VAB

Första VAB:en. I och för sig så är jag egenföretagare så jag jobbar lite hemifrån så någon äkta VAB är det verkligen inte tal om. Snarare tvärtom: leka, jobba, leka, jobba, äta, leka, jobba, jobba.
Men det är mysigt ändå!
Och snorigt, så klart.

Dagar som denna gör att jag är extra tacksam för det jag har.
Bra energi.

Kram

Energitankar

Ja, vardagen är här efter helgen och det känns skönt! Lite glatt, faktiskt!

Hela förra veckan var jag inte på kontoret utan jobbade på andra kontor.

Idag när jag var tillbaka träffade jag mina två allra trevligaste arbetskamrater. Och de hade saknat mig! Och jag dem!

Vad kul det är att ha riktiga vänner på jobbet. Vi har umgåtts privat lite och de gör verkligen livet lite roligare.

Bra med ny, glad energi!

Jag började dagen med att träna. Jag behöver lite endorfiner, känner jag. Nya batterier. Ladda nytt.

Det var såååå skönt! Det var alldeles för länge sedan.

Bra med ny energi!

Arbetsmässigt tog jag tag i några gamla surdegar. Allt blev löst och det känns toppen att slippa ha gammalt jobb hängande över sig. Nya friska tag framåt nu. Bra energi!

Och sen hem och hämta Mini på dagis. Hon har blivit tokförkyld och personalen sa lite fint att hon smittar som mest nu... Nysnorig och allt. Härligt! Vi får vara hemma och mysa imorgon! Vilken tur att jag tog med mig datorn hem så att jag kan jobba lite när hon sover. 

En extra heldag med Mini. Massor med ny och glad energi!

Ni ser, jag har bestämt mig för att försöka vara liiiite mer positiv fram tills jag kissat på stickan. Så tar jag hand om en eventuell känslokrasch då istället.

Fram till dess ska jag toktanka positiv energi!

Den behövs. Alltid. Det är roligare så.

Kramar

Uppryckning

Jag känner mig inte lika deppig längre. Inte de senaste två dagarna i alla fall.

Jag har fått kloka ord från medsystrar och det hjälper verkligen. Vad vore jag utan er?

Nu kan jag förstå att sorgen efter fler barn kan vara väldigt tung att bära just för att det faktiskt är en del skuld inblandad i sorgen. Vi som fått kämpa för att få barn vet ju mycket väl hur jobbigt det är att få ETT barn, så det känns tabu att "gnälla" över att inte kunna få fler.

Personligen har jag aldrig tyckt på fullaste allvar att någon inte ska få sörja över att inte kunna få fler barn, men jag minns mycket väl att jag tänkt tanken någon gång när jag just genomgått en misslyckad behandling.

"Otacksamma människa", har jag tänkt. Eller nåt åt det hållet, även om jag inte menat det fullt ut. Ungefär som när jag hade så svårt att se gravida tjejer. Det gjorde ont inombords på mig.

Och nu sitter jag här och "gnäller" själv.

Men det får vara så har jag bestämt mig för. Jag orkar inte ha dåligt samvete också. Det räcker med att möta den definitiva väggen. Ödesväggen. Lite dramatiskt kanske, men så är det.

Faktum är att jag har tappat hoppet helt inför vårt sista försök. Vi gör försöket bara. Det känns som att gå till vårdcentralen och kolla ett födelsemärke.

Något vi bara gör för att det är bra att kolla. Inte räknar vi med att det ska hända något mer sen, liksom.

Över till något annat: tapeter.

Jag har surfat runt och letat tapeter till nya huset, trots att vi ska vänta med sånt något år till huset har "satt sig". Men det är bara så kul så jag kan inte låta bli!

Och då inser jag att man blir lite "skadad" av att vara inne i försöka-bli-gravid-svängen... För jag ser embryon i hur många tapetmönster som helst! 

Säg att jag inte är ensam om det, hahahaha!

(ja, jag har dålig humor men den är i alla fall inte helt borttappad i all ledsamhet, hehe)

Kram

Nattlugn

Jag har svårt att sova men det kanske inte är så konstigt. Tur att det går att ligga och surfa lite i mobilen som tidsfördriv.

Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer. Det ger lite perspektiv och det är skönt att läsa att jag inte är ensam (även om jag egentligen förstår att jag inte är det). 

Idag har jag varit hemma från jobbet och hängt med Mini. Hon har varit lite hängig och även petat sig i örat en del, så efter att Fina M avslöjat att han var öronbarn som liten, bestämde vi att en doktor skulle titta Mini i öronen. För säkerhets skull.

Det tog hela förmiddagen så jag tog ledigt. Precis vad både jag och Mini behövde!

Hon fick sova länge (2,5 timme! Jösses...) mitt på dagen och många av mina ledsna tankar suddades bort. För när jag är med Mini är allt mitt fokus obesvärat på henne. Det går inte att tänka på något ledsamt eftersom Minis blotta existens och närvaro gör mig glad.

Missförstå mig nu inte, min dotter bär inget ansvar för att trösta mig. Det jag menar är att jag bara är så lycklig när jag hänger med henne. Vi har kul ihop helt enkelt. Allt ledsamt försvinner och det är jätteskönt! Så klart, det är ju min dotter.

Jag har också fått svar från kliniken.

Ett riktigt fint och vänligt mail. Primolut är helt ok att ta, vilker jag räknat med, och de förstår att jag oroar mig lite över medicineringen så de tycker att jag kan följa samma medicinering som då Mini blev till med enda skillnaden att det blir en högre Progynondos den här gången.

Mer östrogen med andra ord. Men det får väl vara så. Jag gissar att den nivån har sjunkit ttterligare sedan Mini kom.

För tillfället känns allt lite lugnare. AVA:s utförliga och betryggande mail var bra att få och att bara få vara hemma lite från jobbet och få leka med Mini hjälpte nog också. En liten minipaus i vardagen gör alltid nytta.

En långpromenad och lek med lite andra ÄD-mammor och deras barn nu i helgen kommer nog också att skingra en hel del ledsamhet. Mina goa ÄD-kompisar. Det är skönt att få pladdra av sig med dem ibland.

Gott så. Nu ska jag försöka att sova igen.

Kram i mörkret

Just det

Just det... Kliniken har inte svarat på mitt mail jag skickade igår.
Jag bad om att få ta Primolut.
Samtidigt så tog jag en Primolut... Och en till i morse.
Jag räknar kallt med att jag får. För jag har planerat FET till den 21/10. Hoppas att AVA är med på min plan...
Och att ta Primolut är ju inget som äventyrar själva FET:en.

Kram

Fågel Fenix

Fru Gyn tycker som jag; ta Primolut, vänta på mensen och be om samma behandling som då det fungerat. För det mår jag bäst av.

Slemhinnan var 4,5 mm igår. Det är inte mycket med tanke på att det var 45 dagar sedan mensen kom.
Istället har jag fått hiskeliga vallningar och Fru Gyn konstaterar att jag nu är i klimakteriet. Mer på riktigt.
Kul. Jättekul att höra. Näe, inte alls faktiskt. Jag försöker bli gravid och får veta att jag är i klimakteriet. Jag är i och för sig 44 år så det är inget konstigt med det, men ändå. Det känns som om allt håller på att avslutas nu. Sista gången. Så är det.
Naturligtvis bröt jag ihop hos Fru Gyn också. Tårarna rann och jag hulkade fram att allt är så jobbigt, så jobbigt. Hon sa att hon verkligen förstod mig. Att hon är imponerad över att jag orkat med så mycket som jag gjort. Det här blir min tionde stimulering och hon förstår också att det är nu som jag bryter ihop eftersom det blir så definitivt allting. Tidigare har jag kunnat leva på hoppet och sett till nästa behandling, vilket hon menade är jättebra, men att den stora sorgen kan liksom skjutas fram när det är så. Risken att all den tyngsta sorgen kommer vid det sista försöket är stor. Hon vill att jag hör av mig för mentalt stöd sen. Om det inte lyckas. Hon vill att jag ska ha någon som lyssnar och pratar.
Tårrna torkade så sakteliga i vårt samtal. Hon är bra.
Och hon skrev ut Progynon! För första gången skrev hon ut mediciner åt mig!
Hon sa att det får hon inte göra egentligen. Men då hänvisade jag till Föreningen Barnlängtan som faktiskt sagt att hon får skriva ut mediciner. Och så lade jag till "bara det finns en dokumenterad bakgrund på att jag faktiskt gått hos dig kontinuerligt under behandlingarna, att du har varit en del av behandlingen." Lite saltat argument, liksom. Då sa hon "Vad bra! Förr i tiden var det inte så. Då är det inga problem."
Så tack till Barnlängtan för att ni finns. Tack, tack, tack.

