Under

Det känns som om luften har gått ur många. Det är status quo på något sätt. Alla väntar på nästa behandling eller på besked av något slag. Eller tar en paus. Det är några som är på G i och för sig. FC och Jag vill, jag kan bl.a.. Hoppas att det går vägen för dem nu!

Själv har jag bara några få dagar kvar tills jag kan ringa AVA. På måndag. Det är det enda jag tänker på just nu. Det enda jag vill tänka på just nu. Förutom helgens besök så klart. Det ska bli kul!

Nu har fina M och jag två embryon kvar i frysen. Vi kommer att be dem tina båda två och sätta in dem. Nu eller aldrig liksom. Går det inte vägen så blir det dyrt. Så kan man säga sammanfattningsvis. En ny ÄD-behandling blir det då nämligen. Undrar hur länge vi får vänta på en donator då? Eller ställer samma tjej upp igen tro? Eller har de någon "på lager"? Någon som de redan matchat ihop med oss om det inte går vägen nu? Det måste jag fråga AVA om. Hur det funkar rent praktiskt allting.
Tänk om vi måste vänta 6 månader igen?! Då hinner jag förmodligen bli ytterligare ett år äldre på pappret. Urrrk...
Tänk, det här hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott skulle hända mig. Aldrig. I min unga naivitet trodde jag att jag skulle få bli mamma när jag ville. Den naiviteten är som bortblåst nu. Jag har tron och hoppet kvar om att jag kan få bli mamma, men jag tar det absolut inte för givet. Inte alls faktiskt. Numer tycker jag att det är ett smärre under att det finns barn och att jorden ens är överbefolkad. Hur gör alla liksom? Typ. Tänk vad mycket som krävs för att det ska bli ett nytt liv. Det är helt fantastiskt. Tajming, en cell här, en cell där, omgivning, livmoder, slemhinnor, kost, graviditet, sjukdomar, vitaminer, allt. Det är inte klokt, vad mycket de är som ska klaffa.

Barn är små under. Underbara små under.

kram