Sök ersättning!

Jag känner att jag vill utveckla mitt inlägg om deklaration och ersättning vid IVF eftersom jag upptäckt att jag inte är ensam om mina tankar.

Till att börja med så har alla landsting i Sverige inte samma regler om vad som gäller för att man ska få statligt finansierade IVF-behandlingar.
- En del har ETT finansierat försök (t.ex. i våra nordligare delar i Sverige), andra har TRE finansierade försök (t.ex. Stockholm).
- En del har åldersgräns vid 38 år, en del har åldersgräns vid 40 år.
- En del räknar in BÅDE IVF och äggdonation som vardera ETT försök, andra separerar dessa.

I vårt land spelar det alltså roll var man bor för att man ska få hjälp med sin ofrivilliga barnlöshet.

Det andra som är värt att nämna i sammanhanget är att det finns ett riksdagsbeslut från 1996 där riksdagen fastslog att alla har rätt till individuella bedömningar och att behandling mot ofrivillig barnlöshet ska ingå i den offentligt finansierade vården.

I Stockholm ska kvinnan vara under 40 år vid varje behandlingstillfälle. När vi, som bor i Stockholm, ringde och anmälde oss för IVF hos landstinget så fick vi svaret att vi var för gamla. Trots att vi hade åldern inne så var väntetiden så lång att jag skulle hinna bli 40 år och äldre. Så den reella "tidsfristen" ligger inte på 40 år i Stockholm. Med en väntetid på 2 år kan jag bara krasst konstatera att åldersgränsen ligger på 37-38 år.
Vi blev alltså tvingade att söka oss till privat vård. Då våra tre IVF-behandlingar inte fungerade och läkarna sa att ÄD var det idealiska för oss så blev vi tvingade till det i våra försök att få barn. Vår mänskliga rättighet i vårt planerande att bilda en familj. För det ÄR en mänsklig rättighet. Det säger FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Där står bl.a. följande:

"Artikel 23

1b) rätten erkänns för personer med funktionsnedsättning att fritt och under ansvar bestämma antalet barn och tidsrymden mellan havandeskapen och att ha tillgång till åldersanpassad information, upplysning om reproduktiv hälsa och familjeplanering samt tillhandahållande av de medel som behövs för att de ska kunna utöva denna rätt."

Denna konvention har Sveriges regering skrivit under och den trädde i kraft i vårt land den 14 januari 2009.
Och om ni undrar om det här med funktionshinder så har vi ofrivilligt barnlösa det. Det fastställer WHO i sin klassificering:

"b6600 - Funktioner som hänger samman med fertilitet
Funktioner som hänger samman med förmåga att producera sädesceller eller äggceller för fortplantning Innefattar:
funktionsnedsättningar såsom låg fertilitet, sterilitet."

Eftersom gränsen även för ÄD är 40 år i Stockholm blev vi alltså tvingade (och av läkarna rekommenderade) att söka oss utomlands. I det här fallet till Finland. Behandlingen i Finland är liknande den i Sverige. Enligt Försäkringskassan så har man rätt till ersättning för det:

"Om du har rätt till vård i Sverige kan du ansöka om ersättning i efterhand för vårdkostnader för planerad vård i ett annat EU/EES land. Det innebär att du först kan gå till en vårdgivare i ett EU/EES land och få vård, och sedan ansöka om ersättning hos Försäkringskassan."

Tillsammans med beslutet i Kammarrätten i Sundsvall så konstaterar jag att:

- Min man och jag inte är för gamla för det finns inget medicinskt skäl som säger att vår ålder ska styra huruvida vi ska få våra behandlingar statligt finansierade eller inte. Läkarna har t.o.m rekommenderat oss att göra ÄD.
- Vi har enligt FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, rätt att planera barn och få det stöd som behövs för detta.
- Med anledning av ovanstående två punkter så har min man och jag blivit nödsakade att söka vård utomlands. Vi har inte fått vård inom rimlig tid i Sverige. Behandlingen vi fått finns inom det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige. Det finns alltså inskrivet i vår lag och i FN:s konventioner. Sådan sjukvård utomlands berättigar enligt Försäkringskassan till ersättning.
- Att ha olika åldersgräns inom landet är dessutom diskriminering.

Johanna, som jag nämnt tidigare här på bloggen, har jobbat MASSOR för att få upp de här reglerna till ytan och få till stånd en del ändringar. Jag anser verkligen att hon har tunga argument i sina resonemang och jag stödjer dem självklart.
Läs gärna hennes blogg för där finns även massor av information. Jag har verkligen fått hjälp av den (TACK, Johana!).
Jag tycker också att det är viktigt att så många som möjligt stödjer hennes och Föreningen Barnlängtans kamp. Det gör stora förändringar för oss alla.

