Hjärnspinn

Jag och maken har börjat fundera på äggdonation.
Eller snarare, JAG har tagit upp det med maken. Jag tror att jag har gjort det för att skydda mig själv. Går den här IVF:en fel så vill jag inte känna mig så ensam och utelämnad som förra gången (konstigt att säga för min man är verkligen fantastisk och underbar så jag är VERKLIGEN inte utelämnad och ensam!). Jag vill ha ett annat alternativ att falla tillbaka på. Då kanske jag inte blir lika ledsen.
Jag tror att det är så jag EGENTLIGEN tänker men jag har nog inte fattat det förrän nu.
Inte förrän jag läste på AVA-linikens hemsida...
Där står det om de ändrade reglerna för äggdonation. Barnet har rätt att få reda på vem donatorn är är när barnet fyllt 18 år. Jag blir inte den "riktiga" mamman! Kanske helt fel att tänka så men det var det som dök upp i min hjärna.
Min man skulle vara pappan, jag skulle bära barnet och föda det men inte vara mamman. Inte den biologiska mamman. Vad konstigt! Min man skulle ha barn med någon annan.
Ja, ja... jag VET att man inte ska tänka så egentligen men rent tekniskt så är det ju så. Jag måste nog bara få in resten i min hjärna. Det faktum att jag faktiskt skulle vara mamma till barnet. Rent genetiskt så kanske det inte är så men jösses, ett barn är ett barn är ett UNDERBART barn. Jag vurmar ju faktiskt för alla barn i världen! Vad är då egentligen mitt problem?

Jag vill känna mig som en fullt funktionell kvinna. Kan det vara där skon klämmer? Förutom att jag faktiskt vill ha barn alltså. För jag ser det som två olika bekymmer i så fall. Vi kan nog adoptera också och det skulle jag vara mer ok med kanske? Eller? Äsch, jag vet inte. Tusen tankar just nu. Och jag som bara skulle slappna av...

Fan också. Fan.