Rättigheter vs. empati

Jag vet inte var jag ska börja. Nu är jag arg igen. Arg på Hanne Kjöller som inte vet vad hon pratar om i sin ledare på DN.
För det första: Jo, homosexuella har visst RÄTT att bilda familj (FN's konvention om mänskliga rättigheter, artikel 16.1).Precis samma rätt som Hanne Kjöller. Och lilla Hanne kan tycka vad hon vill om det men hon har faktiskt ingen rätt att lägga sig i deras familjebildande. Och det gör hon när hon skriver "Men nu var det ju inte männens ”rätt” (som för övrigt inte är någon rätt) att bli föräldrar jag ifrågasatte utan deras rätt att välja bort en mor till sitt barn."
Vad är det som säger att de väljer bort mamman? Enda sättet att veta det är att de har sagt att de har gjort det och då har hon igen rätt att lägga sig i deras val. Det är deras sätt att bilda familj. Inte svårare än så.

Vidare skriver hon "En helt annan sak är att använda fattiga kvinnors kropp till något som är potentiellt livsfarligt för att rika män ska kunna leva ett liv fritt från kvinnor." Med denna mening antar Hanne Kjöller följande:
1) Fattiga kvinnor är korkade och har inga andra val.
2) Homosexuella män är rika.
3) Homosexuella män väljer att leva utan kvinnor.
Det är antaganden som bygger på lösryckta fördomar och osaklig grund.
Sen kan man fråga sig om det är värre att ta betalt för att man hjälper någon att få sin livsdröm uppfylld än att ta betalt för att uttrycka sin åsikt i Sveriges största dagstidning?
Själv uttrycker jag mig helt gratis på en blogg. Och jag lovar att jag har mer kunskap och underbyggda fakta till mina åsikter än vad Hanne Kjöller har. Så om DN vill ha en skribent som vet vad hon skriver om i det här ämnet så får ni gärna höra av er. Min mail står högst upp i presentationen här på bloggen.

Jag kan förstå att Hanne reagerar på patriarkaliska homo-kilars åsikter, men hur många sådana finns det därute? Varför mailar hon inte direkt till killen istället för att göra precis som SVT:s "Korrespondenterna" och blanda in äggdonation i diskussionen kring surrogatmammor? Pajkastarledare, är vad det är. Pajasfasoner.

Så långt håller jag inte alls med Hanne Kjöller i hennes ledare. Men helt plötsligt så finns en där en mening i hennes text: "Men om äggdonation ska jämföras med något är det inte surrogatmödraskap utan spermiedonation."
Tack för den i alla fall. Så ler jag lite och fortsätter att läsa hennes ledare.
Hanne tror att kvinnor inte vill donera för att de inte får betalt. Vilken befängd tanke. Så är det inte. Kvinnor som donerar gör det ofta inte för pengarnas skull. För jo, i vissa landsting får du nämligen 4000 kronor.
En direkt jämförelse går att göra med vårt grannland Finland. Där har de inte haft samma problem som i Sverige. Donationsköerna har alltid varit mycket kortare och många kvinnor donerar. I Finland får de runt 5000 kronor för att donera MEN, från och med den 1:a september 2007 så får inte äggdonatorer längre vara anonyma. Sedan den dagen har de kvinnliga donatorerna snabbt minskat i antal och kötiderna förlängts (även om de inte är i närheten av de svenska köerna).
Jag har också pratat med många kvinnor som kan tänka sig att donera om de fick vara helt anonyma. I Sverige får man inte vara det. Barnet har rätt till sitt genetiska ursprung och har också rätt att vid 18 års ålder får veta vem som donerat en cell till deras mamma. Så en starkare och högst trolig orsak till varför kvinnor inte donerar ägg är att donatorn inte kan vara anonym. Även en snabb titt på andra länder där de får vara helt anonyma visar att kötiderna är kortare och donatorerna flera.

Hanne skriver inte rakt ut i sin ledare vad många tänker, däremot insinuerar hon det med orden "En helt annan sak är att använda fattiga kvinnors kropp till något som är potentiellt livsfarligt för att rika män ska kunna leva ett liv fritt från kvinnor.". Det är alltså inte etiskt korrekt att betala en fattig kvinna för att hon ska vara surrogatmamma, att det är ett slags utnyttjande. Men vill hon då att äggdonatorer ska få betalt? Är inte det samma sak? Ett ensidigt utnyttjande i så fall? Kanske t.o.m. oetiskt? Vad vill vår Hanne? Och framför allt, vad vill hon med orden
"Slutligen bara: är inte begreppet ”barnlängtande” lite missvisande för heterosexuella par i fertil ålder som gör allt för att få ett barn utom att adoptera. Vore inte ”reproduktionslängtande” en bättre beskrivning?"

Där satt den. Käftsmäll. Tack för den, du opålästa och empatilösa kvinna.

Jag ska förklara för dig, lilla Hanne, att när man längtar efter barn så är det just barn man längtar efter. Jag skiter i "reproduktionen", serru. Att reproducera sig själv handlar om gener. Det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter att få hålla en liten bebis i min famn, att få ta hand om, älska och glädja den lilla bebisen. Men jag vill också få vara gravid och bära bebisen i min mage och få vara en del av barnets uppväxt på det sättet. Jag kämpar för att nå den drömmen. Jag har kämpat i år och adoption skulle kunna vara en sista utväg för mig och min man i hopp om en familj, men vad är det som får alla oinsatta att tro att en adoptionsprocess är enkel och en snabb lösning på allt? Nåt slags jäkla "quick fix" på barnlöshetsproblemet? Och varför har ingen empati nog att förstå att det är OTROLIGT betungande och psykiskt jobbigt att få veta att man är infertil när allt man vill är att ha ett barn? Varför är det så svårt att förstå? Det vill jag ha ett vettigt svar på.

Jag vill INTE adoptera för att vara "god" och "rädda" ett barn. Det är inte min huvuduppgift. Om vi ska rädda barn från världen så borde vi be människor att inte bli gravida alls. Men du ser, Hanna, viljan att bli gravid och få föda ett barn till världen och älska det hämningslöst är så mycket större än din enkla tes. Hur tänkte du själv, Hanne? Hur tänkte du när du gjorde din IVF-behandling? Varför adopterade du inte på en gång om du nu vill ha ett barn? Det vill jag också ha ett svar på.

För liv är något så mycket större än vad många åsiktsmaskiner tycks inse. Men med ett uns empati, så kan man förstå det och också förstå oss som längtar och kämpar.