Förut trodde jag, någonstans långt inne, att bara jag fick ETT barn så skulle sorgen försvinna. Att jag skulle få komma ut som Fågel Fenix och bli pånyttfödd på något sätt. Men så fungerar jag visst inte.
För mig (ja, jag vill verkligen betona att det är ur mitt eget perspektiv det här. Alla är ju olika och så är även sorgen.) så handlar det kanske om att kunna göra så som jag vill ha det. Precis som "alla andra" som planerar familj och får barn bara de tittar på varandra och önskar barn tillräckligt starkt. Jag vill också ha det där förbaskade "livsflytet". Det kan låta bittert eller som avundsjuka men så är det inte. Eller, jo, lite bittert kan nog vara men det är väl inte så konstigt?
Men jag är så otroligt, fantastiskt glad över vår lilla Mini, som verkligen är ett solsken, att jag faktiskt känner en viss skuld över att jag känner som jag gör. Varför kan jag inte bara "nöja" mig? Vara glad för det jag fått och har? Jag vet inte. Förmodligen har jag skjutit på den verkliga, stora sorgen under alla tidigare behandlingar och nu kommer allt ikapp mig. Så KAN det vara, men jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag gråter en skvätt varje dag över att jag är som jag är.
Nu längtar jag tills nästa försök är över. Och det känner jag OCKSÅ skuld över. Fokus borde ligga på att se fram emot att försöket kanske, kanske lyckas, inte på att det ska vara över så fort som möjligt.
De tankarna får jag när jag tänker på vilken fantastisk tur jag haft under alla behandlingar. Det "enda" som hänt är ett tidigt missfall och ett utomkvedshavandeskap som löste sig utan smärta och ytterligare risker. Jag har klarat mig från stora ingrepp, att bli änglamamma eller annat stort och upprivande tragiskt. Så nu går tankarna ofta till att det kanske händer något den här gången. Något riktigt läskigt och tragiskt. För första gången är jag alltså även rädd inför en behandling.

Ja, just nu är det så mycket känslor som vimsar runt och jag är den totala motsatsen till Fågel Fenix. Sorgen och skuldkänslorna urholkar mig och rent mentalt så känner jag mig allt annat än levande.
Jag är nog känsligare än vad jag trott.
Oavsett, så hoppas jag att jag hittar mitt inre Fågel Fenix snart. Jag vill bli glad igen.

Kram

Sorgsen

Idag har jag en tid hos Fru Gyn. Det blir intressant för hon frågade om hon och jag skulle mixtra fram en bra slemhinna så att jag bara kan meddela AVA sen.

Kanske vill hon hjälpa oss i vårt allra sista försök? Jag tror att det är så.

Hon frågade mig hur det känns och om jag har någon att vända mig till om det inte går vägen. Fina Fru Gyn. Jag vet att hon hjälper mig med det om jag vill.

För jag vet nu att jag kommer att behöva stöd. Det känns i hela kroppen. En anspänning som jag inte kan skaka av mig. Obehag. Den här behandlingen blir en enda stor pina till dess vi får ett svar. Och då kan världen rasa. Kan. Den behöver inte, men kan. Förmodligen.

Jag talar bara om mig nu. Fina M klarar det bättre än jag. Han är så glad över Mini. Det räcker för honom och jag är glad för hans skull.

Men för mig... Jag vet inte vad det är för jag är egentligen lika glad som honom. Min älskade lilla Mini. Hon är helt underbar och jag är så lycklig. Egentligen.

Så varför känner jag så här? Är det för att det är så definitivt och inte självvalt? Förmodligen. Det är fortfarande en fråga om mitt liv, min dröm, som inte går att styra alls i det här fallet. Det är svårt att bära. Så svårt, så svårt.

