Tips om provtagning - WeRLabs

Jag kan visst inte hålla mig från att skriva...
Nu är Fina M ute i lekparken och jag sitter och slappar över en kaffe. Julen är skön!

Jag har ju svurit att alltid försöka göra livet lättare för ÄD/ED-kämpar så här kommer ett litet tips till er:

Cecilia tipsade om WeRLabs där man via deras hemsida kan beställa olika prover och sedan åka till det närmaste labbet (som fått remiss elektroniskt) och ta proverna och sedan få svaret av WeRLabs. Hur smidigt som helst!
Eftersom jag behöver ta en del prover som ny patient till "nya" AVA i Riga, så mailade jag WeRLabs och frågade om de inte kunde erbjuda även andra prover (än de som de redan erbjuder) som ofta frågas efter hos klinikerna. Förutom HIV, syfilis etc så är det ofta infektions- och koaguleringsprover de vill ha.
Rickard på WeRLabs svarade på en gång och satte ihop ett grundpaket för de ÄD-prover jag behöver ta och som flera säkert kommer att behöva liknande av (i alla fall om de går till nya AVA). Och han satte även ihop ett grundpaket för män (HIV och lite annat). Hur bra är inte det?! Nu finns det alltså två grundpaket, ett för kvinnor och ett för män. Jag och Fina M kommer att prova dessa paket och jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick, efter nyår.

För oss som är i utomlands-ivf-svängen så tror jag att det här sparar oss en himlans massa letande efter läkare som vill skriva ut remisser för prover eller som tar hutlöst mycket betalt för den tjänsten.
Priset för paketen hos WeRLabs baseras på priserna som labben tar. Koaguleringsprover är lite dyrare t.ex., därav det lite högre priset för kvinnopaketet. Men det är det värt tycker jag, om man sparar tid och krångel. Och jag tänker att proverna som ingår i grundpaketet är bra att ta även om kliniken inte till en början ber om dessa prover. Man kan ju faktiskt ta ge dem till kliniken redan från början så sparar man tid, pengar och kanske hjälper läkaren till att ge en mer korrekt behandling redan från början. Ibland är det bra att vara lite "före" i processen.

En eloge till Rickard för en jättebra affärsidé som faktiskt stöder en grupp som oss som ofta får leta och krångla för att få till prover. Hurraaa! Jag är jätteglad över deras service!

Kramar

Kliniksvar

Vi har fått svar från kliniken. Ett långt, utförligt och bra svar. Förtroendeingivande.
Det känns bra eftersom jag var lite skeptisk innan, även om jag tycker att Fodina är bra.
Och koordinatorn kom ihåg mig så det var inga problem med något.
Vi behöver ta en del nya prover, men det är inga problem. Tror jag. I så fall blir problemet för Fina M, men kanske att min Fru Gyn kan hjälpa honom också i det här fallet. Annars får vi väl bråka med vårdcentralen igen. Suck.

Det blir den nya kliniken. Så blir det.
Vi kan också skicka ett foto på mig så är det lättare för dem att hitta en donator som liknar mig så mycket som möjligt. Det känns bra. Helst vill jag skicka ett foto på Mini. Det känns nästan viktigare, vilket är en märklig känsla för som mottagare av donationsägg så spelar ju sånt egentligen inte alls någon roll. Jag blir lycklig bara jag kan få bli gravid. Barn är barn och de är det finaste som finns, oavsett var och hur de kommer till världen och hur de ser ut. Så egentligen spelar det där med donatorn ingen roll, ändå bryr jag mig. Mycket märkligt!
Hursom, nu eller aldrig. Så känns det. Vi MÅSTE lyckas.

Jag börjar få svårt att se barnvagnar på stan. Det är inte ett gott tecken.

Imorgon drar vi till Skåne-land och gosar med morfar och hans snälla, härliga sambo. Och så får vi träffa en annan kämpar-medsyster som kommit att bli en riktigt god vän. Så härligt att få hänga lite med någon som förstår.
Det blir jul i år med.

Jag tar nog lite julpaus i skrivandet och dyker upp här kring nyår igen.

