Till M

Till dig, M. För att jag nämner dig för lite här på bloggen...


Du finns där.
Alltid vid min sida.
Vad jag än gör, vad jag än säger så står du där.
Du är mjuk, du är fin och ändå stabil som en sten.
Mitt eviga stöd. Evigt.

Du gör mig komplett.
Du gör att jag ser mig själv.
Jag njuter när du rör vid mig även om jag är sur.
Är jag på dåligt humör och ber dig att gå så går du.
Då vill jag skrika.
”Kom tillbaka! Gör inte som jag vill! Krama mig!”
Jag behöver inte skrika, du kommer tillbaka.
För att du vill.
Jag har aldrig tidigare varit så tacksam i mitt liv.
För att du finns.

Ditt leende får mig att smälta.
Precis som när jag såg dig första gången.
Det värmer min själ till dess jag dör.
Det vet jag redan nu.

Du är mitt allt, mitt absoluta allt.
Jag säger att jag älskar dig.
Men det räcker inte.
Du är mitt allt.
Och jag säger det för sällan.
Jag älskar dig.
Men mer än så, du är mitt allt.

Och, vet du, jag gör allt för dig.
Fina fantastiska du.

Mitt eviga stöd. Mitt allt.

Hångel