Motmänniskor

19 dagar kvar...

Ibland förundras jag över hur folk är funtade. Det har jag i och för sig skrivit om förut men jag blir lika fascinerad varje gång.

Jag tänker mig en människa som är god i själen, som vill alla väl men har det tungt och genomgår en personlig utveckling genom ett sorgearbete. En lycklig själ med ett sorgset hjärta på grund av vad som hänt henne.
Det är personligt och inget att skämmas över. Det är något hon vill belysa och något hon jobbar för. Det är en insikt hon kommit till i sitt sorgearbete och det vill hon förmedla. Att det är viktigt att våga prata om sin sorg om man behöver det.

Så ser jag hur denna tjej skriver om detta på sin blogg och blir attackerad av folk som kräver att hon ska förklara sig. Att hon ska sluta vara arrogant. Att hon påstår saker när hon egentligen lyfter fram retoriska frågeställningar.
Och hon svarar och förklarar och gör allt hon kan för att för att förtydliga vad hon menar. Rakt på sak. I långa texter. På sin egen blogg ska hon försvara sig och sina goda tankar. Hon fördömer inte i en endaste mening och ändå fortsätter det. Ifrågasättandet av den utomstående som kräver förklaring efter förklaring.
Den som ifrågasätter använder varje svar hon får till att ifrågasätta mer och hänvisa till påhittade fakta. Inte i ett enda inlägg i diskussionen kommer hon med en egen fundering eller ett eget fullständigt resonemang. Hon använder bara det som bloggerskan redan skrivit för att kasta tillbaka ifrågasättanden med en jävligt taskig attityd.

Vet hut, säger jag åt sånt. Vad är det för stil?
Kan vi inte alla enas om att vara snälla istället? Vi kan väl bara enas om det rakt av?
Det finns en anledning till att någon skriver ner sina tankar och funderingar i en personlig blogg. Bloggen är så klart offentlig eftersom den ligger på Internet, men varför ska tonen på svar vara så hetsig ibland? Vart tog vår förmåga att resonera på ett vuxet och trevligt sätt vägen?
Jag tror också att många glömmer att vi inte alltid känner den som skriver. Vi läser hennes ord. Det är allt. Men, vi känner inte Fröken Ur bara för att vi hör hennes röst och hennes ord. Glöm inte det.
Jag tror att många läser, hettar till och berörs av ord men ofta glömmer vi att läsa texten igen, stanna upp och begrunda det vi läser. Det handlar i grund och botten om ren läsförståelse. Ernest Hemingway var en mästare på sånt. Han skrev "mellan raderna". För att förstå hela andemeningen i hans verk så kan vi inte bara läsa hans texter rakt av. Vi måste andas orden och förstå vad som ligger bakom hans ord. Vad menar han egentligen?
En annan person som är en mästarinna på att skriva så att hon skapar eftertanke är Bodil Malmsten. Det är därför jag tokgillar den damen. Hon gör det med stil.

Jag vill så gärna att folk anstränger sig lite mer när de läser någon annans text. Bara lite. Tänk på personen bakom texten. Uttryckssättet. Kan tonfallet vara annorlunda för den som skrev än för mig som läsare? Ja, visst kan det och det är en del av läsandet. Att förstå.
Människor kanske inte är arroganta när de skriver. De kanske bara vill resonera och få fram olika tankesätt för att få andra att stanna upp och reflektera lite. De kanske bara vill skriva av sig. De kanske bara resonerar för sig själva och sina närmaste som vet hur man är som person. Vänner som inte anklagar, utan ser personen i oss alla.

Vissa ämnen är så tunga och svåra att det inte finns utrymme för påstridighet, mopsande eller attityd. Då förtas allvaret i det svåra. Och det är inte livet värt.

Så jag ber snällt: Snälla, söta, rara medmänniskor, var mina medmänniskor inte motmänniskor. Det är inte fel att få känna sorg och glädje och att få uttrycka sina känslor ibland på sin egen blogg. Det finns en livs levande och kännande person bakom varje ord. En person som har en familj. En person som älskar, skrattar och gråter.
Jag fördömer inte att alla ska få ha sin åsikt och få göra inlägg i en diskussion, jag vill bara att vi gör det på ett belevat och trevligt sätt. Utan attityd och stöddiga kommentarer.

Sen kan vi alla välja att läsa, konstatera att vi inte gillar det vi läser och gå vidare. Om vi inte orkar vara snälla just då.

Varma påskharekramar