Nedstämd

Igår firade vi vår årsdag. Vi "blev ihop" den 11 januari för några år sedan.
Vi firade stort med champagne och Amarone. Min kära man hade lagat en fantastisk middag som var så god, så god. Uppenbarligen gillade jag vinet och champagnen också för jag har huvudvärk idag...
Tur att jag föranmälde att jag kommer senare till jobbet idag, hahaha!

Så, jag har gråtit en del på sista tiden. Jag är så ledsen inombords. Hela tiden. Det är förbaskat jobbigt, framförallt för min man. Jag tror att det är stress. Klockan tickar och jag vill ha barn innan klockan stannar. Det gör den nog ganska snart så jag är orolig att jag inte ska hinna få barn. Och OM jag får det så kanske det är något fel på den lilla stackaren bara för att jag är gammal. Tänk om...
Jag har funderat på att ringa till någon terapeut på en kvinnoklinik för att få reda ut dessa hjärnspöken som inte vill lämna mig ifred. Det är stört omöjligt att ta allt med ro just nu helt enkelt. Suck. Jag får se hur jag gör.
Just nu är jag nog lite övernervig också. Jag äter Provera och är inne på sjätte dagen och ska ta dem i två dagar till. Sen ska mensen komma och två dagar in på den ska jag börja med Menopur-sprutor. Så det är nära nu. Snart börjar min andra IVF-behandling. Det är så spännande men också sååå jobbigt. Därav gråten.
Kanske är det Proveran som gör att jag är så här?! När jag kikar på FASS så är faktiskt en vanlig biverkning just nedstämdhet. Det är så jag känner mig. Nedstämd.
Jag tror att jag bestämmer mig för att det är Proveran som gör mig så här. Jag känner nämligen inte igen mig själv. Jag brukar vara en otroligt glad och positiv skit i vanliga fall. Så är det. Proveran gör mig nedstämd. Tur att det bara är två dagar kvar.

Glöm inte kramarna i kylan!