Så i helgen ska jag fylla i ansökan om ersättning hos Försäkringskassan. Sen får vi se hur det går (inte för att jag tänker ge mig så lätt). Precis som med att ruva. Men att ruva är galet mycket jobbigare.

KRAMAR på er därute

Tårar och distans

Idag var det lugnt på jobbet och jag fick tårar i ögonen hela tiden. Ingen märkte något.
I bilen på väg dit trillade några tårar. Allt är bara så jobbigt.
Jag tror att utomståendes oförståelse är en stor bidragande faktor till att det känns så. Allt blir så mycket tyngre att bära då. Och tårarna får närmare till tårkanalens kant.

Jag hade tänkt att träna idag men känner inte alls för det så jag låter bli. Det får bli en långpromenad med bästisen imorgon. Då ska jag förklara allt kring det här och varför jag är så deppig. Tror att hon om någon faktiskt kan förstå. Om inte annat har hon ett otroligt stort hjärta. Hon lyssnar om jag verkligen förklarar.
Apropå att lyssna, på väg hem ringde jag en fantastisk lyssnare och uppmuntrare. LadyJ112. En mer osjälvisk och snäll människa får man leta efter. Hon fick mig t.o.m. att skratta. Skönt! Sånt behöver jag när jag deppar. Lite distans till verkligheten. Det behöver vi nog alla lite då och då. Idag var det min tur.

Många kramar till alla deppare därute. Och lyssnare.

SVT-inslag

Varsågoda, ett inslag på SVT om Nobelpriset där Johanna Mannung på Barnlängtan säger sanningar som är kanonbra.

Hopplös

Två dagar kvar.

Jag längtar inte längre. Eller, jo, lite kanske, men jag är inte så entusiastisk. På något sätt räknar jag med att det går åt skogen. Jag orkar inte annat. Jag känner mig alldeles för skör för att tillåta mig själv att hoppas för jag tror inte att jag klarar av ett misslyckande den här gången. Jag kommer att bryta ihop helt enkelt.

Tack vill jag säga till er som stöttat efter styvsvärmors hiskeliga konversation. Tack!

När vi åkte dit kände jag mig "normal" och var inte alls så besvärad. Jag såg fram emot en ny behandling. Men något som är lätt att glömma är hur skör man blir av alla misslyckanden. Jag har i alla fall blivit det. Det går i vågor och ibland när jag tänker på allt så tåras ögonen. Så tårarna finns där bakom. Konstant. Beredda att trilla ner när som helst. Det är jobbigt att veta att det är så för jag blir livrädd för att umgås med folk ibland. Tänk om ett samtal kring barn kommer upp? Jag vet aldrig hur jag kommer att reagera. Därför blir såna där samtal ibland mer knäckande än någon kan tro.

Tankarna började spinna efter samtalet. Jag har inte tänkt på något annat än IVF:er och hur usel min kropp är. Jag har tänkt på att skicka in papper till Försäkringskassan. Jag har tänkt på AVA. Jag har tänkt på livet. Jag har tänkt på hur jävla hopplöst allt kan kännas ibland. Hur vi alltid står på stand by. Inplanerade semesterresor som aldrig blir av. Investeringar i livet som skjuts på för att vi inte vet hur livet kommer att se ut. Barn eller inte? Gravid eller inte? Berätta om allt eller inte? Ständigt planerande kring behandlingar och eventuell graviditet. Som aldrig vill infinna sig.
Inatt somnade jag kl 3. Klockan ringde tre timmar senare. Tankarna snurrade halva natten och jag vet hur viktigt det är med sömn. Jag vill att min kropp ska vara utvilad och hälsosam när det är dags för FET. Då måste man sova ordentligt.

Imorgon ska jag träffa bästaste bästisen. Vi har inte lyckats ses på flera veckor trots att vi bor nära varandra. I vanliga fall ser jag fram emot att ses men nu är jag nervös. Nervös för att jag ska bryta ihop helt om vi börjar prata äggdonation. Jag vill inte bryta ihop, jag vill ha en normal konversation. Diskutera livet i allmänhet, olika alternativ, kul saker och bara få vara. Men det är tur att det är hon. Utan henne skulle mitt liv varit så tråkigt. Så bryter jag ihop är jag i alla fall i rätt händer. Alltid något.

