Till dig, M. För att jag nämner dig för lite här på bloggen...
Du finns där.
Alltid vid min sida.
Vad jag än gör, vad jag än säger så står du där.
Du är mjuk, du är fin och ändå stabil som en sten.
Mitt eviga stöd. Evigt.
Du gör mig komplett.
Du gör att jag ser mig själv.
Jag njuter när du rör vid mig även om jag är sur.
Är jag på dåligt humör och ber dig att gå så går du.
Då vill jag skrika.
”Kom tillbaka! Gör inte som jag vill! Krama mig!”
Jag behöver inte skrika, du kommer tillbaka.
För att du vill.
Jag har aldrig tidigare varit så tacksam i mitt liv.
För att du finns.
Ditt leende får mig att smälta.
Precis som när jag såg dig första gången.
Det värmer min själ till dess jag dör.
Det vet jag redan nu.
Du är mitt allt, mitt absoluta allt.
Jag säger att jag älskar dig.
Men det räcker inte.
Du är mitt allt.
Och jag säger det för sällan.
Jag älskar dig.
Men mer än så, du är mitt allt.
Och, vet du, jag gör allt för dig.
Fina fantastiska du.
Mitt eviga stöd. Mitt allt.
Hångel
Det lackar ändå mot jul!
4 dagar sedan
ler och blir varm i hjärtat :-)
SvaraRaderaAawww vad gulligt
SvaraRaderaÅh! vad fint! Ni är verkligen ett jättevackert par. Sånt man läste i Harleiken när jag var liten som en fis. Men ni är det.
SvaraRaderaKram!
Fick några extra pussar, hihihii!
SvaraRaderaMen M ÄR fin och mitt allt.
Det blir bara så lätt att det handlar bara om mig hela tiden här på bloggen. Jag vill bara inte att han ska bli en figur i bakgrunden. Han är ju med lika mycket som jag. Han är bara inte så bloggintresserad som jag (även om han läser här flera gånger per dag så det får jag inte ihop riktigt, hahaha).
Tack ska ni ha! Tusen tack.
KRAM
det kan man kalla kärleksförklaring! Vad fint. =)
SvaraRaderaTack! :o)
SvaraRadera