Inför den här behandlingen är det så viktigt för mig att det blir samma behandling som då Mini kom till. Jag gjorde även på samma sätt då jag blev gravid men fick utomkveds. Men jag blev i alla fall "gravid"... 

Jag vill alltså göra på samma sätt; progynon, fragmin och prednisolon.

Men redan nu vill de trixa. De vill ge mig Trental. Det har jag aldrig tagit förut men det ska tydligen hjälpa slemhinnan att växa till sig. De tycker att den blev tunn sist.

Men sist så avvek behandlingsplanen mot tidigare gånger. 

Trental är svårt att få ut i Sverige. Usch.

Jag vill bestämma själv. Jag förstår att läkaren inte vill det men jag måste be dem om det. Till viss del. I alla fall förklara att jag är ett nervvrak (nästintill) och att det betyder mycket för mig rent mentalt.

Jag måste orka känna mig något tillfreds för att det här ska gå vägen. Så känns det.

Samtidigt så orkar jag inte hålla på med mailande, trixande och fixande. Jag måste, men orkar inte rent mentalt. Det påminner mig hela tiden om att det är nu eller aldrig. Ett barn eller inte.

Liv eller inte.

Ångest eller inte.

Vi har Mini men är inte mindre ofrivilligt barnlösa för det. Vi kan fortfarande inte bli med barn. Moment 22. Typ.

Jag fullkomligt HATAR att vara ofrivilligt barnlös. 

Och så har jag ont i magen.

Kramar

Tåliga vinterkläder

Jag frågade en kompis som är från Norrbotten, vad som är bra vinterkläder för barn. Hon svarade "Reima" på en gång. Reima har kläder som verkligen funkar när det är kallt. "Alla i Norrland kör Reima", sa hon (ok, jag vet att det var en viss generalisering där, men så sa hon).
Så jag tänkte dela med mig, för Reima verkar efter en del googlande och frågor ställda till andra vintervana mammor och pappor, vara förbaskat bra.

Reima. Jag ska nog testa det, jag.

Kram

Lite planerande och extrakramar just idag

Tiden rullar på. Husbygge, jobb och Mini tar all min tid...
Men! Mensen skulle komma vid den här tiden om allt vore normalt med min kropp. Nu är det ju inte så.
Nä.
Jag hade en jättebra plan inför nästa försök. Jag tänkte ringa till "dyra" Tant Gyn och kolla slemhinnan. Sen tänkte jag skriva till AVA och berätta hur tjock den var och samtidigt be om att få knapra "mens-startar-piller". Sen skulle jag få mens och då skulle "dyra" Tant Gyn ha skrivit ut recept och min "vanliga" Fru Gyn skulle sköta resten av alla undersökningar. För min "vanliga" Fru Gyn vill inte skriva recept om det inte är hon som beordrat själva behandlingen. Det kan jag väl förstå till viss del.
Hursom, min plan gick i stöpet direkt.
Igår ringde jag "dyra" Tant Gyn och hon har brutit benet och är inte tillgänglig förrän i november.
Suck.
Då ringde jag Mamma Mia och bokade den enda möjliga tid de hade och den är den 3/10.
Det borde funka ganska bra för i början av mensen ska jag kolla slemhinnan och om jag tar "mens-startar-piller" (varför kommer jag inte ihåg vad de heter?! Irriterande...) någon gång i nästa vecka så tar det ca 14 dagar till mensen kommer, och då ligger det bra till med en slemhinnekontroll just kring den 3/10. Perfekt! Och så får de skriva ut recept. För jag har hört att de gör det men det återstår att se. Jag har några tabletter Progynon kvar som räcker några dagar i alla fall. Så det borde gå vägen.
Om de inte vill skriva ut recept får det bli den dyraste planen: kliniken får buda hit mediciner. Tokdyrt, men vad gör man inte?!
Så på måndag ska jag se om min fina, vanliga Fru Gyn kan ta emot mig och kolla slemhinnan så att jag har något att komma med till AVA när jag ber om... Primolut! Så heter de. Mens-startar-tabletterna, alltså.
Ja, ni hör ju hur förvirrad jag är just nu. Alla tankar snurrar kring en massa annat. Det är verkligen en konstig känsla eftersom det här blir vårt allra sista försök. Kanske tillåter jag mig inte att vara uppriven och nervös. Än. Kanske är det så att jag skyddar mig själv för allt som kan hända?