Om jag fick önska vad jag ville så skulle jag önska mig mer empati i världen.
Och en bebis.

kram

Omgivning

Tre dagar kvar...

Ligger nyvaken med maken snusandes brevid. Vi hälsar på svärfar ute i landet.
På vägen hit:
"Jag hoppas att din pappas fru inte tar upp allt det här med ÄD nu. Eller återigen börjar rabbla upp hur fantastiskt bra det är med IVF och hur bra det gick för hennes dotter som gjorde IVF. Risken finns att jag bryter ihop."

Vad händer?

"Jaaaa, hur har det gått för er nu då?"
"Eeh, inte så bra."
Maken tar min hand i soffan.
"Nej, jag hörde det. Det måste vara jobbigt. Vad tråååkigt. Och alla hormoner och sånt som påverkar kroppen."
"Ja, jo.... Mest är det ju psykiskt jobbigt när det inte går vägen."
Klump i halsen. Vill inte prata om det här. Maken försöker byta spår.
"Men nu försöker vi igen snart! Vi har embryon i frysen."
"Jahaaa, det gör ni? När då? Tänk att man kan göra det. Det är så konstigt. Att det går."
"Vi börjar behandlingen i nästa vecka och har insättning i mitten på november."
"Jaha, vad spännande med ett nytt försök. Har ni bestämt när ni inte ska försöka något mer?"
"Nej. Det går inte att bestämma i förväg. En sak i taget."
"Ja, det är kanske bra. Jag menar min sons tjej trodde inte att hon kunde få barn. Hon gjorde två IVF:er och fick barn på andra försöket. Vilken glädje! Då fick hon fina sonen. Sen rullade det på och hon fick sin dotter naturligt. Kan ni tänka er?! Nu har de två fina, fina barn. De är så söta. Och bara två IVF:er och så blev det en på naturlig väg."
"Jaha..."
Jag stirrade bara rakt fram och drack kaffe. Det brann i ögonlocken. Om inte en pensionär som har jobbat som psykolog i hela sitt liv kan förstå den smärta som finns inuti mig, så kan ingen göra det. Ingen. Det är då, i stunder som den ovan, som jag känner mig ensammast i världen. Det spelar ingen roll att min man sitter brevid och kramas och också får lyssna på dumheterna. Jag känner mig bara så otroligt liten och värdelös. Nu förstod makens pappa hur korkat hans fru betedde sig så innan jag hann reagera så räddade han situationen och kärringen bytte ämne. Händer det igen får tanten smisk av mig. Det lovar jag.
Jag har inga ägg och det vi fick vill inte ens fastna i mig. Vem kan ens tro att vi satt upp en gräns för våra försök i förväg? Vem kan vara så dum att man efter våra fyra misslyckade försök börjar hylla andras lyckade korttidsförsök? Rub it in my face, liksom!

kram

Glädjespridare och deklaration

Fyra dagar kvar till behandlingsstart! Tjohooo!!

Självklart glömde jag recepten hemma så min tanke med telefonrecept funkade inte. Jag får helt enkelt ta tag i det där på måndag. Jag har trots allt kvar lite medicin från förra omgången så det borde räcka ett tag i alla fall.

Självklart ligger det här med barnlöshet mig väldigt varmt om hjärtat. Jag vill verkligen kunna hjälpa andra om jag kan. Om så bara genom en enkel kram! Men nu tror jag att jag har hittat något lite större. På Familjeliv.se tipsade en tjej (tusen tack om du läser detta!) om en artikel som var otroligt välskriven. Inte lång, men bra. Riktigt bra. Läs artikeln HÄR.

Den ledde mig till Föreningen Barnlängtans hemsida (som jag länkat till tidigare här på bloggen, finns också under mina besökssidor i bloggens vänsterkolumn) och deras sida med efterlysningar.

Där finns en tjej som heter Johanna. Hon söker efter folk som vill vara med i en grupp som ska hjälpa politikerna att ur ett patientperspektiv försöka påverka och förbättra hur en bra vård för ofrivilligt barnlösa kan se ut. Jag hoppas att jag får vara med i den gruppen. Kan jag påverka positivt inte bara för mig och min man utan för fler personer så har jag vuxit som människa. Det är stort. Hoppas att jag får vara med.

En annan sak som skrevs i samma tråd på FL, är det här med skatteavdrag för egenfinansierad IVF-behandlingar. Stort tack till den tjejen som skrev det! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Ja, ja... Nu ska ni få höra.
Om du finansierar dina egna IVF-behandlingar i Sverige så kan du få avdrag i deklarationen för det. Läs på Skatteverkets hemsida om dessa avdrag. En del information hittar du HÄR.

