Sjuk

Jag mår bra. Jag har inte tänkt på ÄD på hela dan och det ser jag som ett sunt tecken.
Ända tills jag fick veta att en tjej som jag inte umgås så mycket med sedan en tid tillbaka är gravid. Och en annan tjej som bor långt ifrån mig som jag inte har haft kontakt med på ett år har fått barn i mellandagarna. Jag hade ingen aning om deras tillstånd och det slog mig i ansiktet på något sätt.
Det kändes otroligt tungt i hjärtat helt plötsligt. Visst är jag glad för deras skull men för första gången någonsin blev jag sjukt avundsjuk. Riktigt, riktigt avundsjuk.
Bara att vara avundsjuk får mig att må pyton, men att dessutom få dåligt samvete för att man inte kan glädjas med sina vänner fullt ut, gör att jag mår ännu sämre än pyton. Det är inte roligt alls.
Helt plötsligt handlar världen om mig och jag skiter i deras lycka. Jag vill inte känna så! Jag vill vara glad för deras skull och fortsätta att hoppas för min skull.

Jag blir så trött. Så trött på att inte få en liten unge att krama på. Jag är sjukt trött på att inte få vara en del av det sociala livet ett litet barn innebär. Jag är sjukt trött på att höra folk ursäkta sig för att de har barn och därmed inte bjuda in mig till t.ex. kalas där vuxna faktiskt umgås också.
Jag är sjukt trött på att få höra att jag är ung nog att få barn.
Jag är sjukt trött på att få höra att jag borde skynda mig med att få barn eftersom jag börjar bli gammal.
Jag är sjukt trött på att alla lägger sig i mitt privatliv i tid och otid.
Jag är sjukt trött på att ingen fattar hur det är att leva så här.
Jag är sjukt trött på att ingen från yttervärlden ger mig en kram när det är som tyngst.
Jag är sjukt trött på att vara den som hör av mig till alla utanför vår egen bubbla.
Jag är sjuuuukt trött på alla som ploppar fram barn och som kommer med goda råd som att man ska slappna av och inte vara stressad. Jag är sjuk. Jag spyyyyr. Jag spyr på alla som får barn just nu.
Men jag tycker om er ändå. Fan.

Kram