Till sist vill jag säga åt alla att sända en stilla tanke till Cecilia, en medkämparsyster som ställt upp och stöttat mig många gånger via bloggarna. Jag kan inte föreställa mig hur ont det ska göra i kropp och själ och jag är så otroligt, otroligt sorgsen över det hon går igenom. Skicka henne en tanke och en kram. Snälla?

Kramar

Inslussning

Jahapp, idag var det jag som lämnade på dagis.
Ett hejdå, nu går mamma till jobbet. Vink, vink.
Inget gråt.
Tycker hon inte om sin mamma?
Jag grät i och för sig inte heller och jag älskar ju min lilla tjej, hehe.

Vi är verkligen bortskämda med hur lätt inskolningen har gått. Undrar hur det ser ut om en månad. Då kanske nyhetens behag har avtagit och lilla Mini vill inte alls vara där.
Den som väntar får se, sägs det. Vi njuter av att det gått bra än så länge i alla fall.

Nu sitter jag och jobbar i hamnen i Vaxholm och jag väntar på att Fina M ska dyka upp (han har varit hemma och klippt gräsmattan) så ska vi äta lite lunch ihop. Nästa vecka börjar allvaret igen. Då ska jag vara tillbaka på jobbet och Fina M har en vecka föräldraledighet kvar. Sen är ekorrhjulet i rullning igen.

Jag är som bekant egenföretagare numer men för någon vecka sedan så såg jag ett jobb som bara lät så himla kul att jag var tvungen att söka det. Om jag skulle få det så får nog mitt lilla företag vila lite igen...

Men, som sagt, den som väntar får se.

Nu blir det lunch!

Kram

Inskolning

Kursens sista dag och jag längtar hem. 

Visst var det skönt att kunna göra vad jag vill men nu vill jag krama Mini.

Hon är så duktig, så duktig! Första gången hon skulle sova på dagis under inskolningen gick det inte alls. Hon satt glad bland leksakerna och ville leka så Fina M fick åka dit. Han satte henne i vagnen och gick en sväng så somnade hon galant. 

Igår gjorde personalen så istället för att köra insomning på en matta och Mini somnade galant igen. Mattan får vänta lite, viktigast är att hon sover. En liten promenad för personalen gör bara gott, hihi!

Så nu vill jag bara hem. Jag är så glad att Mini trivs på dagis, är glad och att allt går så bra. Stolt och glad mamma.

Att personalen kallar henne för Pärlan värmer i hela mitt mammahjärta. Fina, goa unge.

Igår träffade jag två goa mammor: JVJK (Jag vill jag kan) och E (Drömväven). Bloggarna är länkade till i högerkolumnen. 

Myyycket trevligt var det! JVJK är i vecka 15 och mår sisådär till och från så att hon lyckades ta sig till fiket och träffas är en bedrift. Och E kom med lilla E som är en helt bedårande, charmig liten tjej! Väldigt trevlig kväll. Tack tjejer!

Nu ska jag koncentrera mig på kursen igen...

Kram där ute!

Läsare

Men! Här pladdrar jag om tåg och räkmackor närdet hänt tre stora saker!

Bloggen har haft mer än en halv miljon besök! Det är jättestort för mig. Tänk att folk vill läsa här. Det är kul! Som ett sällskap i mörkret som man kan lita på. Ungefär. Men jag är inte i mörkret längre... Äsch, ni fattar.

Och så har bloggen fått en ny följare! Eftersom jag har så dålig koll så ber jag om ursäkt för att jag inte vet vem det är... Men välkommen är du! Så klart.

Och så har minsann två nya följare joinat via Bloglovin.

Välkomna både gamla och nya läsare. Ni förgyller mina dagar.

Kram

Storleken

Så här: av alla "svenniga" saker som jag och Fina M gillar så är det mackor.