Men hur fungerar det då för oss som åker utomlands och gör det här? Har vi rätt till ersättning? Ja, nu börjar vi närma oss mitt och min mans problem.

Om man läser artikeln i SVD som jag pratade om tidigare, så finns det faktiskt domstolsbeslut på att vi, som vanliga medborgare och skattebetalare, har rätt till ersättning. Vi har också rätt till individuell utvärdering och potentiell behandling. Jag citerar:

"Att reglerna inte är baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet är fastslaget av Kammarrätten i Sundsvall. Där beslutades att Försäkringskassan ska betala ersättning för vård i Finland i fall där hemlandstinget vägrar att behandla, vilket placerar ofrivilligt barnlösa i situationen att de tvingas utomlands för att få vård. Det finns också ett riksdagsbeslut från 1996 där riksdagen fastslog att alla har rätt till individuella bedömningar och att behandling mot ofrivillig barnlöshet ska ingå i den offentligt finansierade vården."

Jag vill ge en stor eloge och stora tackkramar till Lina Ullerstam och Johanna Mannung på Barnlängtan för att de med sin artikel faktiskt tänt ett litet hopp och ett ljus i vår kamp om att få barn.
För hur det än är så kanske vi inte kan få barn men vi kanske alla fall slipper bli ruinerade på kuppen. Och vi kanske kan få hjälpa andra på vägen. Glädje!

Vi känner oss inte så ensamma i det här längre. Vi är många.

Många, många kramar till alla kämpar därute!

Recept

Ny morgon ny dag. 5 dagar kvar.
Igår trillade det in nya recept från AVA i brevlådan. Så idag ska jag fixa svenska recept. Och så ska jag ta mig i kragen och boka VUL hos min gynekolog också.

Det bidde inte Hem & Villa-mässan för min del igår. Jobbade istället... Men idag!! Då ska jag dit. Och nu kan man se vad mina kära vänner på WEDO lanserar. Den har redan blivit favorit av ELLE Interiör. Spana in länken nedan!

The Cover av WEDO

Kram

Dränerad

Vilken dag. Tiden rann iväg som sand mellan fingrarna.
Efter jobbet stressade jag iväg till skolan men var tvungen att äta lite så jag köpte en smörgås och en jos (jo, det stavas faktiskt ursprungligen så!) och försökte landa lite. Men så insåg jag att jag var helt slut. Dränerad. Jag hade huvudvärk och ingen ork, allt på grund av jobbet.
Att bli sån av arbetsbelastning är emot mina principer. Jag säger alltid åt folk att gå hem om de blir minsta utarbetade och så kan jag inte ens följa mina egna principer... Så jag åt upp smörgåsen och åkte hem istället. Jag får plugga lite i helgen istället. Jorden snurrar vidare och livet likaså. Lite livspaus är nödvändigt ibland. Det känns extra viktigt nu när det är hormonbehandlingar till och från hela tiden . Barnverkstan' sliter på mig.
Så nu ligger jag här på soffan och slappar. Har läst lite tidningar och ätit godis. Maken är på resa och kommer hem senare ikväll. Skönt att ha honom hemma igen.

Imorgon är det 5 dagar kvar tills jag börjar knapra hormoner igen. Jag ser fram emot det så oändligt mycket. Jag vill ju så gärna. Den här gången ska jag testa på TD och visar stickan minus så fortsätter jag med hormonerna ändå och testar igen tre dagar senare. Jag ska vara toksäker på att det visar minus om det gör det. I mitt huvud ska det vara plus från och med nu ända tills vi blir motbevisade av den där duma stickan.

Det SKA bli plus. Snälla...typ...ett litet plus bara...tack.

Kramas därute!

Möjligheter och alternativ

Så, på mitt sätt att räkna är det bara 7 dagar kvar. Overkligt.

Två embryon. Då kanske ett klarar sig i alla fall. Kan man hoppas mer än jag gör? Och vad min man gör? Kanske inte. Vi är inte ensamma om att känna det hoppet och andra som genomgår något liknande vet. Man kan hoppas och längta så det gör ont. Längta efter ett barn man inte ens har än. Eller förlora ett barn man inte har.
Det gör ont. Galet ont.

