom min mens inte tickar på som klockan. Men det känns som om jag inte ska använda dem eftersom vi faktiskt lyckades pricka ägglossningen. Tänk om...tänk om jag mot all förmodan skulle vara gravid. Alltså är det den 8:e januari som gäller. Har inte mensen kommit då så blir det gravtest och så tabletterna om testet visar negativt.

Det här blir vårt andra IVF-försök. Jag känner mig lugnare inför det än första gången. Då var jag så otroligt positiv och laddad. Jag tänkte bara på IVF och barn. Jag tog det inte för givet att det skulle fungera men nästan. Det fanns liksom inte i min värld att det faktiskt skulle kunna misslyckas och jag stressade upp mig själv genom att inte tänka på annat än IVF och barn.
Den här gången vet jag bättre och jag ser det mer som något vi gör för att se om det fungerar. Det är ingen "lösning" den här gången. Kanske vill jag vara mer försiktig. Inte ta något för givet alls. Men allra mest tror jag att jag vill vara avslappnad. Jag är övertygad om att all sorts stress påverkar resultatet negativt.
Jag minns nu också att jag frågade läkaren som sa åt mig att acceptera och gå vidare, om det inte kan vara så att stress kan påverka om man blir med barn eller inte. Han skakade på huvudet och sa att det gör det inte. Han har fel. Varenda kvinna på jorden vet nog hur deras kropp kan reagera vid stress eller vid för hård eller för lite träning eller av hormonella förändringar bara för att ta några exempel.

Därför är jag helt övertygad om att jag behöver ta det lite lugnare i livet, inte stressa så mycket, våga delegera bort lite arbete på jobbet, ta min tid för träning och vara närvarande i den stund jag är i just nu. Använda den livsrutin jag faktiskt har skaffat mig i livet men anamma den lite, lite bättre än vad jag gör idag. Om det inte uppmuntrar IVF:en så gör det i alla fall gott för min hälsa så jag kan ju inte förlora på det.

Ha det gott där ute i vintermörket och glöm inte att kramas mycket!

BIM

"BIM", vilket schysst ord! Eller förkortning snarare.
SimsalaBIM! Så blir det kanske en bebis till slut! Ungefär så låter det i mina öron.
"Beräknad Icke Menstruation", d.v.s. utebliven mens p.g.a. att man är gravid.
Jag har sett alla de där förkortningarna (finns bl.a. på Familjeliv.se) men inte riktigt fått in i min hjärna att de faktiskt är applicerbara på mig och min situation. Idag trillade poletten ner... Jag har "BIM" den 8:e januari. Får jag mens då så är det dags att köra nästa IVF-omgång. Så antingen BIM eller IVF. BIM låter bättre tycker jag. Så klart.

Tystnad

Det blev ett längre uppehåll än vad jag tänkt mig...

När jag var på Carl von Linné-kliniken gången efter att jag skrev sist, så fick jag träffa en annan läkare än den jag brukar ha. Han undersökte mig på två minuter och sa bara "Det här ser inte bra ut, klä på dig". Sen sa han att min kropp inte svarat på behandlingen och att det inte fanns mer att göra. Så sa han. "Det finns inget mer att göra". Jag frågade om det är "kört". "Ja", sa han . Bara så där.
Två minuters undersökning. Två minuters samtal. Sen frågade han om jag hade några frågor. Det är väl för fan självklart att jag hade! Men jag var i chocktillstånd. Allt jag fick ur mig var ett blekt "näää....". Då frågade han om vi var överens så att han kunde ändra statusen i datorn. "Överens"??? Miffo! Men jag sa "jaaa....". Så avslutade han med att säga att det finns bara tre saker att göra; Acceptera läget och gå vidare, adoptera eller åka utomlands för äggdonation. "Jaha" sa jag och ville bara gråta.
Jag valde att tacka för mig, ta hissen ner till bilen, sätta mig i bilen och bara gråta.
Jag ringde min man och bara grät och grät.
När jag kom hem ringde jag till min allra bästa vän och bara grät och grät.
Min man tog ledigt och kom hem och så grät jag ännu mer.
Jag sjukskrev mig i fem dagar och bara grät.

Aldrig, aldrig, aldrig trodde jag att jag skulle reagera så här. Men sättet och tonen hos den där läkaren var så dömande, så frånvarande och så fel att det var som ett slag rätt på käften. En stor, tung, knuten mansnäve. Rätt på käften.
Då är det väldigt svårt att prata om allmännyttan, finanskriser, svininfluensa och annat med sina vänner. Samma vänner som också frågar om vi inte ska skaffa barn snart. Fan, vad jobbigt det är. Därför har jag inte orkat prata med folk i allmänhet utan varit ganska tyst av mig ett tag.

Nu råkar min man vara så bra att han ringde upp till Carl von Linnékliniken och bad vår doktor (som är helt suverän) att ringa till oss eftersom vi hade en del frågor.
Det blev märkligt när han till slut ringde för han ville prova igen men med en annan metod i medicineringen. Det verkar inte alls vara kört! I vanliga fall hade jag tagit en ganska stor diskussion och krävt ett svar från den andra läkaren. "Hur tänkte du nu?"... Men jag struntade i det. Jag tänker berätta allt för "vår" läkare nästa gång jag är på kliniken. Jag tycker att det är superviktigt att den klantiga doktorn får något att tänka på. Om inte annat så på klinikens rykte. Han säger åt mig att det är kört och en annan läkare på samma klinik vill fortsätta. Det låter ju inte så snyggt.
Hur som helst så är vi glada för att vi får prova igen och att någon faktiskt förstår att vi inte vill höra att "det är kört" efter ett litet misslyckande. Vi är inte såna som ger upp nämligen. Dumma, dumma, dumma läkaren! Skärpning på dig!

Så nu har jul och nyår passerat och jag har haft en ägglossning till och väntar nu på min mens så att jag kan köra igång med en ny behandling. Om mensen inte vill komma i tid så har jag fått medicin som "kickar igång" den. Så imorgon ska jag läsa på lite närmare om behandlingen och vad som gäller. Ett till försök börjar snart...