Som bekant är så gillar jag inte att vänta. Jag kör nedräkningar på allt så att väntan blir en aktivitet i hopp om att det ska kännas som tiden går fortare.
Gipsad arm går inte att räkna ner. Den är bara ivägen varenda minut. Bara en vecka kvar, men ändå. Jag är så obota trött på den att jag igår kom på mig själv att stirra på kökskniven sen på armvecket sen på kökskniven sen på armvecket. Att kapa precis i armvecket kändes för någon sekund som en angenäm lösning. Nu är jag inte helt rubbad och bakom flötet så jag lät bli. Men gipset ÄR verkligen irriterande. Jag kan inte ens träna. Jag som kom igång så bra efter nyår och fick världens flyt. Sen kom hostan och nu gips och inflammation. Har jag tur får jag komma igång igen sista januari. Aptrist. Men jag överlever nog det med, hahahaa!
Roligare nedräkning är Primoluten. Bara idag, lördag och söndag kvar. Det "känns" lite i nedermagen och jag har gått upp ett kilo till. Två kilo! På drygt en vecka. Bara av hormoner. Jag tackar stjärnorna för att det går över när jag får mensen. Känner mig som en stoppad korv. Med gips. Då förstår ni hur rolig jag känner mig. Men bara några dagar till nu. Jag biter ihop och ser framåt. Målet är ju trots allt att gå från stoppad korv till att se ut som en enda stor köttbulle med en miniköttbulle inbakad. Typ.
Sakta men säkert.
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
1 vecka sedan
Har inte vägt mig och tänker inte göra det heller förrän hela den här donationsprocessen är över, men jag känner mig också som en stoppad korv efter bara några dagar med Primolut... Måste vara dötrist med gipset!
SvaraRaderaSmart drag där! Skönt att vi är två i alla fall. ;o)
SvaraRaderaKram