Jag har alltid sagt att inget är omöjligt. Nu inser jag att det är det. Ibland är saker omöjliga. Jag kan inte få barn med mina egna ägg. Men det är ta mig tusan INTE omöjligt för mig att få barn. Där är skillnaden.
Jag ser inget hinder i att jag ska kunna få barn. Inget alls. Just nu kan jag inte heller se att jag skulle ändra mig och en vacker dag tycka att det är omöjligt. Jag kan inte föreställa mig att jag och min man ger upp.
Därför har jag valt att inte tänka på det. Jag räknar med att om jag ger upp så infinner sig det en känsla, en upplysning inombords som säger mig att det är det rätta att göra. Men jag kan inte föreställa mig det. Därför ger jag inte upp.

Inget är omöjligt och är det det så finns det alltid alternativ. Så är det.

Och kramas man inte så finns alltid kyssalternativet.

Mässan

Nu så, nu vet jag var de står.
Här står mina vänner på WEDO under Hem & Villa-mässan:

The Cover - A08:39

De lanserar en ny produkt som inte finns än. Mer vill jag ju inte säga! Hehehee... Ni ska ju gå dit! Själv ska jag nog försöka att smita dit redan på torsdag.

KRAM

Nobelpris

Hörrni, idag hyllar vi väl ändå Robert Edwards som får Nobelpriset i medicin för att han gjort det möjligt att genomföra in vitro-fertilisering!?
Wow, vilken kille! Jag bugar och bockar.

Kram

Försök nr 2

Det blev som jag tänkte! Jippiii!

- Den 13/10 börjar jag med Primolut. En tablett 3 ggr/dag t.o.m. 22/10.
- Inväntar sen mensen och ringer AVA när den kommer så att de vet.
- På mensens första dag börjar jag med Progynon. En tablett 3 ggr/dag.
- Ca 12 dagar (5-8/11) senare gör jag VUL. Ringer AVA och meddelar tjockleken på slemhinnan. Är den ok så blir det FET några dagar senare. Typ, i mitten på november. Slutet på vecka 45 eller början på vecka 46.

Utan att jag frågade så föreslog läkaren att vi kanske skulle försöka med två embryon eftersom chanserna ökar något då. Dock poängterade hon risken med tvillingar. Eftersom vi vill öka chanserna så bestämde vi oss för att också ta riskerna som medföljer dessa. Alltså siktar vi på att sätta in två embryon den här gången.

Nu börjar nedräkningarna igen!! 8 dagar kvar till behandlingsstart.

Kraaaaam!

Funderingar

Ok, idag var en vilodag men jag kan inte hålla mig ifrån bloggen. Började måla väggarna och så gick tankarna igång...

Imorgon ringer jag till AVA och pratar med läkaren om hur vi går vidare. Vi vill fortsätta med att göra FET (för den oinvigde: "Frozen Embryo Transfer", d.v.s. upptining av fruset embryo som, om det överlever, sätts in i mig) så snart som möjligt. Eftersom jag precis har haft mens så borde jag vara "nollställd" nu. Ingen slemhinna alls. Det borde betyda att jag kan börja en ny behandling om någon vecka eller två. Jag behöver ju inte nedregleras som förra gången eftersom någon synkning med donatorn inte behövs nu.
Så vår förhoppning är alltså att vi kan börja hormonbehandlingen om två veckor och i så fall göra FET i början på november.
Vår största farhåga är att läkaren tycker att jag ska ha en "normal" mens innan nästa försök. Det vill inte vi. Med tanke på att min menscykel numer är galet opålitlig så kan det betyda att vi får vänta i månader. Den längsta tid jag fått vänta på mensen är 72 dagar. Det är två och en halv månad. Jag vill inte riskera att få vänta tre månader på att få börja behandlingen.
Så jag hoppas VERKLIGEN att de går att börja redan om någon vecka eller två.

Imorgon får vi veta.

KRAM

Middag

Mmmm, det blev hemlagad pizza som bestämt. Vi försökte härma pizzan vi åt på Tintå i Åbo när vi var där för äggdonationen. Pizzan innehöll en ganska kryddig tomatsås, mozzarella, färska fikon, prosciutto, ruccola och pinjenötter. Galet god! Vi lyckades nästan uppnå samma resultat. Det dög i alla fall. Och så gjorde vi två andra alternativ också, räkor med vitlök och salami, oliver och tomat.

Före




"Tio minuter"



Färdig!



Och så en bild på den mest perfekta mannen

- Snickarbyxor på (han är händig som få)
- Förkläde (han lagar tokgod mat)
- Plockar in disken (han är effektiv)
- och är den bästa jag vet både med och utan allt det. Min fina make.




