Barnbarnlöshet

Längst ner i Hanne Kjöllers ledare så finns en liten "knapp" man kan klicka på. "Rätta artikeln". Det gjorde jag. Jag klickade och bad dem korrigera att männen hon pratar om i artikeln visst har rätt att skaffa barn. Så nu är det gjort i alla fall.
Sen kan jag tycka att "rätta artikeln" låter lite knasigt när det är en ledare som är skriven enbart efter en massa osakliga och obildade åsikter. Helst vill jag ha en knapp som heter "ta bort artikeln". Men såna krav får väl anses som orimliga så jag får hålla mig till att ha skrivit mina åsikter tidigare här på bloggen och hos FC's och Loba's fantastiskt bra och upplysande inlägg.

Eftersom jag samlar på mig allt jag kan kring det här med barnlöshet och processen mot ett barn så har jag hittat en intervju med Susanne Lundin från Lunds Universitet som jag tycker sammanfattar mycket av det som kretsar kring vår kamp mot ett barn. Speciellt mycket tycker jag om en aspekt som många inte tänker på och som tas upp i artikeln: barnbarnlöshet.
Blir man till slut tvingad att ge upp kampen om ett barn så kan man absolut leva ett innehållsrikt och fantastiskt liv, men det är en stor sorgeprocess att gå igenom först. Men det många inte tänker på är att när alla ens vänner får barnbarn så kan det slå hårt. Barnlösa kan inte få barnbarn och en ny sorgeprocess att gå igenom kan uppkomma.
Den tanken kanske kan få utomstående som har svårt att förstå vad vi går igenom att inse att vi inte är besatta av tanken att få barn "bara för att". Vi kämpar för att få ge nytt liv till ett barn och för vårt eget liv och leverne.
Och säg nu inte att det är egoistiskt. För det är det ALLTID när man skaffar barn.

Kram