Så till alla vänliga själar där ute: jag önskar er en omtänksam och kärleksfull GOD JUL.




Tycker att den där tomten är lite söt på sin gråa vägg och bittra kommentar...

Många kramar

Gynbesök och kliniktankar

Idag har jag träffat Fru Gyn igen. Vi pratade och planerade lite och nu är det bestämt att jag ringer när jag vet mer. Och så kollade hon slemhinnan och allt såg mer än perfekt ut, enligt henne.
Hon skrev också ut vartenda provsvar jag någonsin tagit sedan 2008. Det var en hel del. Fyra A4-sidor... Men nu har jag dem inför samtal med nya AVA. För jag mailade dem en del frågor precis nu. Hoppas att jag får svar imorgon för då har vi en del att tänka på under julen och sen kan vi ta ett beslut. Ett mer övervägt beslut även om det lutar åt att vi byter klinik.
Vår nuvarande klinik har vi fortfarande kontakt med och de vill leta upp en ny donator som är så lik vår förra donator som möjligt. Vi har inte gett något ok för det ännu eftersom vi inte är helt säkra än.

Vi kan tyckas låta otroligt veliga just nu, men det är mycket pengar och vi är trots allt kunder mer än patienter. Jo, så ser jag det. Klinikerna tjänar grymma pengar på oss så det är klart att vi ska välja den vi tror mest på. Konkurrensen är hård och i IVF-världen är det viktigt att inte glömma att man till syvende och sist ska välja helt efter eget hjärta, men gärna med mycket fakta i handen också.
Det är svårt att veta vad som egentligen är bra. I vårt fall så vet vi att Dr Fodina är bra och att vi trivdes med henne. Det betyder mycket för mig. Och faktamässigt så får hon till många graviditeter. Men vi vill väga alla för och emot så gott vi kan. Snart vet vi vad vi vill.

Mensen jag hade slutade förresten i lördags. Skönt! Den var ytterst sparsam och det var också skönt! Skönt att slippa floder. Nu känner jag mig normal igen.

Och på jobbet rullar allt på. Vardag. Ingen vet vad som händer i mitt liv och det känns ganska absurt att småljuga hela tiden. Ingen vet något och då har jag en tjej på jobbet som också blivit en god vän. Det känns lite konstigt att inte vara helt ärlig om sig själv gentemot henne när hon bjuder på sig själv så mycket. Men hon får nog reda på allt om vår ÄD en vacker dag. Lite längre fram. Inte nu. Jag ljuger gärna lite till bara jag får ha detta privata för oss själva. För jag märker att jag har blivit mycket mer lättrörd efter senaste missfallet. Jag får tårar i ögonen om jag pratar om våra försök. Det är jobbigt.
Tänk, innan våra syskonförsök var jag så självsäker. Jag var så otroligt bestämd i att jag inte skulle ta ett misslyckande så hårt eftersom vi har Mini. Det skulle liksom inte vara så farligt att få ett minus då. Trodde jag. Tänk vad fel jag hade! Så kan det bli. Inte alls som jag trodde, med andra ord.
Så kan det vara. Livet. Det luras så ofta.

Kram

Beslutsångest

Nu är det dags att ta beslut.

Fina M vill också försöka igen.

Men... Kliniken får inte tag i vår donator. 

Därför måste vi ta en del beslut.

Antingen fortsätter vi med den nuvarande kliniken. Fördelen med det är att de tänker hitta en ny donator som är så lik vår gamla donator som möjligt. Jag behöver bara ta ett TSH-prov också och sen är det bara att köra på. Jag har meddelat kliniken att jag inte tänker göra hydroskopi.

Nackdelen med att köra vidare med nuvarande klinik, är att jag tycker att doktorn inte är så bra som den förra samt att jag kommer att självmedicinera med prednisolon och fragmin.

Om vi väljer att gå till den andra kliniken så får vi den doktor jag tycker är bäst.

