Lustigt

Hahahaa! Jag skrattar så jag storknar när jag läser Katrin Zytomierskas blogg. Hon skriver så sjukt roligt. Rakt på sak bara. Pang på. Inget knussel. Jag kan förstå att folk stör sig men själv så tycker jag verkligen att hon ska få skriva vad hon vill och i synnerhet när det gäller henne själv. Det är underhållande.
Hon är på smällen och gillar verkligen inte barn. Hon är ung, snygg, rappkäftad och underhållande tycker jag. Själv är jag i alla fall rappkäftad men där slutar nog likheterna mellan mig och Katrin. Jag kämpar som ett djur för att bli gravid och jag gillar barn hur mycket som helst. Tro nu inte att jag är en sån där förbaskat fånig tjej som vrålar "Ååååh, sååå sööööt!" så fort jag ser en unge. Nej, jag gillar ungar för att de bara är som de är. Inga konstigheter, som Håkan skulle ha sagt.

När de är under två månader tycker jag i och för sig att de är sjukt trista och inte alltför söta. Det är när de kan börja fästa blicken som de blir roliga. Och alla dessa roliga kommentarer och saker de gör. Det skulle vara kul om jag lyckas få till en sån unge nu. Jag tycker allt att det där sprejandet med Synarela borde ta mig till nästa nivå (det här är som att spela tv-spel...) så att jag får börja med sprutorna istället. Jag vill komma lite närmare liksom. Och så smakar den där nässprayen lite illa när den når halsen.

Ja, det är lite lustigt allting. En del blir med barn och vill egentligen inte ha några medan andra får kämpa stenhårt för att få barn. Och en del vill hellre sticka sig i magen än att ta nässpray på grund av smaken.

Nålar

Idag är jag inne på dag 13 med nässprayen. Vid det här laget trodde att jag skulle ha fått den där blödningen man ska få, men den har inte kommit. Två veckor ska det ta står det i pappret vi fick med oss från doktorn. Där står det även att man ska ringa när blödningen varat i en till två dagar. Även om den inte kommit ska man ringa. Jaha. Jag tänker ringa idag. Vara lite proaktiv helt enkelt.
Efter perioden med nässpray ska jag gå över till sprutor! Hur tuff är man inte när man kan sticka sig själv?! Så känns det i alla fall för jag är världens största mes när det kommer till smärta. Jag klarar inte att få ett myggbett utan att gråta av smärta. Typ.
När det var dags att prova att sticka mig själv hos doktorn så var jag gråtfärdig. Natuuurligtvis så dolde jag det alldeles utmärkt eftersom min man satt svimfärdig i en stol brevid (för att vara mentalt stöd, men det var det sista han var, han klarar inte av att se sprutor eller själva sticket).
Med svettiga händer så lyckades jag till slut att sticka in den där überlånga nålen rätt in i magen. Det kändes ingenting. Jag vet inte om det berodde på att nålen var sylvass och tunn eller om jag behöver förbränna mer fett... Jag vill tro på det förstnämnda.
Hur som helst, nu när jag vet att det inte gör ont så vill jag bara börja med injektionerna på en gång! Det är ju ett steg närmare ett potentiellt barn.

Vi, vi, vi

För tusan vad man kan vilja något! Hur mycket som helst. I ärlighetens namn så måste jag säga att vi är verkligen värda att få vår vilja igenom. Så mycket som vi har tränat på att göra barn!!
Till en början så sa vi att det krävs mycket för att få till riktigt snygga öron. Så vi var tvungna att träna mycket på det. Att göra barn med snygga öron alltså. Vi tränade så fort vi hade en stund över. Tro mig, det är inte så kul i längden. Till slut blir den där roliga, mysiga, skojiga aktiviteten inte lika rolig. För min del kändes det till slut lite som ett tvång.
Naturligtvis är det inte tvång för mig att vilja älska med min man men när det ska räknas dagar, kännas efter i magen, köpas ägglossningstester, kolla in olika familjelivssajter och hoppas innerligt i all oändlighet, ja, då blir det inte lika kul längre.
I mer än ett år har vi hållit på så. Och samtidigt har halva min omgivning frågat mig (och min man) om vi inte ska skaffa barn snart.
"- Ni börjar ju komma upp i ålder."
"- Äsch, ni är unga, det borde gå i ett kick."
"- Är du inte gravid snart?"
"- Så du vill inte ha vin till maten? Gravid?"
"- Jag önskar verkligen att ni fick ett par fina ungar så att ni förstår hur härligt det är."
"- Du förstår inte vad kärlek är förrän du skaffar barn."
"- Hur kommer det sig att ni inte har barn än?"

För Guds skull, hur kan människor vara så okänsliga?
Och skulle någon utan barn inte förstå vad kärlek är? Det är klart att de gör. Annars skulle vi inte försöka få barn. Vi vill uppleva just DEN kärleken. Kärlek finns ju i så många olika former.

Sådana kommentarer och folk som "lägger sig i" vårt privatliv gör att jag och min man skapar ett alldeles eget speciellt band oss emellan. Det är det inte många som får uppleva och det gör att det är lättare att hantera dumma kommentarer. Vi vill göra det här på vårt sätt. Ifred. Vi vill välja själva vilka vi vill prata med. Vi skäms inte, men vi vill bara ha vårt privatliv privat. Det är allt. Vi. Min man och jag.

Och nu har vi fått nytändning. Vi har varit på Carl von Linnékliniken i Uppsala för att få vägledning, tips och börja en IVF-behandling. Tjohooo! Det känns äntligen så bra. Ett litet större hopp har vaknat till liv igen.

Idag är det den sjätte dagen jag sprayar Synarela i näsan. Det ska "nollställa" min ägglossning för att lättare styra utvecklingen och produktionen av mina äggblåsor med hormoner senare i behandlingen.

Äntligen kanske vi kan får vår önskan uppfylld!

Jag

I mina tidiga tonår sa jag alltid naivt att jag skulle skaffa barn när jag blev 28 år. Det var en bra ålder att få barn i trodde jag. Nu blev det inte så. Tiden har rullat på och medan vänner skaffat barn har jag och min man halkat efter på den fronten. Vi har ett otroligt rikt liv men nu vill vi faktiskt ha barn. Det är lättare sagt än gjort ibland och det vill jag dryfta här.
Kanske kan det hjälpa någon annan som vill ha barn men som vi har svårt att få till det. Kanske kan någon få uppslag och information från mina tankar. Kanske kan mina tankar bara få samlas och bidra till att en fin liten kille eller tjej kan få läsa i framtiden om hur välkommen han eller hon är.

Så tänker jag...