Sådär, ja. Nu vet nog mina vänner på The Cover vem jag är som skriver här, hahahahaa! De lär väl se vem som länkat till deras sida och sen är det inte så svårt att lista ut vem jag är. Jag har ju länkat till dem tidigare dessutom.
Ja, ja, jag kan inte vara helt anonym i all evighet. Och mina kompisar lär inte pladdra för hela min umgängeskrets ändå så det gör inte så mycket om de vet. Dessutom har de fina hjärnor och är toppenkillar så jag gissar att de inte orkar bry sig så fantastiskt mycket egentligen. :o)
Jag har tänkt på det där med anonymiteten. Jag är ju faktiskt mest anonym av arbetsskäl till att börja med. Och så kanske för att jag inte orkar med att svara nära och kära på en massa obekväma frågor som jag knappt vet svaret på själv. Det är lätt att det blir för mycket på något sätt. Utelämnande av mig själv som jag inte orkar med (just nu i alla fall). Att kämpa för barn, känslosvallen och att lära känna sig själv på nytt tär på krafterna ibland. För lära känna mig själv har jag verkligen gjort under den här tiden vi hållit på med behandlingarna. Och så lär jag känna andra, nya människor också. Det är urkul!
Men som sagt, det är nog bra att vara lite "halvanonym" fortfarande. Men en vacker dag får jag äntligen "krypa ut ur garderoben" fullt ut. Det blir spännande!
Och då har jag en bebis.
Varma fredagskramar
Lösenordsskyddad: Hur är det nu?
2 timmar sedan
Eller TVÅ! :-D
SvaraRaderaDet roliga är att det inte skulle säga någon någonting, om du berättade vem du är här. Ingen känner ju dig irl. Förutom de som redan vet vem du är. Eller. Äsch. Du fattar. :-D
Däremot måste jag säga att det skulle vara skönt om någon jag kände som inte orkade prata om ivf/äd-resan hade en blogg. Så kan man liksom vara med på noterna ändå. Utan att behöva tjata om det.
Kram!
Tack! Jag fattar precis vad du menar. :oD
SvaraRaderaJa, jag frågade en kompis om hon läst något på bloggen. Hon sa att "äsch, vi kan ju prata istället". Men det gör vi ju inte. Vi pratar nästan aldrig om vad jag går igenom. Ytterst sällan och vi hörs inte lika ofta som förr. Och det beror nog mest på mig.
Jag tänkte som du, att bloggen faktiskt kunde vara ett medel för vänner som vet om dem (ytterst få) att titta där då och då för att förstå hur det går. Utan att behöva fråga eller vara rädda för att kliva på mina tår. Så slipper de fråga och undra.
Äsch, precis så som du skriver menar jag nog. ;o)
KRAM!
Jag har berättat för en kompis om min blogg, hon har fått sin dotter genom IVF och har verkligen förståelse men jag tror inte hon heller läser så ofta...... :/ Å vi hinner sällan prata.
SvaraRaderaMassor med fredagskramar!
Ja, så är det nog. Alla har ju liksom nog med sitt. Och har man barn så tar de en del tid att vara med också. Då hinner man väl inte uppdatera sig på bloggar så ofta kanske.
SvaraRaderaMen då vet hon i alla fall om hon vill uppdatera sig. Skönt att ha en kompis som gjort IVF. :o)
kram