Nackdelen är att jag vet inte så mycket om den kliniken, jag får ta alla nya blodprov igen samt att de inte kommer ihåg hur min gamla donator var så det blir svårt att hitta en ny donator som är så lik henne som möjligt. Å andra sidan så får de hitta någon som är så lik mig som möjligt.

Jag känner mig också tveksam till hur den nya kliniken och min förra läkare betedde sig mot den klinik vi är på nu. Det var så extremt oproffsigt och fult gjort så det känns lite konstigt att vända sig till dem. De känns lite opålitliga, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Valet och kvalet, med andra ord.

Jaga var så inne på att byta klinik men nu vet jag inte. Jag försöker få fram magkänslan.

Hur hade ni gjort eller tänkt? Det är jättesvårt att bestämma sig, tycker jag! 

Jag har redan fått massor av bra kommentarer och mail som jag tacksamt läser flera gånger om och om igen. 

Ni får väldigt gärna fortsätta att hjälpa oss med lite olika infallsvinklar. Väldigt gärna.

Det är så svårt att välja!

Kram

Mensdrömmar

Så kom mensen idag. Det känns väl sisådär eftersom jag slutade blöda från missfallet den 29/11. Jag tycker inte att jag gör annat än blöder...

Kliniken har inte fått något svar från donatorn ännu (jag vet inte om de ens har fått tag på henne. Skickar de ett mail och väntar, typ? Eller hur gör de egentligen? Jag vill att de letar upp henne.). Så ingen behandlingsstart nu i december.

Jag vill starta i januari... Med Primolut. Då borde jag få mens första halvan av februari i alla fall, och sen köra ET i april.

Önskedrömmen. Med "vår" donator.

Annars med en ny på nya AVA.

I övrigt lunkar livet på. Lunkar... Det vete tusan förresten. Jag har så otroligt mycket på jobbet och vi är fler som går på knäna, en del med gråt i halsen. Det är hemskt men alla vet att det borde gå över någon gång i februari, senast. Så vi biter ihop och alla stöttar varandra. 

Men det tar på krafterna och jag längtar till julledigheten. Massor.

Den behövs och jag är värd den.

Kramar

Måndagar. Suck.

Blodprovet från förra veckan visade ett hcg-värde på 18. Allt är som det ska och inget mer behöver göras. Nu är den biten över. Skönt.

Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.

Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan... 

Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!

Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.

Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra! 

Måndagskramar

Magkänslan

Phu! Luften har gått ur mig lite. Hjärnan är helt urblåst och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag brukar ju vara den som alltid har energi och ork, men nu... Urlakad.

