Jösses

Det blev ingen fjällresa!! Inget mirakel har skett men jag är så otrooooligt glad! Nu ska ni få höra minsann.
Imorse åkte jag och maken till bästisen för att ta bilen till CvL för första VUL:en. Efteråt skulle maken ta tåget tillbaka till Stockholm och bästisen och jag skulle fortsätta till fjälls med bilen.
Medan vi gick till undersökningen så satt bästisen och fikade.

Jag började med blodprov (syster Ingela är så jäklans trevlig förresten) och sen blev det VUL. När läkaren skulle kika efter äggledare så såg jag en stor mörk fläck på skärmen. Då utbrast han:

- Oj, där har vi en rejäl äggblåsa. Och där är en till. Och en till. Och en till. Och en till. Och en till. Det här har gått väääldigt fort.

Medan jag klädde på mig så frågade jag vad det innebär.

-Nu sätter vi oss ner i lugn och ro. Väldigt fort har det gått.

Klart att jag blev orolig. Vi satte oss ner alla tre. Läkaren förklarade att det här hade han inte kunnat tro alls. Att jag skulle svara så bra och så fort på behandlingen.

-Ågglossningssprutan kommer nog senast att tas på lördag och då blir det äggplock på måndag. Senast. Om allt går vägen men då måste jag först titta på blodprovet också för att vara säker på att äggblåsorna också innehåller ägg såklart.

Maken stirrade rakt fram med halvöppen mun. Själv blev jag också helt paff. Det här hade vi inte alls planerat för. Eller ens drömt om.

-Eh, jag ska till fjällen och tog med mig sprutor men inte ägglossningssprutan, klämde jag ur mig. Jag trodde inte att det skulle gå så här fort, fortsatte jag.
-Nej, du, sa läkaren. Hade du frågat mig för en vecka sedan så hade jag inte heller trott det. Men nu gör vi såhär; vi kollar på hormonprovet och ringer dig kring kl 13 så får vi se om allt är som det ska. Är det det så kanske fjällresan måste vänta.

-Ja, ja, ja, sa ja, precis som prinsessan Viktoria när Daniel friade... Men det här är ju tusen gånger större!

Så maken och jag pussades och så kom bästisen och vi körde ner honom till tåget. Bästaste bästisen blev så exalterad att munnen gick konstant. Hahahaa! Så underbart!
Vilken lycka. Jag är i alla fall ingen klimakteriehäxa! Tjohoo! Trots allt så lyckades jag klämma fram lite äggblåsor. Chansen finns fortfarande. Liten, men den finns. Fan, vad skönt!

Så bästisen och jag fikade och pladdrade. Sen gick vi till Vålamagasinet som har sjukt mycket snygga möbler. Dyrt, men snyggt och rea ibland...
Kl 13 satt jag i en fruktansvärt dyr fåtölj (38.000 kronor) och tog emot samtalet från syster Ingela på CvL.
Lät hon inte lite väl försiktig på rösten? Eller...Jo, den släpade liksom. Och lät sorgsen. Fan också.

-Ja, nu är det ju så att läkaren vill träffa dig på lördag för en undersökning igen.
-Jaha?
-Du får ta Menopur som vanligt ikväll och imorgon men du ska också lägga till en spruta med Orgalutran dessa två kvällar. När du träffar doktorn så kollar han att allt har utvecklats fortsatt som det ska så att vi kan fastställa när äggplock sker.
-Ja? Va?!

Varför lät hon så sorgsen? Vad var fel?

-Ja, det är ju lite tråkigt att du inte kan åka till fjällen nu men...
-Va?!! Men Guuud, nej då! Absolut inte! Fjällen finns ju kvar. Det här slår allt!

Puh, var det bara DET hon oroade sig för!? Skönt! Drömde jag?!?!?

-Ja, men vad skönt att du tar det så. Du är hjärtligt välkommen på lördag. Då blir det VUL och blodprov igen så att vi kan fastställa äggplocket då. Ha det så bra tills dess.

PUSS, PUSS, PUSS!!! Lycka!

Bästisen blev överlycklig och ringde till sin man på en gång som nästan började gråta av lycka han med.
Själv ringde jag till maken som självklart blev överlycklig.
-Du får ursäkta, men vad bra att det inte blev någon resa, hahaha!
Ja, det är det minsta man kan säga.

Samtidigt så är vi otroligt medvetna om att nu kan allt hända och vända. Tills på lördag kanske allt har gått galet. Och även om vi får genomföra ett äggplock så är det så mycket mer som ska klaffa. Embryon som ska skapas på ett bra sätt, som ska återföras, som ska fästa, som ska... Ja, många risker finns men jag har svarat på behandlingen. Det är inte helt kört. Och blir det fel den här gången så är jag övertygad om att vår läkare inte har gett upp helt när det kommer till oss. Kanske tycker han inte att vi är helt galna om det går åt skogen nu men vi vill prova igen.
Med det i åtanke så känns det som att vi kan klara vad som helst.

Nu ska jag gå och blanda den dagliga "silen" med tillägget att få lyxa till det med en "extrasil" den här gången. Gaaaaah, vad skönt!!!

Kramar i mörkret! Ge ALDRIG upp.