Fina M gillar köttbullemackor med rödbetssallad och jag gillar verkligen räkmackor. En dåligt gjord räckmacka bevisar att stället där den inmundigas är ett skräpställe. Likaså om de kostar mer än de smakar, d.v.s. är svindyra och pyttesmå. Enligt mina regler, hehe.

Så nu när jag sitter här, dödstrött efter att ha gått upp kl 5 för att hinna med tåget (att bo i skärgården har sina nackdelar), blivit galet försenad (dök upp till lunchen...) och bara tänkt på Minis dagisinskolning som pågått sedan mitten på förra veckan, så har jag beställt upp en räkmacka och ett glas vitt till rummet. Jag ska lyxäta framför tv:n i sängen (jodå, rena, gosiga hotellakan). Och sen göra ansiktsmask.

Åter till räckmackan. Den är verkligen värd ett eget inlägg för sjutusan, vad god den var! Jag är förvånad eftersom det är en hotellmacka och hur bra brukar de vara, liksom?

Men störst intryck den gjorde på mig var faktiskt storleken. Ett dolt rågbröd i botten och en JÄTTEHÖG med räkor. Goda sådana.

Minilyxen infann sig.

Göteborg kan sina räkor. Gött.

Kram

Lyx vs. Lyx

Är i skrivande stund på väg ner till Göteborg. Jag hittade en billig 1:a-klassbiljett på SJ som jag genast bokade.

En tyst avdelning. Med Internet.

För en Wilda med en 1,5-åring hemma och ett husbygge på gång så är det überlyx. Lugn och ro. Även om jag helst hade varit hemma med min lilla fina tjej, så klart!

Den där 1:a-klassen har nu bytts ut mot klass 2 i en sunkig liggvagn som får mig att tänka på överfulla, skitiga, italienska tågluffartåg i bergen. Eller nåt.

"Mitt" tåg fick tas ur trafik och jag och medresenärerna slussades över till det här tåget istället.

Där fick jag för att hag ville ha en lite mysig resa för mig själv.

Nu sätter jag min tilltro på hotellet istället.

Två nätter av lugn och ro. Och rena lakan. Hoppas jag.

Ska nog lyxa till det med en sån där billig ansiktsmask man kan köpa på Åhléns också. Och en tidning. Lyx.

Usch, vad jag kommer att sakna Mini, mitt livs lyx, dessa två nätter jag ska vara hemifrån!

Kram

Beslutstankar

Det vräker ner ute. Störtflod.

Och för att matcha vädret så anlände mensen precis. Störtflod. Och hiskelig mensvärk så här ligger jag i sängen och väntar på att värktabletten ska göra sitt. 

Sen börjar nedräkningen till nästa mens igen... 

Sarah S ställde en väldigt relevant fråga till förra inlägget. Varför är nästa försök det sista? Vem bestämmer det?

Ja, varför. Vem? Egentligen?

Jo, vi orkar inte mer, helt enkelt. Alla år av kämpande och försök. Tårar, sorg och tabletter. Det är mycket att leva med så lång tid och livet är så skört. Vi har haft sån otrolig tur som fått vår lilla glada Mini och vi vill leva med henne. Och då menar jag leva. Friskt och fullt!

Hur gärna vi än vill ha syskon och fler barn så måste vi, för vår egen och Minis skull, leva lite "normalt" också. Så känns det för oss. Bara tanken på att inte tänka på tabletter, FET och barnplanering, är lite svindlande. Vilken glädje! Att bara få leva.

Det är klart att vi har det bra och lever allt vi kan med Mini nu också. Vi har lyckats förverkliga vår dröm och vi älskar henne högst på denna jord.

Därför vore det skönt att få lägga alla gamla barnplaneringstankar åt sidan. En gång för alla. Lite så känns det.

En annan aspekt är all medicinering. Det är t.ex. inte alls hälsosamt att proppa kroppen full med så höga doser östrogen  under så lång tid och så många gånger som jag har gjort. Risken för bröstcancer ökar markant. Och jag vill inte utmana ödet mer. Jag vill finnas för Mini. 

Och det här med att leva, förresten. Jag blir snart 44 år. Det ska bli skönt att få slippa tankarna på barnplanering snart. Det har fått ta så stor del av alla dessa år.

