Nu är det bara idag och imorgon kvar sen är det VUL. Jag hoppas att alt ser ut som det ska. Direkt efter undersökningen ska jag ringa till AVA. Är allt ok ska jag be om Pimolut. Sen är det bara att invänta mensen.
Det är märkligt. Jag känner inte samma förhoppning som jag gjort de andra gångerna. Både vid IVF-försöken och de anda ÄD-försöken har jag känt en större tilltro till att det ska fungera jämfört med nu. Är det hoppet som håller på att överge mig? Nej, det tror jag inte. Jag vet inte varför jag känner som jag känner. Jag ser fram emot VUL:et och att få börja. Men ändå inte. Konstig känsla.
Är det alltså så här man känner när man har hållit på ett tag att försöka? Så är det nog. Man blir "ruttad". Det blir en slags vana som man genomför utan känslor. Man bara gör. Ungefär som att borsta tänderna på morgonen. Men den här vanan pågår lite längre bara.
Blä. 2011 skulle ju bli kul! Då kan jag inte sitta här och tjura i förväg. Behandlingen har inte ens börjat och jag gnäller redan. Skäms! Jag ska ta bort de där tankarna u huvudet och trycka in lite positiva tankar istället. Jag går och tränar. Efteråt är jag alltid så himlans nöjd med mig själv och då är det omöjligt att tänka "fel" tankar.
Träna ska bli en vana istället.
Kram på er!
Ibland går det upp och ibland går det ner
1 vecka sedan
Det ska bli så spännande att följa ert nya år. Om det är så att hoppet har övergett er för en liten kortis stund ska du veta att det finns andra som hoppas i ert ställe.
SvaraRadera*jag begriper inte hur man kan känna så mycket för en en bloggare man aldrig sett*
Åååh, tusen tack! Vilka fina ord! Och vilka fina tankar! Nu har du bidragit till att jag sfår ett bra 2011. TACK!
SvaraRaderaFörresten, vem vet, någon gång kanske vi ses. :o)
Kram
Ja, vem vet? Jag är redan bjuden på ett Bonddop
SvaraRadera