Kärleksinsikt

För flera år sedan satt jag en sommar på en uteservering i Amsterdam.

Jag hade bott där i ett halvår och anledningen till att jag satt på uteserveringen var att en av mina allra bästa vänner var där och hälsade på mig.

Vi hade haft en rolig helg och nu var den snart slut. Dagen efter skulle hon åka hem så vi satt där i kvällssolen och sippade på ett glas vin var medan vi väntade på maten.

Min vän pratar gärna om sina barn. Kanske lite, lite mer än gärna. På den tiden var det faktiskt det enda hon pratade om vilket kunde tråka ut många i min umgängeskrets men på den tiden gjorde det mig inte så mycket. Trots att jag var singel med höga ambitioner så ville jag också ha barn men, som sagt, som singel så kändes det lite avlägset. Just då.

Tillbaka till vinet. Vi sippade i lagom takt och min vän pratade på om hur glad hon var att hon hade sina barn. Jag höll med. Vilken mamma är inte glad över sina barn?, tänkte jag.

Hon förklarade att kärleken till sina barn är den vackraste kärleken man kan känna.

Där stannade mitt hjärta.

Skulle jag som singel inte få känna den kärleken? Men så kom jag att tänka på min bror. Han och jag har ända sedan vi varit små, haft en otroligt stark kärlek till varandra. Jag har inte förstått det förrän lite senare i livet då många har påpekat vilket fin relation vi har. Jag trodde ett tag att alla syskon kände så för varandra. Den där innerliga kärleken och omtanken om varandra, men så är det tyvärr inte. Min vän på uteserveringen tycker t.ex. inte speciellt bra om sin syster. Men jag tänkte, där på uteserveringen, att en sån kärlek som jag har till min bror måste vara lika djup som till ett barn. Jag sa det till min vän.

"Min kärlek till min bror är den djupaste kärlek man kan känna", sa jag. "En sån kärlek önskar jag att alla får uppleva någon gång."

"Nej", sa hon.

"Du har inte barn. Det är inte förrän du får barn som du vet vad riktig kärlek är. tills dess så har du faktiskt ingen aning om vad äkta kärlek är."

Ja, så sa hon. Precis så.

Sedan dess ligger hon inte överst på min julklappslista.

Jag har tänkt mycket på hennes ord och när hon sa dem så blev jag så upprörd, så upprörd. Jag försökte förklara att hon inte kan säga så, att det är fel att säga så till någon, men hon blev mycket bestämd och sa att så var det. Ingen som inte har barn vet vad äkta kärlek är. Så tyckte hon.

Jag förstår att hon inte förstår vilken relation jag och min bror har. Förstod hon det skulle hon aldrig säga något så elakt och dumt. Men då, när vi satt där och väntade på maten, så försökte jag få henne att förstå. Jag försökte så mycket att jag började gråta. Tårarna rann och jag försökte få henne att inse att hon just hade förminskat mitt liv och min syn på kärlek. Men hon stod fast. Inte en ursäkt.

Som sagt, det var flera år sedan och jag har ännu inte förlåtit henne. Vi umgås ibland sporadiskt och jag gör det för att vara snäll. Inte av någon annan anledning. Jag vet, jag borde inte... Men så är det. Men det gör mig inget, för långt inne i mitt hjärta så tycker jag så ofantligt synd om henne. Hon vet och visste inte bättre. Och hon hade inte vett nog att vara tyst. Det är synd om henne.

När jag sitter här med Mini i min famn och älskar henne högst av allt så kan jag, faktiskt, säga att min kärlek till min bror är lika stor, om än dock annorlunda än kärleken till mitt barn. Min kärlek till min Finaste M är också enorm, men annorlunda än till min bror och till Mini.

Jag inser att min vän (jo, så får hon fortfarande kallas trots allt) inte har fått uppleva det jag har fått uppleva och hon är inte storsint nog att förstå att alla värdesätter relationer olika.

Det som fortfarande upprör mig är att hon ville värdesätta kärlek. Som om någons kärlek till någon eller något betyder mer än någon annans kärlek till någon eller något.

Hur naiv, godtrogen, korkad eller bara långsam man än är, så är det, i min värld, förbjudet att tänka så om kärlek. Den tillhör nämligen var och en av oss, ingen annan. Det GÅR inte att döma någon annans kärlek. Så är det bara.

Och nu vet jag. Jag vet. Min kärlek till Mini är lika stor som till min bror, den är bara annorlunda. Och jag önskar att alla fick uppleva kärlek så som jag har fått uppleva den.

Jag tror inte att det är lättare för mig att se det nu, jag tror bara att jag har fått mer grund för det jag sa redan för början. För nu har jag fått mitt lilla älskade barn och skulle kunna argumentera för min kärlek, men jag ids inte. Det är inte värt det.

Om NÅGON någonsin säger något elakt eller dumt till de som kämpar för att få ett barn, så hoppas jag att mina kämpande medmänniskor kan få ge svar på tal någon gång. Precis som jag kan göra nu. Om jag vill.

Men...även om man INTE kämpar för att få barn utan lever utan barn, så hoppas jag SJÄLVKLART att man inte råkar ut för så fula ord som jag gjorde. Ingen ska behöva höra något så dumt. Naturligtvis inte.

Jag behövde bara ventilera lite. Hennes ord har grott för länge i mitt huvud.

Kram