Imorgon tar jag vilopaus från bloggandet. Jag ska måla och vara social. På måndag börjar allt om igen...

Många kramar

Allvar

På måndag förmiddag börjar allvaret igen. Då ska jag prata med läkaren på AVA om hur vi går vidare.
Ser fram emot det samtalet.

kram

Kul

HAHAHAHAAAAA!



Jag hoppas att ni ser det roliga i den här annonsen. Jag fnittrar hejdlöst!

KRAM

Last

Min absoluta last just nu



Try it you'll like it...

KRAM

Hem & Villa

För de som är i Stockholm nästa vecka så vill jag rekommendera Hem & Villa-mässan.
Jag ska definitivt gå dit, inte bara för att jag älskar prylar och mitt hem, utan också för att mina kära vänner på WEDO ställer ut där. De har vunnit priser (nu senast Red Dot Award 2010) för sin ursnygga hylla, Exilis, som går att få i alla möjliga konstellationer, längder och färger. De har även designat barnvagnar och gjort väskkollektioner till kända märken (som jag inte vågar nämna för det kanske är hemligt). Och de fullkomligt SPRUDLAR av idéer! Så fort jag vet var deras monter finns och vilka de ställer ut tillsammans med, så lägger jag ut det här så kan ni glida förbi och kika på deras grejer eller bara lyssna på Hampus som är en riktigt social och trevlig idéspruta. De har ingen aning om att jag har den här bloggen så tyvärr kommer de inte att veta vem jag är om ni skulle hälsa från mig.

Nu ska jag måla lite väggar och kolla om vi kan göra om våra innertak här hemma.

Och sen ska jag kramas.

KRAM

Social

Besökare 3000 har varit här! Åååh, vilket magiskt nummer! Eller nåt sånt, men kul är det tycker jag.

Vilken rolig kväll det var igår. Spontan och med trevligt umgänge.
Min man och jag har en viss förkärlek till ett ställe här i Stockholm som heter Riche. Vi träffades mycket där tillsammans med en gemensam kompis innan vi blev ihop. Anledningen till att vi alltid sågs där är nog för att det är otroligt bra blandning på folk och jag känner mig alltid bekväm där. Och så gillar jag deras personliga bartendrar som ger bra service.

Så där satt jag igår och pladdrade med en kompis jag inte sett på länge. Strax innan hon skulle gå så dök min man upp. Någon timme senare dör en före detta arbetskollega och hennes man upp. Härligt att se dem igen! När de gick vidare för en middag på B.A.R. (underbart bra ställe - god mat och trevlig atmosfär) så gick vi vidare till KB. KB är den enda baren som inte spelar musik, har heltäckningsmatta på golvet och en otrolig historia bakom sig. Där kan man också få se och träffa Sveriges duktigaste konstnärer och författare om man gillar att kändisspana, hahahaa! Kan skvallra om att Peter Dahl har raggat på mig där! Min man skrattar gott åt det fortfarande. Ingen av oss var helt nyktra så det var nog inget seriöst raggningsförsök, men roligt var det.

När vi satt där så lockade vi dit ytterligare en kompis jag inte träffat på jättelänge. Hon gick på gatan utanför när hon fick mitt sms så hon kom dit på direkten. Urkul att se henne igen och vi hade en riktigt trevlig kväll.
Vi var hemma vid 23-tiden glada och nöjda.

Det var precis vad jag behövde. En social kväll. Inga tankar på barn, hormoner och behandlingar. Så fantastiskt skönt! Att bara få vara den människa jag är. Det var så länge sedan och det är så lätt att förlora sig själv ibland. Därför är det otroligt viktigt för mig att både jag och maken gör något ihop som inte har något med barn att göra. Något, gärna socialt, där vi kan slappna av tankarna. Det sociala vill jag ha för jag vill inte avskärma mig från världen i vårt fokus att försöka få barn. Det är viktigt att vi inte förlorar våra vänner och vår syn på vad som händer "därute".
Vi får inte tappa bort våra "jag" helt enkelt.

Nu en slapp dag ihop. TV:n står och skvalar.
"Sara Leeeee! Fun part of cooooking!"
Hm, ikväll ska jag göra pizza till middag...

Kramas hela dagen!

Lever

Härligt! Fredag, smitit från jobbet, inga hormonbehandlingar. Jag sitter på krogen med en öl och en skål nötter framför mig. Väntar på en kompis och maken.
Just nu känns allt väääldigt bra!

Kramar i mängder