Nuet

Ja, jag har bloggtorka.

Eller snarare så att jag inte hinner med riktigt. Och det beror inte på Mini. Nej, snarare på livet.

Jag har inte lika många stunder av eftertanke längre, vilket kan kännas lite tråkigt. Dock är anledningen lite rolig för den största anledningen, förutom Mini, är att vi tittar på att bygga hus.

Så där har ni svaret; den mesta av min tid går åt till det. Eller snarare, det är det som tar över all plats i min hjärna. Därav "bloggtorkan". Jag ber om ursäkt.

Och när jag väl skriver något så är det mest gnäll känns det som. Eller den där eviga längtan.

För på något sätt så blir ju ett syskonförsök en upprepning. Men på ett helt annat plan.

Helt plötsligt så är jag inte den där trånande, barnlösa, kämpande kvinnan. helt plötsligt så är jag mamman. Hon som borde nöja sig och inse att jag fått det bästa i världen. Jo, jag skriver så för såna tankar slog mig när jag kämpade på som bäst och läste om andra som ville ha syskon till sina barn. Klart att jag kunde förstå att de ville ha syskon till sina barn, men någonstans där inne så kändes det som om de inte förstod hur bra de hade det. Nu vet jag bättre. Det är klart att de förstår hur bra de har det. Jag gör det i alla fall. Och ändå vill jag ha syskon och försöka igen.

Jag känner mig lite "skyldig" på något sätt. Som om jag inte kan nöja mig med det jag har på något sätt.

Men det GÖR jag. Verkligen. Men 5 st embryon i frysen och jag vill gärna ha två barn om det går. Så vi försöker. Alla pengar vi har lagt ner och, framför allt all TID, gör att vi vill försöka.

Men, som sagt, det känns som upprepning och ett evigt längtanstjat. Jag vill inte vara så. Eller snarare, jag vill inte skriva om det varje gång jag tänker på det. Igen. Eller, vill jag det? Men jag "törs" inte?

Jag vet inte. Allt jag vet är att mitt huvudsakliga fokus ligger på Mini och på tankarna kring vår framtid med den familj vi är i nu. Det är viktigast och kanske, kanske är det så att det är det viktigaste skälet till min bloggtorka. Jag fokuserar på att njuta av nuet och av att Mini äntligen finns här hos oss. Ett syskon finns inte ännu och kanske inte kommer att finnas. Blir det så, så är det då. Framtiden som den blir då.

Ja, så är det. Jag inser det nu. Det är därför jag har bloggtorka.

Jag finns äntligen i nuet.

Äntligen.

KRAM