Han är här

Han är vacker som en sommaräng och doftar som en lätt junivind. Han har ögon glänsandes i blåskimmer som skalet på en blåmussla. Han är ett oskrivet blad som väntar på dikterna som ska skrivas.

Han är som havet. Oändlig.

Han är fantastisk.

Varmt tack till var och en av er. Utan ert stöd hade han kanske aldrig funnits. Klappa er själva på axeln. 

Livet är fantastiskt.

Kram

Ofantligt

Så, nu ligger jag här i en nybäddad säng. Descutanduschad i rena lakan. Jag luktar svagt av klorhexidin och Mini sniffade undrande i luften innan hon kröp in i min famn och somnade. Gränslösa lilla kärlek. Jag kommer att sakna dig tills du kommer och hälsar på mig på sjukhuset. Ofantligt mycket.

Men nu, nu gäller det att kunna somna. Imorgon vid 8-tiden har jag blivit tvåbarnsmor. Ofantligt stort.

Ofantligt. Allt är ofantligt just nu.

Kramas där ute

Två dagar kvar

Jahapp, nu är det nära vill jag lova. Självklart har jag dragit på mig en lättare förkylning så jag har ont i halsen och bomull i öronen, men det blir nog bra ändå. Enda problemet är att det gör mig ännu tröttare än vad jag redan är så jag orkar verkligen ingenting. Äter, sover och snarkar mest. Det sistnämnda är irriterande eftersom jag väcker mig själv och jag behöver ju verkligen sova... Moment 22.

Idag ska jag försöka laga till en gryta som ska räcka länge, tänkte jag. Får se om jag orkar bara. Somnar väl över spisen.

Mitt i allt snurr så har jag också valt att flytta våra bolån. Jättesmart när jag har gravidhjärna och är toktrött. Jag förstår verkligen inte en mening i låneavtalet så det tar lite tid! Vi måste fixa det där idag så att vi slipper ta det i veckan som kommer. Usch, vad trött jag blir på mig själv ibland. Det är ett smärre under att Fina M orkar med mig, hahaha!

Nu har han dock paus för han och Mini är och badar idag. Skönt för dem båda att slippa mig lite samtidigt som jag får lite vila och andrum.

Imorgon blir det spännande! Då är det dags för basprovet (blodprov som ska tas innan snitt max fyra dagar innan), hämta pappa med fru och så duscha i descutan och bädda rent i sängen. Undrar om jag kommer att lyckas somna...

Kramar!

Tårögd

Lördag, söndag, måndag. Inte mycket kvar nu!

Idag ska jag sova och fålla gardin nummer två (skrev jag att jag hittade nålarna?), imorgon ska Mini och jag till lekparken medan Fina M målar det absolut sista på huset, på söndag ska vi bara slappa, på måndag ska jag ta blodprov, sova och hämta pappa med fru. Och på tisdag smäller det. Inrutat och klart med andra ord. 

Imorse berättade Mini att det är jobbigt. Hon vet ju inte vad det innebär att bli storasyster och alla frågar. 

"Ska det bli kul att bli storasyster?"

Ja, vad svarar man på det om man inte vet?

Vi pratade länge om att Liten kommer att äta och sova mest. Och att jag och Fina M kommer att kramas, leka och finnas för henne precis som vanligt. Och att hon kan hitta på saker med bara en av oss ibland också så att Liten inte ska vara med jämt. 

Vi kramades länge och jag förklarade och Mini kom på saker som hon och pappa ska hitta på om jag måste mata Liten. Det var så otroligt skönt att se hur hon helt plötsligt förstod att hon kan göra massor av roliga saker även om det finns en till i familjen. Fantastiska lilla människa. Hon tog hoppsasteg in på dagis och hon sken som en sol. Tår i ögat hos tacksamma mamman... 

Här kommer bilder på inköp till Liten också:

Och så två små nappar och lakan.

Det här är helt galet. Vi ska få vara med om ett litet liv till. Det är nästan helt obegripligt!

Jag känner mig euforisk och ska nog sova lite nu så att jag orkar med resten av dagen.

Kram på er

Tidigarelagt!

Så där, ja. Nu har vi träffat doktorer och barnmorskor och allt känns bra. 

Operationen kunde tidigareläggas om vi ville så vi sa ja till det. Nu kommer Liten redan på tisdag istället! Tjohoooo!

Nu är det bara fredag, lördag, söndag och måndag kvar. Fyra dagar!

Ok, idag kvarstår en halv dag men det räknas inte i min nedräkning... Hihi.

På väg hem köpte jag ett gosedjur till Liten att ha på BB. En söt liten hund. 

Och så hittade jag ett fint fotoalbum också. Jag laddar upp bilder senare.

Kraaaaam!

