Vilken skillnad det är att går från Primolut till Progynon!
Jag är så otroligt mycket gladare. Jag sover bättre och jag är lite lagom rastlös och vill hitta på något kul hela tiden. Med Primolut var allt tvärtom.
Jag undrar vad som händer efter den här gången. Blir det ett plus så vet jag att allt kan hända men vi kommer att sväva av lycka.
Men vad händer om det blir ett minus eller ett missfall till? Hur kommer vi att hantera det? Och kommer vi att orka gå vidare? Det är sånt man inte vet i förväg. Men så klart tror jag att vi reser oss i så fall och fortsätter med försöken.
Jag funderar på vad vi får avstå då. Med ET, FET och resor så har vi nu lagt ut ca 120.000 kronor. Och vi har fått avstå en hel del tid för semestrar eftersom barn går före allt annat. Att planera och köpa semesterresor är inte att tänka på i större omfattning då. Jag som alltid har rest mycket och bott utomlands kan känna en viss saknad över det. Så nu saknar jag inte bara det barn vi inte får, jag saknar även mitt "gamla" liv.
Med ny ÄD så blir det minst 80.000 kronor till som ska läggas ut. Och inga resor än på ett tag till. Och investeringar i huset får vänta. Allt hamnar på ett planerings- eller drömplan och sen kommer frustrationen. För tänk om ÄD:n går åt pipsvängen? Då är det än mer pengar som ska ut igen.
Jag tror att när utomstående hör talas om ÄD så tänker de bara på att en kvinna delar med sig av sina gener till någon annan. Men gemene man glömmer det viktiga. Ingen tänker på att det bara är en cell. Ingen tänker på vad mottagaren gått och går igenom för att komma fram till ett sånt beslut. Ingen tänker på omständigheterna. Ingen verkar förstå vilka krafter mottagarparet får frambringa för att orka. Både mentalt och fysiskt. Ingen verkar tänka på vad de får avstå. Och många verkar tro att en äggdonation tar några veckor att genomföra. Oj, så fel de har. Det tar år.
År av pengasamlande för de som måste åka utomlands.
År av ork.
År av IVF-försök.
År av tvivel.
År av tankar.
År av insikt.
År av självutlämnande.
År av liv som står still.
År av relationsslitage.
Jag gissar att det är därför jag ännu inte kan se mig och M ge upp kampen. Vi har gett för mycket för att ge upp så lätt om denna FET inte går vägen. Vi MÅSTE försöka igen.
Det är när jag inte längre växer som människa och förlorar för mycket av mig själv som jag ger upp. Frågan är bara när jag inser det. Eller när någon törs tala om det för mig. Om inte plånboken säger till först så klart.
Men, inte deppa än! Vi har två embryon kvar i frysen och om 15 dagar är det dags för FET. Det ska bara gå vägen. En eller två små AVAtarer vill jag att det ska bli. Det ska jag minsann inte glömma.
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
1 vecka sedan
mmmm, så sant...
SvaraRaderaoh så sant det kan vara
SvaraRaderakänslig
Jag vet de som undrat mycket över varför jag, som ändå har en hel del kötid - inte adopterar nu istället för ED. Och eftersom jag har adoption som alternativ (ironiskt nog det första alternativet, som jag sakade för köerna - men hade jag gått den vägen hade jag förmodligen fått barnbesked under 2010) är frågan kanske inte riktigt så laddad som för en del andra. Men det är omöjligt nu. Jag har lagt en kvarts miljon på magbarn, och för att kunna adoptera kan jag inte börja med 120000kr i lån. De måste nollas och sedan måste en ny kvarts miljon ut för adoptionen. Det tar lite tid, jag har inga guldbyxor... Så jag valde ED för att inte behöva ge upp nu och pausa 2-3 år för att få ihop till lån och adoption. 3 ED-försök var i sammanhanget inte så mycket pengar. Ibland är det tur att man är singel... för det kostar betydligt mer att göra en genetisk koppling till en av föräldrarna.
SvaraRaderaMen ja. Det har kostat för mycket. Jag har gett för mycket av min ekonomi, för mycket av mitt liv som ställts på paus, för många vänskaper som slitits - för att kunna ge upp. Jag hoppas så förtvivlat att jag inte ska behöva stirra på en tom skärm nästa vecka. För då vet jag inte om jag orkar börja om. Fast jag måste orka fortsätta.
Och visst ska dina AVAtarer stanna nu. De ska träffa LillSudd om ett år. Så måste det vara, eller hur?
Vad bra skrivet, FC. Det är så jäklarns skönt att veta att det finns andra som inte heller ger upp. Som är i en liknande sits, om än dock något steg före.
SvaraRaderaTänk att du äntligen är gravid! Jag är övertygad om att det inte kommer att vara någon tom skärm nästa vecka för din del. Det är du och LillSudden nu. Jag VET det. Helt fantastiskt! Och SJÄLVKLART måste LillSudden ha lite kompisar. :o) Ska kirra några AVAtarer på stört!
KRAM
Allt du skriver är så sant!! Tänk vad många år och pengar som bara går åt till tankar, tårar, hopp och förtvivlan. Livet är verkligen inte rättvist och det har vi fått uppleva den hårda vägen.
SvaraRaderaJa, livet är verkligen inte rättvist jämt.
SvaraRaderaTur att vi har varandra allihop!
kram