Tystnad

Det blev ett längre uppehåll än vad jag tänkt mig...

När jag var på Carl von Linné-kliniken gången efter att jag skrev sist, så fick jag träffa en annan läkare än den jag brukar ha. Han undersökte mig på två minuter och sa bara "Det här ser inte bra ut, klä på dig". Sen sa han att min kropp inte svarat på behandlingen och att det inte fanns mer att göra. Så sa han. "Det finns inget mer att göra". Jag frågade om det är "kört". "Ja", sa han . Bara så där.
Två minuters undersökning. Två minuters samtal. Sen frågade han om jag hade några frågor. Det är väl för fan självklart att jag hade! Men jag var i chocktillstånd. Allt jag fick ur mig var ett blekt "näää....". Då frågade han om vi var överens så att han kunde ändra statusen i datorn. "Överens"??? Miffo! Men jag sa "jaaa....". Så avslutade han med att säga att det finns bara tre saker att göra; Acceptera läget och gå vidare, adoptera eller åka utomlands för äggdonation. "Jaha" sa jag och ville bara gråta.
Jag valde att tacka för mig, ta hissen ner till bilen, sätta mig i bilen och bara gråta.
Jag ringde min man och bara grät och grät.
När jag kom hem ringde jag till min allra bästa vän och bara grät och grät.
Min man tog ledigt och kom hem och så grät jag ännu mer.
Jag sjukskrev mig i fem dagar och bara grät.

Aldrig, aldrig, aldrig trodde jag att jag skulle reagera så här. Men sättet och tonen hos den där läkaren var så dömande, så frånvarande och så fel att det var som ett slag rätt på käften. En stor, tung, knuten mansnäve. Rätt på käften.
Då är det väldigt svårt att prata om allmännyttan, finanskriser, svininfluensa och annat med sina vänner. Samma vänner som också frågar om vi inte ska skaffa barn snart. Fan, vad jobbigt det är. Därför har jag inte orkat prata med folk i allmänhet utan varit ganska tyst av mig ett tag.

Nu råkar min man vara så bra att han ringde upp till Carl von Linnékliniken och bad vår doktor (som är helt suverän) att ringa till oss eftersom vi hade en del frågor.
Det blev märkligt när han till slut ringde för han ville prova igen men med en annan metod i medicineringen. Det verkar inte alls vara kört! I vanliga fall hade jag tagit en ganska stor diskussion och krävt ett svar från den andra läkaren. "Hur tänkte du nu?"... Men jag struntade i det. Jag tänker berätta allt för "vår" läkare nästa gång jag är på kliniken. Jag tycker att det är superviktigt att den klantiga doktorn får något att tänka på. Om inte annat så på klinikens rykte. Han säger åt mig att det är kört och en annan läkare på samma klinik vill fortsätta. Det låter ju inte så snyggt.
Hur som helst så är vi glada för att vi får prova igen och att någon faktiskt förstår att vi inte vill höra att "det är kört" efter ett litet misslyckande. Vi är inte såna som ger upp nämligen. Dumma, dumma, dumma läkaren! Skärpning på dig!

Så nu har jul och nyår passerat och jag har haft en ägglossning till och väntar nu på min mens så att jag kan köra igång med en ny behandling. Om mensen inte vill komma i tid så har jag fått medicin som "kickar igång" den. Så imorgon ska jag läsa på lite närmare om behandlingen och vad som gäller. Ett till försök börjar snart...