Lyckodag

Jag vaknade klockan 5 imorse av en Mini som låg och pladdrade och buffades och var hungrig. Sin vana trogen sov Fina M (varför är det alltid så? att killar inte vaknar lika lätt?) så jag puttade lite på honom och sa: "Orkar du göra välling?".

Han muttrade något, jag tror att det var ett "Ja.", och så reste han sig och travade ut i köket.

Jag och Mini låg kvar och pratade lite och lyssnade när Fina M donade där ute i köket.

Och så kom han tillbaka och matade Mini.

Efter en duktig rap (av Mini, inte Fina M) så låg vi alla tre i sängen och pladdrade lite, lekte med Barbazoo, studsade med Herr Kanin och pekade på lampan ett otal gånger.

Sen blev det dags för Fina M att gå ut i köket för att äta frukost innan han skulle till jobbet. Jag sov vidare och när Fina M gick så landade Mini i vår säng igen och sov vidare med mig.

Vi vaknade kl 8 igen och åt frukost. Då slog det mig: Idag är det en mycket stor dag för mig. Jag fyller 43 år.

Jag ringde till Fina M:

-"Hipp, hipp hurra och grattis till mig på min födelsedaaaa'!"

-"Oj! Eh, jag glömde. Förlåt!"

-"Det gör inget. 25 personer har redan sms:at och på Facebook gratuleras det hej vilt. Men du, som jag delar säng med, glömde....".

-"Förlåt..."

-"Det gör faktiskt inget. Jag lovar! Jag ville bara säga det."

-"Mmm, ok..."

Jag tror att han blev lite sur. Men, Fina M, om du läser här idag, så menar jag det. Det gör faktiskt ingenting. Det här är den bästa födelsedag jag någonsin haft.

Det är min första icke barnlösa födelsedag.

Jag fick vakna upp med min familj. Med min goa man och vårt barn. Tänk, när jag fyllde 40 trodde jag knappt att jag skulle säga det.

När jag fyllde 40 kom Fina M ihåg det. Det första han sa på morgonen när han vaknade var:

-"Grattis på 40-årsdagen!", och så log han snällt.

Jag minns att jag blev så förbaskat ledsen, arg och tårig. Jag ville inte alls fylla 40. Jag ville ha barn. Det räckte väl om han sa "grattis på födelsedagen", så att jag slapp bli påmind om hur gammal och oduglig jag var?

Så sorgsen var jag på mina födelsedagar. Så tragiskt sorgliga var de. Innerst inne. Och alla frågade om jag fått något kul i födelsedagspresent. Och varje år log jag och såg tacksam ut.

Visst, jag tyckte att ALLT jag fick i present var fint och bra. Alltid. Men helst av allt ville jag bara få ett litet barn. Så var det. Att bli äldre och vara utan det där barnet gjorde alltid ondare än vad jag trodde.

Så idag, när jag fyller 43 år, har jag äntligen fått den bästa födelsedag jag kan tänka mig. Jag har fått vakna bredvid man och barn. Jag har varit på babysim och ikväll tror jag att Fina M lagar en god middag här hemma åt oss. Det är det enda jag vill ha. Min önskan om allt har gått i uppfyllelse.

Det är det viktigaste jag har. Min sanndröm.

Nu är det kul att fylla år igen. Äntligen.

Kramas där ute