En vecka

Idag är det bara sju dagar kvar och det börjar närma sig, det känns.

Jag ska inleda dagen med ett bm-besök och så blir det lunch med gamla bästisen. Vi har glidit ifrån varandra, hon och jag, men det gör inte så mycket. Hon fokuserar på jobb och jag på barn så vi har olika intressen just nu. Så blir det ibland därför ska det bli extra kul att ses idag.

Efter lunchen ska jag uträtta småärenden och sedan hämta Mini på dagis. Hennes dagar är kortare nu så hon förstår att det är på gång, tror jag. Eftersom jag kommer att jobba hemifrån under föräldraledigheten (eget företag som jag inte bara kan lägga på hyllan) så kommer hon att kunna vara på dagis så mycket/litet hon vill när Liten har kommit. Det känns verkligen bra eftersom jag tror att hon kommer att vilja vara med sina kompisar lite extra vissa dagar. Underbart av förskolan att se till hennes vilja och behov, och låta oss göra lite som hon vill. Och samtidigt kommer jag att slippa känna pressen att jobba varenda ledig stund utan kan fördela jobbet över dygnets timmar. Lättnad!

Imorgon är det inskrivning på sjukhuset och det ska visst ta ca tre timmar. Jag har inga frågor (just nu) så jag hoppas att det går fort och smidigt. Vill bara sova, hahaha!

Jag har fortfarande fått för mig att Liten kommer ut för tidigt. Han känns färdig där inne. Inte för att jag har något belägg för det på något sätt, det är bara en känsla... Jag hoppas innerligt att jag har fel. Det är ju lätt att bli lite nojjig när man har en bebis i magen, hehe.

Soliga kramar på er

Olika sätt att räkna dagar

Jag räknar timmarna nästan... Så otålig är jag!
Idag är det 9 dagar kvar men om man inte räknar idag så är det ju faktiskt bara 8 hela dagar kvar. Jag är redo!
Det enda jag skulle vilja ha gjort innan vi åker in, är att införskaffa ett litet gosedjur till Liten. Ett litet första som får vara med på BB. Så gjorde vi för Mini och det betyder fortfarande en del, det där lilla gosedjuret. Kanske mest för oss föräldrar, men ändå, hahaha!

Den här sista tiden är jag ganska urlakad, både känslomässigt och fysiskt. Jag är konstant trött och idag har jag sovit 2 timmar. På nätterna sover jag sämre så jag måste kompensera dagtid på något sätt.
Jag saknar ändå jobbet lite. Det var så kul och kollegorna så roliga. Jag har redan fått sms om att jag är saknad. Fina!
Kanske är det så att jag är lite extra känslig också.
Jag har otroligt svårt att läsa om Syrien och alla flyktingar. Det går knappt att läsa och jag blir så stolt över alla mina vänner som faktiskt påminner om vidden av det hela på bl.a. Facebook. Klart att det är jobbigt att bli överöst av inlägg kring det som sker, men det visar att jag har vänner med hjärtat på rätt ställe och med ett engagemang som heter duga. De får gärna fortsätta att påminna och bära bördan för mig just nu när jag bara gråter och gråter om jag läser eller ser bilder från misären. Allra helst vill jag köpa en stor buss och köra skytteltrafik för att få bort alla människor från de farliga ställen de befinner sig på. Jag får lov att skänka pengar, kläder och annat istället. Göra så gott jag kan och orkar, helt enkelt. Tänk om det var min familj som var på flykt...
Tänk er att Skandinaviska halvön blir intagen av något mäktigt land som styr och trycker ner oss skandinaver. Tänk er att vi blir beskjutna av krypskyttar när vi går till Ica. Tänk, vart skulle vi ta vägen då? Ibland funderar jag på hur tusan vi skulle göra. Ta oss till Danmark och vidare? Men om vi inte fick? Om Danmark stoppade oss och Öresundsbron och Travemündebåtarna blev sprängda i bitar och vi var tvungna att "smyga" oss ner på kontinenten utan att någon upptäckte oss? Hur och vad skulle vi göra då? Tillsammans med Norges befolkning skulle vi stå där vid gränsen och inte veta något samtidigt som vi hörde bomber och granatsmatter bakom oss...
Och jag undrar vad de som röstar på det bakåtsträvande missnöjespartiet SD, som har så mycket åsikter om flyktingar, skulle göra då? När de befann sig i samma situation som flyktingarna från Syrien gör idag. Undrar om de skulle hävda rätten till sitt ursprung, och hopplöst stanna kvar, eller göra som de flesta andra; fly och försöka att överleva? För i själva flykten så finns det ingen politik. Det finns bara skräck, oro och sorg.
Det är fan för jävligt. Ge flyktingarna, människorna, asyl i vartenda EU-land pronto, så att de på lagligt och mindre farligt vis i alla fall ta sig vidare. Med laglig hjälp. För vem tusan VILL fly i skräck och lämna sitt från början älskade hemland? Åååh, mitt hjärta brister!