När jag läste mailet om behandling, som vi fick från AVA, så tappade jag lusten helt. Lusten att fortsätta. Eller, vänta... jag tappade nog inte lusten men däremot mycket av orken. Att hålla på och fortsätta med nya grejer som hysteroskopi blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte hålla på att diskutera med Fru Gyn här hemma och dravla om vad AVA vill och så ska det skrivas remisser och tas en massa prover igen och så ska det hit och så ska det dit. Fan. Jag är TRÖTT. Urlakad. Finito. Slut som artist. Varför är det ingen som förstår det?
Det senaste missfallet och bristen på respekt på KK blev också en sån där droppe som fyllde bägaren. Vem som helst som hade sett mig på akuten den dagen hade gett mig en kram och varit lite försiktig. Vem som helst som hade förstått. Men jag glömmer alltid att de enda som förstår till fullo är de som är i en liknande sits själva. Tack för att ni finns!
Ja, nu skulle jag inte gnälla, men jag är i alla fall så otroligt slut av allt att jag inte orkar göra någon hysteroskopi. AVA vill nämligen att jag ska skrapas då också. Skrapa livmoderväggen från eventuell gammal vävnad. Inte från missfallet, utan bara rent generellt för att det gynnar fertiliteten med lite ny och frisk vävnad.
När jag läste det så kändes det inte rätt i maggropen alls. Varför ska jag göra det?
Jag blev gravid med Mini, jag blev gravid igen men fick utomkveds, jag blev gravid igen men fick missfall och jag har bara fått ett minus av våra tre försök efter Mini. Som min kära Fru Gyn sa:
"Du BLIR ju gravid! Det är bara dina egna ägg som inte vill vara med längre."
Precis. Och det finns en ökad, om än dock liten, risk för olika slags sammanväxningar.
Däremot sa hon att om jag vill göra hysteroskopin så kunde jag göra en hydrosonografi först. Då fyller man livmodern med koksaltlösning och för in en kamera och kikar runt lite. Typ. Så vet man vad som finns att ta hand om innan hysteroskopin.
Det sa jag först ja till men nu har jag ändrat mig. Jag vill inte göra någonting. Efter en hysteroskopi med skrap så kommer jag att blöda och sen måste jag gå och vänta ännu längre på mensen, vilket betyder en uppskjuten behandling. Jag har inte tid med sånt. Jag börjar bli gammal (allt är relativt!). Jag vill faktiskt bara ha vår gamla donator, köra på med progynon och progesteron och vara nöjd. Och eftersom läkaren på AVA bara vägrar ge mig Fragmin och Prednisolon så tänker jag göra något som jag inte är så positiv inför; jag tänker självmedicinera. Just det. Jag kör samma dos och medicineringsplan som jag hade när Mini kom. Det är inga farliga doser och jag tar den risken. Min kropp.
Om vi nu får något positivt svar från donatorn, vill säga. Om hon inte vill så vet vi inte vad vi gör. Jag har tänkt lite på att istället gå över till den klinik som Dr Fodina gick över till (men det har jag inte ens pratat med Fina M om ännu, hahaha!). För jag vill ha henne som läkare. Hon var så otroligt noga med var embryot skulle sitta också. Hon använde ultraljud och tittade noga på skärmen var embryot placerades. Så gör inte den läkare jag har nu. Han placerar utan ultraljud och efter insättningen gör han vaginalt ultraljud för att visa var embryona är placerade. Sist så satt de i den tunnaste delen, längst ut i kanten på slemhinnan och det kändes inte så bra, även om det blev ett plus senare.
Men går vi till henne istället så blir det en helt ny donator. Det känns lite jobbigt. Dels för att det vore kul med ett helsyskon till Mini, men mest för att det gått så bra med den tidigare donatorn. Vi fick många ägg och jag blev ju faktiskt gravid. Det vore kanon om de kunde hitta en sån donator till i så fall.

Så känns det just nu. Jag måste gå på magkänslan hursom, annars kommer jag att må dåligt.

Och så har jag konstaterat att jag aldrig lagt något större belopp på aktiehandel, och det borde jag fundera på i framtiden. Att lägga så här mycket pengar som vi har gjort på ÄD och inte veta utgången alls är ju ett större högriskbeteende än att handla med aktier. Där kan man i alla fall få lite indikationer. Jag kanske hade varit miljonär om jag satsat på aktier tidigare i livet? Då hade jag kunnat göra måååånga barnförsök.... Fast... utdelningen vid ÄD är så otroligt mycket roligare och mer värt alla pengarna än vad aktiehandel någonsin kan uppnå. Så jag vill nog fortsätta att satsa varenda krona på ÄD istället. Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag, förutom att jag jobbar, göra en ansiktsbehandling och sen ska jag köpa några julklappar. Jag har tagit ledigt i eftermiddag och ska strosa lite helt själv. Jag har märkt att jag behöver vara ensam lite mer nu när hjärnan har gått på högvarv och nu håller på att slappna av. Snart är det jul och då vill jag vara lite piggare igen så att få ladda lite i ensamhet känns jättebra.

Med hopp om livet. Trots allt.

Kram

Status Quo

Sitter på provtagningsenheten och ska ta det sista hcg-provet för att säkerställa att inget finns kvar från missfallet. Sen är den resan äntligen över.

Vi har inte fått något svar från AVA angående donatorn ännu så vi tar en dag i sänder.

Jag gråter inte varje dag längre och det beror nog på att jag fokuserar på allt annat utom barnalstrande.

Mitt gynbesök den 17/12 får vara ett startskott för vad som blir år 2014. 

Status Quo än så länge med andra ord.

Kramar