Omvärldsinsikt

Nu sitter vi här i vardagsrummet, beroende av bloggandet, LadyBond och jag. Vi bloggar ihop men på varsin sida av bordet. Ganska sjukt, hahahaa! Men vi gör det socialt och pladdrar samtidigt.
En skön promenad i solen var behövligt också.

Vi har pratat mycket omvärld. Hur de reagerar, oförståelse, varför det blir som det blir ibland. När jag nu sitter här och läser Jagvilljagkans blogg och ett inlägg där, som handlar om just vänner och omvärlden (såååå bra inlägg som tar upp det som så många tänker på), så inser jag något som jag faktiskt egentligen vetat hela tiden. Jag har väl bara levt i min egen bubbla det senaste året.
Jag har insett att omvärlden är min. Jag skapar min omvärld. Min omvärld är inte likadan som någon annans omvärld, om än väldigt lik ibland.
Enligt mig så har jag inte bara en omvärld, jag skapar stora delar av den. När jag känner att en del vänner inte hör av sig på samma sätt eller lika ofta som förut så beror det inte bara på dem. Det beror till stor grad på mig och hur jag förhåller mig till dem, min omvärld. För ibland orkar jag inte med min kära omvärld och mina vänner. Jag orkar inte svara på frågor och jag drar mig undan. Så sitter jag där sen, och vill ha kramar och förståelse från de jag dragit mig undan ifrån. Och hör av mig och förstår inte att de inte förstår och att deras liv har snurrat vidare utan mig.
Allt jag vill ha är en kram och förståelse. Och bekräftelsen på att de bryr sig.
Självklart gör de det om jag bara bjuder till lite mer själv. Det tar på krafterna men samtidigt så blir jag ju stärkt i min egen utveckling också om jag gör det.

Att kämpa för att få barn är otroligt tungt. Jag betonar alltid att jag utvecklas och förändras som person. Verkligen. Om jag då drar mig undan från mina vänner så kommer de till slut inte att känna igen mig (ok, lite gör de väl det) och jag riskerar att få kämpa med vår relation senare istället. Att hitta tillbaka till den. En vän är alltid en vän men inte utan deras vän, d.v.s. mig. Och om jag drar mig undan så är det lite på mitt ansvar att komma tillbaka också. Jag kan inte BARA skylla på att det är jobbigt. För så är livet ibland. Jag är barnlös och det är en jävla kamp, men jag har insett att jag inte ska bli kompislös på kuppen.

Jag sitter här med min nyfunna och goa vän, LadyBond, och har det bra (Tack, till dig J!). För att vi förstår varandra och stöttar varandra. Vi trivs. Mina vänner som har minst en miljon barn (i mina ögon) och som inte förstår ett jäkla nada (i mina ögon) kan jag trivas precis lika bra med. De förstår bara inte mig JUST NU och jag orkar inte förstå dem JUST NU. Men om jag bara ger lite av mig själv så kommer de att finnas där när jag VERKLIGEN behöver dem. När det kraschar eller går strålande. Däremellan så räcker det med att jag visar att jag finns. Trots att det är jobbigt.
Jag har har fått en insikt. Fan, vad skönt!

Ikväll ska jag ringa min bästis och prata lite och visa att jag finns. Och be om en kram.


KRAM