Åh, vad jag ska tänka på en massa annat skoj istället! Vilken lyx.

Så är det. Så känns det. För oss.

Kram

Kliniksvar

AVA har svarat på mitt mail.

De beklagar verkligen och ber mig att inte tappa hoppet inför nästa FET.

Jag ska sluta med tabletterna och invänta mensen.

Så fort den kommer tänker vi invänta ytterligare en mens och köra vårt sista syskonförsök.

Ikväll blir det vin och ost med vänner som kommer på besök. De vet inget om vår ÄD så det ska bli skönt att få koppla bort alla tankar en stund.

Tusen tack för allt stöd!

Många extrakramar till er

RD14 - Test 2

Så är det. Mailar kliniken idag.

Kram

RD13

Tack för fina kommentarer, mail och sms.

Det gör mig lite gladare mitt i deppet.

Min värld har inte rasat samman och jag är inte ledsen utifrån. För Minis skull, så klart. Men på insidan gråter jag lite.

Det känns jobbigt att inte kunna göra något också. Jag känner mig maktlös och trött.

Och jag tänker tankar som "jag skulle ha bett om Fragmin och Prednisolon", "jag skulle ha krävt samma behandling som tidigare", "jag skulle inte ha sprungit så där på flygplatsen när Mini skulle panikbytas blöja på" och "jag skulle inte ha glömt progesteronet den där morgonen när jag istället fick använda en halv dos".

Så där snurrar tankarna. Och så förstås kring de två embryon som ligger kvar i frysen. Har de tillräckligt bra kvalitet? Tänk om de inte klarar upptiningen?

Och att det bara är ett försök kvar.

Det känns tungt, sorgligt och läskigt. Och väldigt definitivt. 

Ett definitivt slut som vi inte fått vara med och bestämma om själva riktigt. Ledsamt.

Det var den psykiska delen idag.

På den fysiska så känner jag ingenting. Jag känner mig smal (allt är relativt), smärt och krämpfri.

Ingen mensvärk, inget ilande, inga ömma bröst.

Skulle jag mot all förmodan vara gravid så förklarar det varför den stooora bh jag köpte när jag var gravid med Mini, helt plötsligt passar. Men det beror främst på att jag ätit fel och inte rört på mig. Tyvärr.

Det är även förklaringen till min nyvunna mullighet. 

Det blir trääääning och lite matkorrigering så fort den här FET-omgången är över.

Den kommer att avslutas med feta ostar och vin bara. Sen startar mitt "nya, sunda liv" igen...

Idag har jag köpt två nya test. Det blev Clearblue. Jag hittade inte RFSU:s som jag egentligen var ute efter. De reagerar nämligen på låga Hcg-nivåer. Redan på 10, istället för Clearblues 20.

Men det spelar nog ingen roll egentligen. Fix idé bara. Jag menar, inte blir jag mer gravid av RFSU:s test direkt.

Ikväll ska jag inte dricka någon vätska, allt för att kissa så högkoncentrerat som möjligt imorgon bitti. Och inget kissande inatt. Det borde fungera för att få korrekt utslag. Väl? Jag resonerar så i den här, inte helt logiska och väldigt egenempiriska, världen.

Just nu så är det värsta, förutom själva minuset, att jag måste fortsätta med progesteron och progynon. Det känns som att jag hånar mig själv varje morgon och kväll. Usch, vad trist det är!

Imorgon bitti blir det nya testet. Som känns som ett sista, desperat famlande efter något som inte finns.

Kram

Depp

Ååh, vad det där minuset var jobbigt!

Jag ska aldrig mer testa för tidigt. Och inte mitt i natten heller. Sömnen blir helt uppåt väggarna.

Ångest.

Tack för pepp!

Kram

Skärpning

Nu är jag tokdum!

Nej, det blir inte ost och vin på tisdag. Det är fortfarande tidigt att testa så nu tar jag det lugnt och så gör vi som vi ska.

Att jag aldrig lär mig.

På onsdag är officiell testdag så jag borde hålla på mig lite till. Så det så.

Även om jag faktiskt tror att det gick åt pipsvängen den här gången.

Minuset känns bestående.

Kram