Ja, ni hör ju... Det är inte lätt någonstans just nu. Jag KAN verkligen inte gravidgnälla. Jag känner mest bara en otrolig tacksamhet över att jag just nu får leva och uppleva det jag upplever. Och att jag har barn som får uppleva en ny morgon och leka med sina vänner varje dag. En dag i taget.

Kramar

Trött igen

Idag är det mindre än två veckor kvar och det känns behövligt att de går fort. Orkar inte vänta längre nu...

Mini har blivit väldigt mammig och det är bara jag som räknas. Hon är lite mer orolig och vi har försökt att prata om Litens ankomst men hon vill inte riktigt prata om det alls längre. Jag tror att hon känner på sig att det snart är dags och jag har också blivit lite mer orörlig och trött oftare. Det är klart att hon märker att "något är i görningen", på gång, och att hon är lite orolig för vad som händer.

Vi försöker vara lugna och tålmodiga men jag ska erkänna att det är svårt när jag flera nätter i rad bara sovit fyra timmar per natt. Gudarna ska veta att det inte är så lätt ibland... Men det är ju en ny situation för oss alla tre så vi försöker få till allt efter bästa förmåga.

Mina lediga dagar sover jag mest på. Jag tar det lugnt och sover och det är ungefär det jag hinner med. Vi har några gardiner som behöver fållas men jag hittar inte mina nålar så då får det vara. Bara tanken på att leta efter dem gör mig dödstrött och gråtfärdig. 

Därför är det med lättnad jag kan konstatera att imorgon är min sista arbetsdag. Jag kommer att sakna jobbet men det blir sååååå skönt att slippa det också. Bara få vara hemma och fokusera på sömn och familj. Vilken lyx!

Trötta kramar

15 och 14

Idag är det 15 dagar kvar, men dagen är ju nästan slut så jag kan säga att det är 14 dagar kvar redan nu.

Igår ringde jag till BB och frågade när kallelsen kommer egentligen. Och när vi ska komma på information. Det känns som att det är dags att få lite koll på detaljerna, liksom...

Den 10/9 är det information och själva klockslaget då vi ska infinna oss för min operation, får vi reda på kvällen innan operationsdagen. Sköterskan ursäktade sig för de korta tidspannet som allt infaller på men det är så de jobbar.

Nu är inte jag den oroligaste av själar så det är helt ok för min del. Kanske att jag av planeringsskäl skulle vilja veta en del lite tidigare, men det är inget jag direkt störs av. Däremot tänker jag på de som våndas över ett snitt och är oroliga. Och det måste vara enklare för personalen att ha lite framförhållning med just oroliga patienter, tänker jag. Men jag kan ha fel så klart.

Hursom, dagen före snittet ska jag även ta ett prov så totalt blir det tre besök: infodagen (träffa narkosläkare, gyn och få info), provtagning och till sist operationen. The Day då vi får träffa Liten. Jösses, vad jag längtar!

Idag fick jag en fråga av en kompis: vad händer om Liten kommer tidigare? Ja, jag vet inte... Jag har fått för mig att det blir vaginal förlossning i så fall men min hjärna kommer att få en chock då eftersom jag nu har vant mig vid tanken på snittet. 

Min kompis trodde att det blir ett snitt ändå, bara oplanerat.

Jag har ingen aning! Oavsett ska ju Liten ut så jag kan inte oroa mig. Det får bli som det blir. Jag kan inte styra det ändå annat än att vara närvarande. 

Det känns att Liten har sjunkit ner nu. Det är lättare att andas! Otroligt skönt.

Inatt vaknade jag också och kände mig ogravid. Väldigt märklig känsla, måste jag säga. Det blev svårt att somna om.

Jag har också blivit lös i magen, vilket känns lite förbryllande eftersom järntabletterna har motsatt effekt. Men Google berättar snällt att det är vanligt att bli lös när det närmar sig slutet på graviditeten. En del får visst världens diarré just innan de ska föda. Praktiskt, tänker jag. Otrevligt kanske, men tänk vad fiffig naturen är som ordnar en tarmtömning innan man ska börja krysta. Smart!

Ok, slutpratat om avföring nu. Det kanske märks att jag är lite otålig? 

BB-väskan är i alla fall packad nu också. Vi måste bara jobba på att få Mini att köpa konceptet med att hon ska vara hemma med mormor och morfar när vi åker iväg. Hon har nämligen bestämt sig för att hon ska följa med och leka i väntrummet medan lillebror ska komma fram. Så är det med den saken...

Kramar